Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-20 01:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/sverige-maste-ga-med-i-nato-for-att-inte-svika-finland-pa-nytt/

INSÄNDARE

Insändare. ”Sverige måste gå med i Nato för att inte svika Finland på nytt”

Finländsk soldat i slaget vid Salla under vinterkriget 1939-1940. Det svek som den svenska regeringen stod för mot Finland under andra världskriget får inte upprepas i Natofrågan, anser insändarskribenten.
Finländsk soldat i slaget vid Salla under vinterkriget 1939-1940. Det svek som den svenska regeringen stod för mot Finland under andra världskriget får inte upprepas i Natofrågan, anser insändarskribenten. Foto: TT

INSÄNDARE. Jag hoppas att Sverige bryter med den förlegade ansvars­­lösheten och inte lämnar sin östliga granne i sticket. Sverige måste gå med i försvarsalliansen Nato för att inte svika Finland på nytt, skriver finländaren Paul Taimitarha.

Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Som finlandssvensk följer jag med stort intresse debatten som pågår i Sverige om ett eventuellt Natomedlemskap. Efter att ha bott och arbetat i Sverige och i företag med nordisk organisation har det alltid varit spännande att leva med och erfara likheterna och olik­heterna länderna emellan. För en nordist till själen med stort intresse för historia har Sveriges agerande vid olika kriser under de senaste hundra åren varit ett givande studieobjekt.

Man ska ha stor respekt för Sveriges förmåga att genom åren navigera igenom olika internationella kriser, det svenska samhället till gagn. En lika respektingivande styrka har tvivelsutan varit den svenska kulturen; att genom bred och gedigen debatt förankra beslut.

Ett lands regering bär alltid i främsta hand ansvar för sin egen nation. Det som varit rätt för Sverige har inte nödvändigtvis varit det för övriga Norden och Europa.

Det som i Finland uppfattades som ett svek av Per Albin Hanssons socialdemokratiskt ledda samlings­regering under vårt vinterkrig mot Sovjetunionen 1939–1940, att utelämna Finland att ensam försvara sig, ansågs vara rätt ur svensk synpunkt. Den fortsatta balansgången under andra världskriget gynnande Sverige, även om den politiken inte sågs med blida ögon utanför landets gränser.

Förmågan och ambitionen att balansera mellan stormakterna har varit riktgivande för svensk politik alltsedan dess. Det har skapat ett stort välstånd, men under de senaste 20-30 åren ter det sig som om Sverige valt att inte engagera sig, inte ta ställning, att spela spelet alltför långt. Så länge den svenska ekonomin går bra, så länge man klarar sig i Melodifestivalen och på idrottsarenorna är man ovillig eller oförmögen att ta ställning, att konfrontera problem eller förbinda sig till hårda beslut.

En svensk storbankschef uttryckte sig nyligen om detta tema vid en nordisk konferens enligt följande: ”Finland är som Sverige, men för vuxna.” Vi finländare har inte lyxen att vara vadderade med länder som tar sitt försvar på allvar på bägge sidorna. Vi har inte råd att hymla, att tala om en bärande Palmetradition eller inskränka vårt engagemang till bistånd utan att engagera oss på riktigt.

Detta velande med att ta ställning i tunga frågor genomsyrar det socialdemokratiska Sverige även när det gäller hanterandet av en misslyckad integrationspolitik. Man plåstrar över med utredningar.

Min farhåga är att Sverige även i Natofrågan väljer att ta den, till synes, bekväma vägen. Man debatterar i hopp om att krisen löser sig och man inte behöver fatta slutligt beslut i Natofrågan – man tar nyttan av ett finskt Natomedlemskap, med Norge bakom ryggen och USA som välvillig farbror.

Det svenska samhället kännetecknas numera av en historielöshet och svag identitet, man har inte en genuin insikt om de förödande krafter som bor bortom Finlands östgräns, trots över 600 år som ett och samma rike. Som nation har man mist kraft och förmåga att definitivt markera var gränsen går, att säga stopp.

Ska den nuvarande regeringen som statsminister Per Albin Hanssons regering 1939 välja und­fallenheten – eller ska man ta steget in i försvarsalliansen och sluta upp med de övriga Östersjöländerna? En neutralitet vars konsekvenser och kostnader bärs av andra är inte mycket värd.

Tiden har nu kommit då man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Jag hoppas Sverige bryter med den förlegade ansvars­­lösheten och inte sviker sina grannar.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt