Kristian Bjurebys beskriver i en insändare hur Svenska kyrkan förstör sina skogar genom att fortsätta kalhugga.

I ett svar av Wanja Lundby-Wedin (S) och Daniel Tisell (C) demonstrerar kyrkostyrelsens sin ovilja att förändra sitt skogsbruk, vilket tydligt strider mot Svenska kyrkans andra utgåva av ”Ett biskopsbrev för klimatet” från 2019.

Den förra ärkebiskopen Antje Jackelén skriver i förordet: ”Låt oss skärpa blicken för sådant som har verkligt värde (’livsmiljö’), så att omsorgen om detta kan få oss att våga goda och nödvändiga förändringar för livets skull!”

Kyrkorådet verkar inte ens orka läsa inledningen av biskopsbrevet där följande meningar står att läsa:

● ”Men den kunskap vi har i dag tillåter inte att vi skjuter upp till morgondagen det som behöver göras i dag.”

● ”Tron frigör lusten till det goda. Den ger frimodighet att våga förändring även i osäkra situationer.”

Brevet avslutas med att Svenska kyrkans biskopar riktar uppmaningar bland annat till Svenska kyrkans församlingar, stift och nationella nivå. En uppmaning är: ”Låt en teologisk reflekterad syn på skapelsen prägla den ekonomiska förvaltningen av aktier, skog och mark för att minska klimatpåverkan och påskynda klimatomställningen.” Tyvärr verkar inte kyrkostyrelsen vara så starka i tron, utan gömmer sig bakom en utredning och ”skjuter upp till morgondagen det som behöver göras i dag”.

Nu måste biskoparna använda sin tro för att våga kliva fram och gå från ord till handling genom att:

● Låta Svenska kyrkans skogar stå kvar som kolsänkor för att bromsa den globala uppvärmningen.

● Skydda den biologiska mångfalden.

● Visa vägen för andra skogsägare hur man ska agera i klimatkrisen och krisen för artrikedomen.

Detta måste, som det uttrycks i biskopsbrevet, ske ”för skapelsens skull, för livets skull, för våra barnbarns och deras barnbarns skull”.

Så svarar du på insändare och kommenterar