Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-02 11:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/sluta-kasta-skrap-som-barn-ska-plocka-upp/

Insändare

Insändare. ”Sluta kasta skräp som barn ska plocka upp”

Foto: Niklas Thegerström

INSÄNDARE. Barn är värda att få plocka vårblommor – inte plastpåsar, plastflaskor, glasbitar, cigarettfimpar och hopknycklade ölburkar. Nu måste alla sluta kasta skräp som bland andra barn plockar upp på skolornas skräppockardagar, skriver läraren Jenny Nordenström.

Det var dags för skolans årliga skräpplockardag. Dagen inleddes med en film om sopor.

Den innehöll förfärande fakta: det tar 10 till 20 år för en plastpåse, som kastats i naturen, att brytas ner. Det tar mellan ett och fem år för en cigarettfimp, 20 till 25 år för ett tuggummi, 200 år för en aluminiumburk, nästan 450 år för en PET-flaska och lika länge för en blöja.

För att inte tala om fiskelinor, som det tar naturen hela 600 år att bryta ner. Och när man tvättar en fleecetröja kan den släppa ifrån sig 250.000 plastpartiklar som är så jättejättesmå att de inte kan fångas upp i reningsverken utan går raka spåret ut i vattendragen där fiskarna får i sig dem. 

Därefter bjöd kommunen barnen på varmkorv. Sedan var det dags att ge sig ut på skräpjakt.

Jag hade av ödets nyck för första gången engagerats i detta evenemang och tilldelats klass 1 och 2, som i sin tur hade tilldelats skolområdet från järnvägen till landsvägen och från busshållplatsen till någonstans bortanför gungorna och den gamla skolan.

I ett huj hade barnen spritt ut sig över området, utrustade med soppåsar märkta med plast, papper, metall, glas och brännbart. Jag tänkte att de kommer väl snart tillbaka med ganska så tomma påsar, för vem slänger väl skräp på ett område runt en skola där man vet att skolbarn leker och springer och kryper och gräver i sanden och ramlar och tumlar om på marken?

Det dröjde dock inte länge förrän såg jag barnen gå framlutade med näsorna i marken och plocka upp saker som de lade i soppåsarna. I ett hörn av en av skolbyggnaderna fanns ett litet grunt brunnsliknande hål. Någon hade lyft av järnlocket till hålet och släppt ner ett glasföremål som gått i bitar.

En flicka plockade försiktigt upp glasbitar. När glaset var upplockat sade hon om och om igen: ”Tänk om något djur trampat där!” Det var hjärtskärande att höra.

Sedan var det fimpar, massor med fimpar. Så småningom kom barnen in på något som jag antar är en allmänning (eller kanske en allmän avstjälpningsplats?). Där låg den gamla färgflagnade hockeysargen, delar av fordon och ”allt förbajjat”, som min gamle bilmekaniker brukade uttrycka sig.

”Så mycket skräp!” ropade barnen och trängde oförväget in bland all bråte. ”Ni behöver inte städa där. Det är bara för mycket skräp!” ropade jag. ”Och de som har skräpat ner där kommer säkert och städar upp.” Ja, man måste ju försöka låta lite positiv när man har med barn att göra. 

Barnen ville inte sluta städa. Inget lämnades åt slumpen. Ibland uppstod små diskussioner om huruvida ett visst skräp, förvandlat till oigenkännlighet av tidens tand och ett tufft uteliggarliv, skulle läggas i den ena eller andra soppåsen. 

En grupp barn hade hittat en massa skräp under bron till ingången i ett av skolhusen. De låg på backen och försökte peta fram plastpåsar, plastflaskor och annat med pinnar de hade hittat. Det var dags att äta lunch, men barnen gav sig inte förrän de hade städat upp allt. Soppåsarna hade nu blivit proppfulla och tunga att bära.

Alla påsar samlades framför ett av skolhusen tillsammans med all bråte barnen hade burit dit, som inte fick plats i soppåsarna. Anblicken av skolhuset förde förmodligen tankarna till asiatiska kåkstäder, som vi hade sett på sopfilmen. 

Efter skräpplockningen var det dags för lunch. På eftermiddagen bjöd kommunen på glass. Jag kan intyga att barnen verkligen var värda både varmkorven och glassen. 

Alla borde få se med vilken iver, vilket engagemang och vilken noggrannhet som barnen sprang runt med soppåsarna, från början fladdrande i vinddraget men med tiden fullare och fullare och tyngre och tyngre, och samlade ihop allt som hade slängts. Den som har sett det kan helt enkelt inte längre kasta skräp på backen och i naturen.

Jag har en dröm. När det är dags för nästa års skräpplockardag, tänk om barnen då kom tillbaka med tomma soppåsar och sade: ”Vi hittade inget skräp. Vi hittade bara en massa tussilago och snödroppar, vitsippor och blåsippor.”

Barn är värda att få plocka vårblommor (inte fridlysta förstås) när det är vår – inte plastpåsar, plastflaskor, glasbitar, cigarettfimpar och hopknycklade ölburkar.

En stor eloge till alla Sveriges barn för deras fina insatser på skolornas skräppockardagar! Det är bara så tråkigt att de ska behövas.