Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 20:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/socialtjansten-ska-vara-opartisk-under-barnutredning/

Insändare

Insändare. ”Socialtjänsten ska vara opartisk under barnutredning”

Foto: Michael Probst/TT

SVAR PÅ INSÄNDARE. Socialtjänsten skall vara opartisk när de genomför sin utredning av omhändertagande av barn. Först när de är klara med informationsinsamlandet ska de ta ställning, skriver advokat Denise Lagercrantz.

Rebecka Fyhr skriver i ett svar (23 april 2020) på min insändare (21 april) att socialsekreterare ofta måste undervisa advokater och nämndemän. Victoria Carlemalm skriver i sitt svar (23 april) att man bör belysa rollen som barns företrädare i ärenden som gäller LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Jag håller med om att det också hos advokater bör krävas särskild kompetens för att få åta sig barnärenden. Det gör det också, men det bör krävas mer.

Kunskaperna och engagemanget från ombud till ombud varierar. Det förvånar även mig att barnets företrädare i ärendet Lilla hjärtat ändrat sin inställning i de olika instanserna. 

Men man ska också komma ihåg att advokater och socialsekreterare har olika roller och olika kunskaper för att vi ska komplettera varandra och vara varandras motpoler i en process där parter ska ställas emot varandra. Det är en del av rättssäkerheten att låta domstolen lyssna på flera olika sidor av saken och sedan avgöra. 

Domstolen har att bedöma utifrån juridiken och inget annat. Det är också viktigt att veta att vad som är barnets bästa är inte något som är bestämt på förhand. Det är ett oerhört vitt begrepp och avgörs från fall till fall. Vad som är risker och skyddsaspekter kan man mäta med bättre instrument än vad som görs i dag. 

Flera har påtalat för mig att socialtjänsten faktiskt får bifall i domstol i de flesta fall. Men jag vill påtala att det inte automatiskt innebär att det beror på att utredningarna är av bra kvalitet.

I förvaltningsdomstolarna dömer man på risk. Detta kan jämföras med brottmål där man dömer när det är ställt bortom varje rimligt tvivel, det vill säga att det ska vara ca 98 procent säkert att den åtalade är skyldig.

Beviskraven i förvaltningsdomstol är betydligt lägre än i brottmål. Därför räcker även utredningar av dålig kvalitet för bifall till socialtjänstens talan.

I dag utgörs riskbedömningar snarare av tyckande än hos den enskilde socialsekreteraren än av bedömningar på en vetenskaplig nivå. Att en socialsekreterare skriver vad hen tycker och känner är inte rättssäkert.

När jag hållit förhör med en socialsekreterare och frågat hur hen kommit fram till en viss sak har jag hittills aldrig varit med om en logisk förklaring och stöd i forskning. Svaret är snarare allt som oftast, ”jag tycker att ...”

Självklart påverkar risker och skyddsaspekter barn på olika sätt. Men då måste man som socialsekreterare kunna motivera varför man rekommenderar det ena eller det andra och hur barnets personlighet, eller vad det nu må vara, har betydelse för bedömningen och vilken betydelse det har. 

Journalföringen hos socialtjänsten är direkt rättsvidrig. Om en person lämnar uppgifter går det inte till som i ett polisförhör, där man först får berätta och sedan får man det uppläst för sig i lugn och ro för att omedelbart kunna korrigera sin utsaga. Sedan noteras det att förhöret är uppläst och godkänt.

I stället skriver socialsekreteraren ner lite vad hen vill och, i vissa fall, sådant som passar in i det resultat som socialsekreteraren bestämt på förhand. Detta resulterar i många fall till att klienter börjar spela in samtalen för att de inte litar på socialsekreteraren.

Klientens misstänksamhet mot socialsekreteraren vänds sedan emot honom eller henne och klienten beskrivs som en rättshaverist i utredningen, som saknar förmåga att samarbeta med myndigheter. Socialsekreteraren saknar insikt om att det är hens arbetssätt och bristen på opartiskhet och transparens som leder till klientens beteende och misstänksamhet.

Detta står i strid med att en myndighet ska agera opartiskt och på ett sätt som är ägnat att inge förtroende hos medborgarna. Jag är inte av uppfattningen att utredningar ska läggas ut på konsulter som fakturerar socialtjänsten. Utredningarna skall göras av myndigheten.

I dag får vi som ombud försvara föräldrar mot påståenden från socialtjänsten om att någon har sagt en viss sak. Inte ens barnsamtalen dokumenteras med ljud och bild för att sedan kunna spelas upp. Det enda som finns är socialsekreterarens påstående om vad ett barn sagt och det är omöjligt att kontrollera.

Om ett barn dessutom tar tillbaka uppgifter är det inte ovanligt att socialsekreteraren påstår att det beror på att barnet blivit påverkat. Att barnet kan ha hittat på sin utsaga vill man inte lyssna på, även om det finns vittnesmål om att barnet ifråga har mycket livlig fantasi. Hur man än gör så hittar socialsekreteraren en passande förklaring till varför något är på ett visst sätt, förklaringar och anklagelser som är omöjliga att försvara sig emot. 

Jag har också varit med om att socialsekreterare påstår saker om ett barns beteende och drar alltför långtgående slutsatser till olika anknytningsteorier. 

Den senaste trenden jag noterat är att socialsekreterare påstår att en person eller en utsaga är trovärdig. Hur man kommit fram till detta är en gåta. När man sedan ställer frågor om detta till socialsekreteraren är det tydligt att kunskap saknas om vad ordet trovärdigt betyder och hur man bedömer en tillförlitlig berättelse, men det är ändå något som man gärna uttalar sig om. 

Socialtjänsten skall vara opartisk när de genomför sin utredning. Först när de är klara med informationsinsamlandet skall de ta ställning – inte innan. 

Jag håller med om att det även finns skäl att se över lagstiftningen. Så där tycks råda konsensus. Det tycks också råda konsensus om att socialtjänsten har ett svårt och mycket viktigt arbete. 

Jag är inte är ute efter att hitta syndabockar. Jag är ute efter att diskutera, samarbeta, förbättra och förändra. För att en förändring ska kunna ske måste vi kunna prata om bristerna. 

I många fall har jag haft ett mycket gott samarbete med socialsekreterare och kunnat verka för frivilliga lösningar. Men tyvärr är fallen där det på olika sätt går illa många. Livslånga lidanden hos föräldrar och barn som skiljs åt, hat och en misstro mot socialtjänsten som hade kunnat undvikas föds och närs.