Ukrainas heroiska motstånd i Mariupol mot fascistiska ryssar påminner om striderna under första världskriget i gångarna under franska fästningen Verdun och polackernas desperata motstånd i fästningen Vesterplate mot den nazistiska invasionen 1939.

Sveriges utrikespolitik har sedan 1200-talet varit förknippad med hänsynen till det som då var den östra rikshalvan – dagens nationalstat Finland. Som 1809 förlorades till Ryssland och kung Karl Johan XIV Johan slog in på den begynnande neutraliteten och allianfrihetens väg. Som nu är vid vägs ände.

Denna kurs var inte bara säkerhetspolitik. Den blev en inhemsk demokratisk folkhemssymbol som Dag Hammarskjöld, Astrid Lindgren, välfärdsstaten och biståndspolitiken till tredje världen.

Det svenska riket upplever i dag 1809 års utrikespolitiska vändpunkt. Vi har att välja mellan att fortsätta den nuvarande linjen, som kräver ett betydligt starkare försvar som vi inte längre förfogar över sedan 1996 års socialdemokratiska försvarsbeslut, vilket innebar en 80-procentig slakt av försvaret i kompanjonskap med Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Eller medlemskap i Atlantpakten, som ger större säkerhet och mindre utrikespolitisk handlingsfrihet.

Medlemskap ger utökad säkerhet mot hot och sanktioner, men icke mot ett väpnat angrepp, där medlemsstaten är suverän att fatta beslut om en nationell stödinsats. Således handlar det inte om en absolut garanti.

Det minst dåliga beslutet är en ansökan om Natomedlemskap.