Insändare. ”Stoppa betygsinflationen – innan det är för sent”

Under en tid nu har vi sett skolor granskas medialt, vilket avslöjat olika former av ”kreativ betygs­sättning”. Både friskolor och kommunala skolor har utifrån skilda utgångspunkter försökt försköna resultaten.

I slutet av förra året uppmärksammades exempelvis hur ett stort friskolegymnasium under lång tid fifflat med betygen. Även om skolans internutredning inte hittade några större problem konstaterade Skolinspektionen i april i år att skolan misslyckats med att uppfylla författningskraven på flera områden.

Den här sortens beteende handlar om att tänja på gränser, vidga tolkningsutrymmet och hävda god tro när brister upptäcks. Skolan i fråga är långt ifrån ensam om detta.

Skolor i aktiebolagsform har, helt logiskt, drivkraften att generera vinst. Att somliga aktörer försöker göra det utan (alltför) stort avkall på kvaliteten förändrar inte grundantagandet. Vinsten är det överordnade. Därför finns en ständig press i dessa verksamheter att tänka ”lösningsinriktat”.

”Kan vi klämma in en 36:e elev i en klass med svaga förutsättningar? Ja, det kan vi!” Motiveringen är ekonomisk och andra hänsyns­taganden är underordnade.

Strategin att maximera antalet elever – utan att tillföra nödvändiga resurser – speglas i elevresultaten. Examensnivån ett givet år kanske inte ser så oroväckande ut. Däremot är skillnaden mellan natio­nella provresultat och kurs­betyg alarmerande.

Tydligast är det i matematik, där gapet kan vara enormt. Språk­proven möjliggör en generösare, mer subjektiv rättning, vilket gör dessa mindre tillförlitliga vid kontroll av avvikelser. Ibland kan man misstänka dubbelfel: stora avvikelser mellan provresultat och betyg, trots generös rättning. Dessutom saknar de flesta ämnen nationella prov, varför en bromsande kontrollmekanism helt saknas. Andelen elever som tar examen ger alltså inte hela bilden.

En avslöjande siffra är genomströmningen. Den visar hur stor andel elever som slutför sin utbildning på avsedd tid. Elever som hoppar av, slutar utan examen eller får ämnen bortanpassade innebär en lägre genomströmning.

Att klämma in elever med svag prognos i klassrummen med skohorn bidrar till det misslyckandet. Den dystra statistiken borde få skolan att sätta in resurser för att uppfylla det lagstadgade kompensatoriska uppdraget. Men …

Ta följande scenario: En skola har ett elevunderlag med svaga förutsättningar. En stor andel av föräldrarna har utländsk bakgrund och/eller saknar postgymnasial utbildning. De får svårt att kräva sina barns rättigheter, vilket då underlättar för skolan att satsa på ”hålla ryggen fri-insatser” som ett evigt utredande och dokumenterande.

Därpå följer omfattande, individuella anpassningar som lärarna förutsätts utföra inom ordinarie undervisning, vilket är en omöjlighet. Systematisk uppföljning saknas och man undviker i det längsta att sätta in särskilt stöd, eftersom det är förenat med betydande kostnader.

Det finns skolor som har satt i system att ta in för många elever, ha låg lärartäthet och ägna sig åt kreativ betygssättning. Vissa hängs ut i medier, andra får nedslag av Skolinspektionen, men många simmar lugnt vidare – trygga i förvissningen att inget kommer förändras.

Låt oss hoppas att den senaste mediestormen får människor att inse hur illa ställt det är med vårt skolsystem – innan det är för sent.

Så skriver du på insändare och svar

Fler insändare: dn.se/insandare