Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-02 09:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/om-sverige-blir-som-danmark-vill-jag-inte-flytta-hem/

INSÄNDARE

Insändare. ”Om Sverige blir som Danmark vill jag inte flytta hem”

Öresundsbron, vägen till ett Sverige med en annan syn på invandring än Danmark, är efter Sverigedemokraternas inflytande på regeringsbildningen på väg att förlora sin symboliska betydelse, anser insändarskribenten.
Foto: Johan Nilsson/TT

INSÄNDARE. Som utlandssvensk är det skrämmande att se hur en moderat partiledare plötsligt kan vända sig till ett ytterlighetsparti som SD. Om Sverige blir som främlingsfientliga Danmark vill jag inte flytta hem, skriver Olivia Handberg Scott.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
VAL 22

För tio år sedan studerade jag en termin i Alaska och träffade min man Charles. Det var här som vårt liv tillsammans började.

Samtalet gick snabbt över till var vi skulle bo. Jag berättade att jag kommit in på Lunds universitet, men att jag behövde en extra termin med honom i USA för att lära känna honom och hans land bättre innan det skulle bli vi två för alltid.

Planerna på att bo i Sverige sköts på framtiden – vårt nästa stora äventyr tillsammans. Äventyret och glädjen förstördes dock när min pappa plötsligt dog. Våra resplaner ändrades. Vi fick åka hem till min danska familj och vara med dem i sorgen.

Nu står vi i Danmark med två barn, heltidsjobb, bra utbildningar, eget hus med satsningar på grön omställning med mera – men också med ärr i själen. Vi är offer för ett respektlöst system och våra barn ofrivilliga passagerare på en resa där vi under de senaste tio åren helt styrts av den danska immigrationslagstiftningen, där vägen till permanent uppehållstillstånd stegvis blivit nästan omöjlig och ett danskt medborgarskap helt osannolikt.

Reglerna förändras och skärps hela tiden. Man kan aldrig vara säker, och man känner att politikerna gärna gör livet svårt bara för att ens make inte är EU-medborgare, när de firar införda regelskärpningar med tårta.

På 1980- och 90-talen fanns det i Danmark utmaningar med att alltför många utlänningar fick socialbidrag och återförenades med upp till flera familjemedlemmar från utlandet. Det skapade en del ekonomiska och sociala utmaningar. Samma problem ser man i Sverige i dag, men framför allt ökad grov brottslighet. Jag tror att många håller med om att Sverige tagit emot för många flyktingar på en gång och att den grova brottsligheten måste angripas hårdare.

Men så fort man låter politiker bestämma som anser att utlänningar bär skulden till allt som är fel i samhället blir det en ond spiral som är svår att stoppa. Innan ni vet ordet av står vanliga svenskar med skägget i brevlådan.

Det är vad som hänt i Danmark. När politikerna först började göra åtstramningar för ungefär tre decennier sedan har det har nu plötsligt blivit en kamp mellan vilka partier som kan skärpa lagstiftningen mest. Det har nästan förvandlats till en psykos som gör det omöjligt att ta sig igenom med etik eller logik.

Jag älskar Danmark, men landets immigrationslagstiftning skyddar inte Danmark, utan skadar landet och danskarna. Detta måste det talas högt om.

Även som dansk måste man uppfylla otaliga ”integrationskrav” för att få ta med sig sin make eller maka till landet. Partnern måste också uppfylla otaliga krav, och som par måste man dessutom uppfylla en grupp av kombinerade krav.

Det ställs krav på utbildning, arbetslivserfarenhet, boende, språk, dyra säkerheter och ansökningsavgifter. Detta omöjliggör möjligheten till familjeåterförening för många vanliga danskar. Det skiljer föräldrar från sina barn, orsakar depressioner, oro och i förlängningen sjukdomar. Familjer lever i ovisshet nästan hela livet. Det är ovärdigt.

Vi har själva upplevt att min man den ene dagen var tvungen att leva upp till högre utbildning och en viss språknivå för att få permanent uppehållstillstånd, vilket plötsligt ändrades till fyra års heltidsarbete och högre språkkunskaper. Och så fortsätter det.

Vi är trötta på ständiga krav. Man känner sig behandlad som en kriminell. Han har erbjudits repatriering för att flytta tillbaka till USA och lämna mig och våra barn. Vi har varit tvungna att bevisa vår dotters danskhet när vi varit tvungna att ansöka om förlängning av hans vistelse i Danmark. Ständiga krav och ansökningar har skapat en nervositet kring om vi någonsin kommer att vara fria att fatta egna beslut i livet om vad som är bäst för vår familj. Vi kan ju faktiskt försörja oss och ta hand om oss själva.

I januari såg vi varandra i ögonen och sade: ”Inte mer.” Efter år av bråk på grund av stress, rädsla och ångest bestämde vi oss för att nu är det nog. Vi bestämde oss för att flytta till Sverige, vilket egentligen hade varit vår plan hela tiden. En flytt till Sverige skulle innebäras att vi kan jobba och bosätta oss i en gemenskap där vi har rättigheter som en nordisk-internationell familj, där våra barn växer upp i mångfald och där vi inte hela tiden behöver bli straffade och drabbade av regler som vi får höra ”inte var inte menade att slå folk som oss”.

Min man började lära sig svenska, vi började titta på skolor för barnen, men så kom det svenska valet. Jag sov inte hela natten mellan den 11 och 12 september. Jag låg och slängde och vände mig och tittade på siffrorna varje halvtimme, och när jag äntligen vaknade till valets slutresultat kände jag att jag skulle spy, för rädsla och förtvivlan satte sig i min mage.

Jag vet att jag inte har bott i Sverige under de senaste tio åren. Jag har bara sett genom medier, genom min svenska familj och genom våra egna otaliga semestrar och besök i landet. Men jag har sett hur en moderat snabbt kan vända sig till ett ytterkantsparti, och det skrämmer mig.

Vi planerar att flytta till Sverige nästa sommar, men om lagstiftningen för utlänningar ändras ser vi inte varför vi skulle sälja hus, flytta skola och jobb bara för att vara fast i samma situation på andra sidan av Öresundsbron. Så fort ett lands högsta politiska ledning bestämmer sig för att utlänningar är problemet öppnas Pandoras ask och det slutar illa för individer och hela samhället.

Hittills när jag kört över bron till Sverige har jag plötsligt kunnat andas djupt ner i lungorna, min själ har känts lättare för jag vet att det finns hopp om att när vi flyttar dit en dag kan min man bli svensk medborgare som vi andra, utan alla möjliga vansinniga krav kan vi äntligen bli en hel familj.

Det är en dröm om att kunna åldras tillsammans och begravas tillsammans i jorden någonstans där vi är jämställda, i ett stort land som tror på etik, mänskliga rättigheter och sympati – den sista bastionen för mänsklig värdighet i Europa. Jag hoppas innerligt att jag kan säga detsamma om fyra år.

Ämnen i artikeln

Val 2022

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt