Helen Thelin skriver inlevelsefullt om det lidande som miljoner oskyldiga djur utsätts för i den svenska industrin (18/11).

Jag delar helt Helens engagemang för djuren och anser att inte ett djur till borde utsättas för industrins hjärtlösa grymhet. Men Helen lägger över ansvaret på konsumenterna när hon skriver att dessa ”kan fortsätta blunda för det som sker på djurfabrikerna eller också välja en kost som inte är producerad på djurens bekostnad”.

Kruxet med detta är att beteendeförändring inte går till på det här sättet. I synnerhet inte i ett land med en stark animalienorm som Sverige. Vi serverar komjölk i skolorna eftersom det signalerar till generation efter generation att det är något eftersträvansvärt att dricka komjölk.

Våra politiker subventionerar djurindustrin med oräkneliga miljarder i skattekronor. Även om vi konsumenter slutar konsumera kött, mjölk och ägg kommer djurindustrin att rulla på stödd av våra skattepengar och så även Jordbruksverket vars uppdrag är att främja djurindustrin.

Det här är inte ett problem som har en lösning byggd på medveten konsumtion. Det här är ett allvarligt samhällsproblem som kräver en politisk lösning.

Vilken tur att vi lever i ett land där de som vill förändra samhället inte behöver trakassera hederliga företagare, vilket vissa personer inom djurrättsrörelsen har satt i system med den tysta massans stöd, utan vi kan fritt på gator och torg demonstrera för växtbaserad mat, vegonorm i offentlig sektor och en riktigt fet köttskatt.

Vilken tur att vi fritt kan kräva av våra politiker att de adresserar frågan om djurindustrin i FN. Vi kan verkligen pressa våra politiker på samma sätt som våra politiker en gång pressades av nykterhetsrörelsen eller av homosexuella som krävde och vann sina rättigheter på politisk väg.

Frågan är bara varför djurrättsrörelsen i allmänhet och enskilda kloka personer som Helen är så ointresserade av en verklig förändring.