Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-22 04:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/sluta-att-anvanda-fossila-branslen/

Insändare

Insändare. ”Sluta att använda fossila bränslen”

Demonstration utanför riksdagshuset den mot den planerade utbygganden av Preems raffinaderi i Lysekil. Det slutgiltiga beslutet fattas inom kort av regeringen.
Demonstration utanför riksdagshuset den mot den planerade utbygganden av Preems raffinaderi i Lysekil. Det slutgiltiga beslutet fattas inom kort av regeringen. Foto: Lisa Mattisson

INSÄNDARE. Bränsletillverkaren Preems planerade utbyggnad splittrar Sverige och Lysekil. Men egentligen är slutsatsen är enkel: vi måste sluta att använda fossila bränslen, skriver lysekilsbon Marie Svärd.

Att bo i Lysekil innebär just nu att leva i ett avgörande vägskäl. Sidorna för eller emot Preems utbyggnad talar med samma övertygelse, men har vitt skilda bilder av hur vi bäst värnar människor och miljö. Klart är att oljan har gjort något med vår syn.

Det är uppenbart att en stor utbyggnad av den fossila verksamheten på landets största oljeraffinaderi skulle sätta tonen för hur vi tar oss an klimatarbetet i framtiden. I Lysekil tycker många att valet är självklart, att en utbyggnad skulle gynna både bygden och miljön.

Tar vi oss till de marina forskningsstationerna eller utanför Lysekil ser bilden annorlunda ut. Andelen skeptiker ökar dramatiskt, och miljöaktivister från hela landet kommer till den lilla staden på västkusten.

Det är märkligt och svårt att stå mitt i detta och förstå vad som är rätt, att förbli opåverkad av oljans närhet. Både för mig som invånare, och inte minst för de politiker som har på sitt bord att avgöra Lysekils framtid, tillika ambitionsnivån i Sveriges fortsatta klimatarbete.

Det är förvånande hur lite av debatten som handlar om de psykologiska aspekterna, vad som är viktigt i våra liv och hur vi påverkas av olika beslut. Vi kan kasta siffror på varandra och värdera tekniska lösningar, men problemets kärna ligger i hur vi lever våra liv.

Just nu gör vi det på bekostnad av andra och framtida generationer. Går vi in i krisen med öppna ögon måste vi vara beredda att omvärdera allt vi tidigare tagit för givet, och det är förmodligen nödvändigt. Det är först när vi erkänner allvaret vi kan hitta rätt väg framåt.

Klimatforskarna påminner om hur lite tid vi har på oss, ofta med farligt branta kurvor som stöd. Parisavtalet är den tydligaste vägledningen vi har för att bryta den negativa trenden och vår enda chans att minimera skadorna.

Arbetet kräver enorma ansträngningar och att vi förmår tänka i nya banor. Om vi i Sverige har insikten, kunskapen och resurserna, borde vi då inte göra allt vi kan för att nå avtalets mål? Om inte ens vi kan, vem ska då?

Om inte ens vi, som har de bästa av förutsättningar, kan motstå ett ja till utökad fossil verksamhet, vad kan vi då begära av andra? Vad sänder det för signaler till omvärlden om det moderna och miljömedvetna Sverige backar från Parisavtalet? Om land efter land med olika ursäkter bangar? För det är ju inget annat än ursäkter, i relation till avtalet.

Om vi i Sverige och Lysekil säger ja till utbyggnaden väljer vi en väg som säger att det måste få ta tid, att vi måste värna oljejobben, att vi först måste bygga ekonomiskt underlag, och att vi ändå kommer vara beroende av fossila bränslen ett bra tag till. Vi blundar i så fall hårt och fortsätter på spåret som leder oss allt djupare in i krisen, med ursäkten att det är lite mindre dåligt än om någon annan gör det.

Och så där kan ju resonemanget fortsätta i all evighet. Status quo är ett faktum. Möjligen med en långsam ökning av fossilfria alternativ, men dessa har i alla fall inte hittills fått den globala utsläppskurvan för koldioxid att vända. Det räcker inte att ta fram miljövänlig teknik om vi inte samtidigt tar bort den dåliga.

Vi måste ta vårt ansvar, precis som människor och nationer över hela världen. Och genom att tydligt ta ställning öppnar vi möjligheten för andra att gå efter.

Läget är så allvarligt att alla som ser ett handlingsutrymme måste ta chansen, och agera nu. Det gäller både länder, företag och medborgare.

Jag vet att de som arbetar på Preem är bra människor med massor av värdefull kunskap. Därför gör det extra ont att se hur blint Lysekil går framåt i denna kris. Många fördröjande beslut fattas med goda avsikter.

Det är lätt att bli förblindad av sin egen branschkunskap och av de lokala motiven. Det spelar ingen roll hur många nya jobb som skapas eller hur världsbäst processerna på Preem är. Med den forskning som finns vet att alla måste göra mycket mer för att vi ska ha en chans att nå Parisavtalet, vilket är detsamma som att ge våra barn en dräglig framtid.

Alla vi som använder Preems produkter kommer inte undan, utan måste ställa om våra liv. Vi måste avstå onödiga resor och prylar, byta drivmedel, ändra våra resvanor och färdmedel, och framför allt inse att den rörlighet vi ägnat oss åt de senaste årtiondena inte är rimlig.

Var och en av oss kan också hjälpa till att byta fokus och se nya möjligheter. Vi människor är vanedjur. Många har svårt att byta perspektiv och lämna gamla hjulspår. Därför behöver vi hjälpas åt. Vi måste lyfta blicken och påminna varandra om att i första hand värna vårt gemensamma livsrum.

Jag har skrivit denna text delvis för att övertyga mig själv om det självklara. Jag ville sätta på pränt det jag i grunden vet, men som i denna tid och på denna plats riskerar att dribblas bort. Jag ville testa min syn helt enkelt, och låta den vara oberoende av olja.

Slutsatsen är att vi måste sluta använda fossila bränslen. Så enkelt och så svårt är det, och det har sagts tusentals gånger. Vi måste gnugga ögonen fria från sot och göra rätt. Vi måste vända oss till varandra och nära de goda initiativen, inte låta storföretagen ensamma driva utvecklingen.

Det glädjande är att tiden verkar vara mogen. Nya, nyktra tankar och idéer bubblar fram på gator och kring mötesbord.

På många håll, både i Sverige och i världen, går utvecklingen mot hållbara, människovänliga lösningar i en rasande fart. Modiga och kloka beslut ger ringar på vattnet, och en nyväckt framtidstro. Även Preem kan givetvis bidra, men måste då presentera en mycket mer radikal plan och vässa sin roll i omställningen.

Vi skulle kunna få ett Lysekil som blomstrar, med en mångfald av nya och förnybara verksamheter som är hållbara över tid, engagerar och skapar mening. Läget vid havet ger oss unika möjligheter.

Vi borde värna, skydda och ta vara på det som är vackert, levande och livgivande – inte förstöra det med olja, som bokstavligt talat hör hemma i en svunnen tid.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt