Snart är det dags för Musikhjälpen igen, ett projekt som rosas och firas landet runt. Kändisar signerar tröjor och lottar ut matlagningskurser bland alla som skänkt pengar medan andra kändisar spenderar 144 timmar instängda i en bur.

Men är det ändå inte något som skaver med hela jippot?

Vad är syftet med att stänga in tre välbärgade kändisar i en bur där de får begränsat med mat och sömn och arbetar många fler timmar i rad än vad facken skulle godkänna? Det är ju inte så att de efter sex dagar plötsligt vet hur det känns att svälta, att leva i ett land med dåliga arbetsförhållanden eller att varje dag kämpa för att få ihop mat, rent vatten och husrum för sig själv och sin familj.

Ännu mindre hur det känns de dagar då man misslyckas. Vänd på det hela och följ någon som på riktigt vet vad det handlar om. När våra tre kändisar har jobbat många timmar under lite sämre förhållanden än vanligt hyllas de som hjältar och åker sedan hem och fortsätter leva som vanligt, möjligen med lite bättre självkänsla. De fattiga och utsatta fortsätter vara fattiga och utsatta när vi stänger av tv:n.

Välgörenhet är inte dåligt, det är tvärt om bra att länder hjälps åt. Det är inte ens hundra år sedan de sista europeiska kolonierna frigjorde sig. Under åren av kolonialism och imperialism legitimerades ofattbara handlingar och rasism med att det var västländernas plikt att göra mindre utvecklade länder civiliserade.

Det är rasism att tro att vissa länder är lite bättre, mer utvecklade och kapabla. Denna postkoloniala idé lever kvar.

Musikhjälpen kämpar i år ”För en värld utan barnarbete”. Det är hedervärt och bra.  Men vi vanliga bidragsgivare ska inte känna oss som hjältar och överlägsna bara för att vi skänker 100 kronor till en insamling där vi samtidigt har chansen att vinna en privatkonsert med en svensk sångare.

Varför ska man klaga på ett initiativ som hjälper andra? Det är inte fel att hjälpa, det handlar bara om paketeringen och ideologin bakom.