Debatten om ålderism rasar vidare. Främst är det mångåriga medarbetare i medier som är förtvivlad för att de inte får behålla jobb efter 67 års ålder, utan tvingas att bli pensionärer.

Det förfaller som de anser att pensionering är en diskriminering och en uppenbar misshushållning med deras stora erfarenheter och unika yrkeskunnande. ”Mr Rapport” Claes Elfsberg har blivit intervjuad många gånger och då gråtit ut om det orättvisa i att han tvingats lämna jobbet. Ändå dyker hans välbekanta ansikte upp i rutan gång på gång.

Marianne Rundström, Elfsbergs tidigare kollega på Sveriges Television, har också varit upprörd. Den tidigare veckotidningsdrottningen Amelia Adamo hävdar att hon känner sig som 50 och därför inte behöver göra det som 70-åringar måste göra.

Nu har även Janne Josefsson, tidigare frontfigur för SVT-programmet ”Uppdrag granskning”, anslutit sig och berättar om sin ångest över att lämna yrkeslivet. Han gör det dock i program som han får spela in och sända, vilket visar att han inte alls tvingats lämna yrkeslivet.

Att få ha en anställning och fortsätta arbeta tycks vara en mänsklig rättighet. Med det resonemanget blir det lite skumt och nästan osolidariskt att kliva av yrkeslivet vid 65 år ålder.

Fast att vara senior mediepersonlighet är ett ganska ofarligt och icke-slitsamt liv. Grus i ögonen efter flera timmar framför skärmen och lätt värk i korsryggen efter en hel dag på kontorsstolen är ändå uthärdliga besvär. De som i 35 år varit på plats på sitt jobb klockan 06.30 och sedan inlett dagen med att byta tolv vuxenblöjor fruktar nog inte 65-årsdagen på samma sätt.

Tjatet om ålderism är kverulans från samhällets mest privilegierad. De som fått mest kräver ändå att få mer.

Men det finns en dimension som dessa kränkta redaktörer inte beaktar. Om de äldre aldrig slutar blir det inga öppningar för yngre att komma in i yrkeslivet.

Alla berörda redaktörer fick nog en gång jobb för att någon äldre på redaktionen slutat. Nog tyckte dessa unga redaktörer att det var på tiden att just de fick jobb i stället för de gamla konservativa och mossiga 60-plussarna. Men när de själva når den åldern verkar minnena från ungdomen förbleknat.

Om en person har egenskaper som en arbetsgivare efterfrågar och är beredd att betala för ska denna person givetvis anställas, oavsett ålder. Men att generellt motsätta sig pension genom hävda att man är unik och inte åldrats är patetiskt.

Biologin är grym och logisk. Vår kropp och dess funktioner börjar förfalla efter 25-årsdagen. Under resten av yrkeslivet kan kompenseras dess brister med kunskap och erfarenhet. Det är därför som åldersmässigt blandade arbetsplatser är framgångsrika.

Men klockan tickar och till sist vinner biologin. Sviktande fysiska och kognitiva egenskaper kan då inte upphävas med erfarenhet. Därmed är det dags att tacka för sig, i dessa personers fall också tacka för ett förmodligen fantastiskt yrkesliv som många avundats dem, inte gnälla för att det tagit slut.

Stafettpinnen måste lämnas vidare. Det märkliga är ändå inte att dessa personer vägrar släppa stafettpinnen, utan att så många ansvariga redaktörer låter dem hålla kvar den genom att de ständigt får synas.

Mediehusen är fulla av unga duktiga medarbetare som vill komma in i hetluften. Låt dem göra det!