Sett från Norge är det förvånande att observera det snabbt växande stödet för ett medlemskap i Nato hos den svenska och finländska befolkningen. De senaste opinionsmätningarna visar på 57 procent i Sverige och 76 procent i Finland.

Man kan i det sammanhanget lägga märke till artikel 5 i Atlantpakten, som säger att ett väpnat angrepp på ett medlemsland är ett angrepp på alla. Det är bra att veta i dessa tider.

Samtidigt har medlemskapet ett pris. För att ta några norska exempel:

● 2011 skickades norska stridsflyg till Grekland, varifrån de genomförde bombräder i Libyen.

● Från 2002 till 2013 fick totalt 7 000 norska soldater krigserfarenhet i Afghanistan. Kriget kostade tio norska liv (och cirka 150 000 afghaner).

● Norges deltagande i Libyen och Afghanistan följde av Natos nya strategiska koncept, som öppnar upp för deltagande i operationer utanför det egna territoriet.

● För tillfället går den norska flottans mäktigaste enhet, fregatten ”Fridtjof Nansen” inte i norska vatten, utan som eskort åt ett amerikanskt hangarfartyg i Medelhavet. Förra året deltog norska soldater i en Natoövning i Svarta havet.

Det är tänkbart att de nämnda uppgifterna och uppdragen känns främmande för svenskar och finländare, som är vana att tänka på Försvarsmakten i första hand som en försvarare av det egna territoriet. Ett Nato-försvar är något annat.