Jag håller andan varje dag, men gläds samtidigt åt att när jag cyklar i spöregn med vågornas svall tätt intill och en magnifik tall bärandes på allehanda pynt av glitter och julkulor över horisonten finns för allehanda åldrande damer fotograferandes på vinterpromenad.

Jag håller andan varje dag, men gläds ändå över att det så kallade skitåret 2020 har gått iväg med ens föräldrars och ens eget, sonens och inte minst hans far liv i behåll –men med samtidig sorg över att morbror Valentin for iväg. Men innan fick han träffa moster Laila en kort stund, nyss hemkommen från intensivvårdsavdelningen, med livet framför sig.

Min mor och min moster fick dock fira nyår på avstånd till varandra på verandan. Det är alltid något att glädjas åt.

Jag håller trots allt andan, men det är svårt med dubbla munskydd på och handspritade händer. Men jag unnade mig utan större skam- och skuldbeläggelser mig att träffa en kär väninna som jag förr i tiden – som inte var för länge sedan – kramade om hårt så våra behag klämdes åt, för ett glas rött med två meters avstånd i en träbelagd trappuppgång.

Jag och min väninna håller nu prompt andan och håller oss i karantän, för annars får vi inte lov att träffa våra föräldrar mer – vi håller andan och avstånd till allt och alla i förhoppning om att vi och våra nära och kära ska klara oss och få vaccinationen ”fort som f-n”… Vårt nyårslöfte lyder att vi ska försöka vara positivt motiverande till allt det fina som en ändå finns omkring oss, för att kunna gå vidare.

De äldre som fortfarande försöker ”hålla ut” och isolera sig i sitt hem borde få vaccinationen snarast, anser jag som dotter till ett par 40-talistföräldrar som befinner sig nära dödens rand. De förtjänar det som har arbetat och burit upp vårt arbetarsamhälle grundat på tillit och förtroende.

Tidigare publicerade insändare i DN under coronapandemin av samma skribent:
”Festande slag i ansiktet på sjukvårdspersonal” {den 25 maj 2020)
”Ljumma restriktioner skyddar inte våra äldre” (den 25 november 2020)