Moderaterna har föreslagit att statliga Sveaskog ska sälja ut skog i stor skala till privata intressenter. Man talar om arealer som sammantaget motsvarar en yta av hela Södermanlands län. Ett sådant förslag bör väcka en debatt med långt framtidsperspektiv.

Jag ser ett visst statligt ägande i skogen som en stor resurs för landet. Ett sparande. Vi vet inte så mycket om samhället om, säg, hundra år, om hur den tidens svenskar vill bygga sitt land. Men vi vet redan i dag att ägarstrukturen av marken har en mycket stor betydelse för såväl naturvårdsfrågor som bygg- och infrastrukturprojekt. Ett minskat eller obefintligt statligt ägande riskerar att försvaga handlingsutrymmet i framtiden.

Jag medger att jag också har svårt frigöra mig från vissa reflektioner kring markägande. Det var 1700-talsfilosofen Rousseau som påminde sig den första människan som inhägnat ett område med orden ”Det här är mitt”.

Filosofen var förtvivlad för att ingen då gått till motvärn och till andra ropat: ”Akta er för att lyssna till denne bedragare. Ni är förlorade om ni glömmer att markens frukter tillhör alla, och att marken själv inte tillhör någon”.

Vägen tillbaka är stängd. Vad vi kan göra i dag är att värna om den mark som vi ännu äger gemensamt. Cirka 20 procent av skogen i Sverige är offentligägd. Den största delen, 14 procent, ägs av Sveaskog.

Därmed inte sagt att all försäljning till privata köpare bör vara bannlyst. I vissa fall kan den vara motiverad, om den till exempel medverkar till att mer rationella bruksenheter skapas. Andra frågor, som den inflammerade konflikten gällande nyckelbiotoper, kan utgöra skäl för statliga uppköp av skog. Köp, byten och försäljning bör kunna ske åt båda hållen, men med bibehållet fokus på den mycket långa horisonten och att inte statens innehav urholkas.

”Vi tror väldigt mycket på äganderätten”, säger Ulf Kristersson i en DN-intervju i december. ”Det man äger det vårdar man.” Det ligger förstås mycket i det. Vårt system med marknadsekonomi och företrädesvis privat ägande i näringslivet är avgörande för välståndet i samhället.

Ändå bedrar vi oss om vi urskillningslöst försöker applicera tesen på alla områden. Jag är inte expert på skogsvård, men vill trots det utmana självklarheten i att staten måste vara sämst som ägare.

I Sveaskogs egna planer har legat en ambition om försäljning av 10 procent av det skogsinnehav man hade 2002, och den lär i det närmaste vara slutförd. Det vore djupt olyckligt om man nu lägger upp en ny sådan plan för utförsäljning.

Det finns mycket goda skäl att inte lyssna på Moderaternas vilda förslag till privatiseringar. Politikerna bör ta sitt ansvar och ge Sveaskog i uppdrag att säkerställa ett betryggande statligt ägande även åt kommande generationer.