Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-26 19:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insandare/undanta-anhoriga-till-doende-fran-besoksforbud/

Insändare

Insändare. ”Undanta anhöriga till döende från besöksförbud”

Foto: Britta Pedersen

INSÄNDARE. Vårdansvariga måste under coronakrisen använda kompetens, empati och livserfarenhet för att undvika att äldre dör i ensamhet. Det borde vara möjligt att undanta anhöriga till döende från besöksförbudet, skriver Kia Johansson.

Min mor dog för några veckor sedan på ett vård- och omsorgsboende i Stockholm. Orsaken var inte covid-19, men besöksförbudet på grund av smittorisken drabbade henne hårt i livets slutskede. Hon hade en dryg månad tidigare flyttat från sin hemstad till Stockholm för att vi, hennes närmaste, skulle kunna hälsa på dagligen.

Efter cirka en vecka fick jag inte träffa henne mer på grund av besöksförbud på vårdboendet. Hon försämrades ganska snabbt under de följande veckorna, och när sjuksköterskan ringde efter mig en lördagsmorgon var min mor inte längre kontaktbar. Efter sex timmar somnade hon in.

Jag plågas så fruktansvärt av tankarna på min mors sista fruktansvärda veckor i livet:

Jag visste att du var olycklig och orolig. Och förvirrad.

Personalen var okänd för dig och pressad av sjukskrivningar. Jag tror du blev lämnad ensam ganska mycket. Det enda jag ville var att få komma till dig och vara hos dig, ta hand om dig. Du hade kunnat vara lugn, inte behövt undra och förtvivla. Någon i personalen skickade mig en bild. Bilden var tänkt att lugna mig, för dina ögon var öppna just då. Jag såg en förtvivlad blick. Jag kände dig, och jag har aldrig sett dig så. Den bilden skulle lugna mig, men den jagar mig och plågar mig.

Ditt tillstånd försämrades snabbt under de där sista veckorna. Det enda jag hörde i telefonen var ljud, inga ord. Och så dina andetag. De här tankarna måste jag tvinga mig att stänga av, annars går jag sönder. Du som ville det bästa för mig under hela mitt liv, dig kunde jag inte hjälpa.

Jag vet att vårdansvariga kunde ha låtit mig komma in till min mor. Men då hade de behövt ta hänsyn till annat, inte bara risken för smittspridning. Med alla försiktighetsåtgärder vidtagna skulle den ha varit obefintlig.

Min mor lider inte längre. Det är min enda tröst. Men jag plågas av att hennes sista veckor blev ett helvete utan trygghet, lugn och värdighet. 

Jag kommer nog aldrig att kunna glömma, och förlåta, inte er och inte mig själv för att jag inte kämpade mer för att undantag skulle ska göras från besöksförbudet. Med mer kompetens, empati och livserfarenhet hade ansvariga kunnat hjälpa mig.