Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-05-12 08:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/svarsmalt-att-bli-kallad-kultursjuk/

INSÄNDARE

Insändare. ”Svårsmält att bli kallad ’kultursjuk’”

Foto: Mike Dotta

INSÄNDARE. Jag minns inte längre hur jag mådde innan jag smittades av coronaviruset. Att efter åtta månader som sjuk efter att ha drabbats av covid-19 bli beskriven som ”kultursjuk” är svårsmält, skriver läkaren Anna Voltaire.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Det kom oväntat, viruset. Jag hade jobbat nio månader på akutsjukhus innan jag smittades på arbetet. Många föll, en dog. Efter två dagar var värsta flunsan över.

Jag kände mig stark, men uppmanades vara försiktig, inte ligga ner ”du får proppar i lungan”. Så jag steg upp, lite feber går bra. Det var bara lite feber. Jag tänkte ”jag vilar veckan ut” och kommer starkare på måndag.

Luktsinnet försvann. Livet blev platt, jag åt inte, eller: jag tvingade mig. Jag är ju läkare, vet att näring och vätska måste in för att bli kvitt viruset, återställd och stark. För att kunna starta om. Jag blev rädd att aldrig mer få känna vårens söta dofter.

Jag googlade ”hur träna luktsinne?”. Enkelt! Sniffa på tandkräm, vitlök, dijonsenap, basilika och vanilj. Varje dag, minst två gånger.

Vanilj tänkte jag, smart, har ett annat centrum i hjärnan. Plötsligt mindes jag från kursen på Karolinska institutet att det var något speciellt med vanilj.

Kaffet var beskt, men jag drack, doftade på pulvret, blundade och mindes, ja, så borde det kännas. Jag tänkte så hårt hur kardemumma luktat förr, men nej. Det smakade som något från en biltvätt.

Den lilla febern försvann inte. Två månader senare började hjärtat rusa för minsta lilla. Jag som tränat hårt, alltid varit frisk i kroppen och medicinfri kunde inte gå uppför backen.

Tre besök på akuten senare konstaterades att jag flåsade, hjärtat rusade, men jag var i övrigt frisk enligt laboratoriet. Jag skymtade Hanne Kjöller där, och såg en väldig trängsel på expeditionen.

Med märkliga symptom fick jag råd att vara snäll mot mig själv och ta en sak i taget i stället för flera. Jag stod på mig hos husläkaren. Något måste synas!

Jo, man såg spår av infektionen på lungan, trots att jag inte gett ifrån mig en enda hostning. Mitt arbets-EKG avbröts efter fyra minuter med skyhög puls, blodtryck och bälgande andning.

Efteråt hittade jag inte tillbaka till bilen. Stockholms innerstadstrafik fick hjärtat att rusa. Tröttheten och synpåverkan till trots körde jag försiktigt, Jag andades, tittade noga, men struntade i konsekvenserna. Jag blev oförsiktig. Sedan slutade jag köra ett tag.

Efter sju dagars återgång i arbete blev jag plötsligt väldigt trött och febrig. Jag sjukskrevs helt igen. En period av mer värk, feber och trötthet kom.

Jag somnade när jag såg på tv mitt i den avkopplande stickningen jag rekommenderats. Jag vilade och gjorde trevliga saker, men ändå fanns tröttheten och oron att ”jag” var borta för alltid. Hon som kunde jonglera med så många bollar.

Jag fick många råd, från många läkare. ”Vila”, ”vila inte”, ”testa att öka”, ”dra ned”, ”ät det”, ”undvik det”, ”sov si”, ”sov så”. Jag fick därefter Botox.

Huvudvärken halverades, alla andra symptom kvarstod. De kulturella. Jag var stressad, sade några. Kanske utmattad?

Den som inte stressas eller oroas av en okänd sjukdom som vänder upp och ned på livet utan några som helst försäkringar om att allt kommer blir bra, är den personen adekvat? Att vara läkare och inte fundera på vad månader av feber, oräkneliga mängder migränmedicin och hög vilopuls möjligen gör med kroppen är snart sagt omöjligt.

Då får man höra att det är kulturellt. Jag inbillar mig. Kanske jag bara behöver en ny termometer?

Att vakna var dag och undra: Har jag feber? Värker mer än det brukar? Eller är det så här alla mår på morgonen i min ålder?

Jag minns inte längre hur jag mådde förr. Jag minns dock att jag arbetade heltid, tränade tre gånger i veckan och hade sporadisk värk när jag tagit i extra mycket.

Varje kväll försöka somna lugnt efter larm om nya mutationer, risker för följdsjukdomar och rädslan att aldrig mer kunna tävla, ta ut sig helt eller minnas var man lagt sina glasögon.

Till slut, rehab. Jag klarade med nöd och näppe demenstestet.

Arbetsterapeuten kom. Jag fick fyra uppgifter, klarade två. Men, bara lite feber. Beskrev mig som Doris i ”Hitta Nemo”.

Jag kokar te och kaffe samtidigt, minns inte vad jag just var sugen på och gjorde. Och rör ihop, kommer en månad för tidigt, trippelbokar en annan dag.

Vila, säger de, var snäll mot dig själv och gör saker som ger glädje. Ta en promenad!

Glädje ger feber, mer än en sak i taget förvirrar. Jag biter ihop, hoppas att i morgon, då vänder det. Tänker; andra har dött, vissa svälter, i USA saknas försäkringssystem, jobbet väntar, jag kommer bli frisk.

Ser sedan en artikel i en kvällstidning om att alla inte blir friska, en del får skador på organen långt efter och kan dö. Hjärtat sjunker och de katastroftankar kollegorna sade att jag inte skulle tänka gör sig påminda.

Kanske det viktigaste inte är att orka hänga tvätt. Kanske det är att inte få cancer i alla kroppens organ om fem år?

Jag har inte tid att dö, jag har sex barn, vill ha barnbarn och lära dem allt jag kan. Jag har böcker att skriva, jobb att göra, planer för trädgården och önskar ett hus i solen.

Jag vill uppleva det först. Och snälla kroppen, ge mig inte cancer i något som inte går att operera bort, inte hjärnan eller bukspottkörteln! Snälla!?

Allt annat kan jag klara. Jag kan tappa håret, det går bra, det har ändå blivit grått, det kanske kommer starkare efter en cellgiftskur? Jag kan orka kräkas mycket, jag har ändå blivit fet av att vara så inaktiv, det går bra.

Morgonen efter är jag lugnare. Allt blir lättare i dagsljus.

Jag är en positiv människa, ser bara möjligheter. Men att vara ”kultursjuk” smälts inte så lätt. Jag vill ha ett K-piller då, snälla?

Febertjejen, läkaren, hon med alla barn och järn i elden. Nu inne på åttonde månaden, and counting

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt