Det är anmärkningsvärt att en före detta gymnasielärare i en insändare i DN anser att friskolornas elever ska begränsas från att komma in på högskolor runtom i landet eftersom ett fåtal friskolor sätter glädjebetyg.

Jag har gått i en friskola så länge jag kan minnas. Det var en skola med för- och nackdelar - precis som alla andra skolor. Jag gick ut både grundskolan och gymnasiet med goda betyg. Med andra ord kan jag komma in på de flesta utbildningar.

Menar Olle Meyer att jag har fått glädjebetyg under hela min skolgång? Menar han att jag inte slitit för mina resultat? Menar Meyer dessutom att de lärare som satt betygen inte skött sitt jobb?

I dag går cirka 400 000 barn och ungdomar i fria för-, grund- och gymnasieskolor, enligt Friskolornas riksförbund. Det motsvarar en dryg femtedel av samtliga elever i Sverige. Vissa av dessa skolor är bland de mest framgångsrika och välmeriterade i landet, inte på grund av att de sätter höga betyg, utan för att de strävar efter bildning och dessutom hjälper elever att nå sina drömmar – exempelvis högre studier.

I detta läge anser en före detta gymnasielärare att man bör begränsa deras möjligheter att söka vidareutbildning. Det är ingenting annat än diskriminering. Och menar han verkligen det har han varken förstått vad skolan går ut på, inte heller har han förstått lärarens roll i det hela.

En annan möjlig förklaring till varför vissa friskolor har högre resultat än kommunala skolor är elevernas bakgrund. Ofta handlar det om elevernas socioekonomiska förhållanden, bland annat föräldrarnas utbildningsnivå.

Man har också sett skillnad i resultat mellan elever med utländsk bakgrund och elever med svensk bakgrund. Med andra ord måste man försöka inkludera fler samhällsgrupper, inte exkludera. Meyers förslag skulle exkludera, inte inkludera. Det är oroväckande på riktigt.