”Alexander har lärt mig att se världen med andra ögon”

Eric Löwenthal är pappa till en son som är annorlunda. Alexander kan inte tala och ingen kan veta vad han innerst inne tänker och känner – trots att han nyligen fyllde tjugotre år.

Nu har Eric skrivit ståuppshowen ”Fadern” om livet med Alexander. Han hoppas att publiken ska uppskatta hans försök att visa både de ljusa och de mörka sidorna med att vara pappa till en son med en mycket grav funktionsnedsättning.

Men ”ståuppa” om ett så här allvarligt ämne?
– På ytan är det en komisk föreställning om ett allvarligt ämne. Jag vill inte skapa en snyfthistoria, utan vill visa att det glada och sorgliga lever sida vid sida i varje människas liv. Jag gömmer inte undan ljuset utan vill berätta om allt positivt som Alexander också ger vid sidan av det som kan kännas jobbigt, svarar Eric Löwenthal.

Han kallar sin föreställning för ”Fadern” eftersom det är hans egen berättelse om hur det är att vara pappa till Alexander. Det är alltså inte ”Alexander, the true story”.

– Men om inte jag försöker berätta min och min sons historia, vem gör det då? Alexander tillhör en grupp som inte har någon egen röst i vårt samhälle. Det är så lätt för politiker, kommuner och myndigheter som Försäkringskassan att sätta sig på försvarslösa människor.

Eric Löwenthals föreställning har undertiteln ”I Faderns, sonens och Försäkringskassans namn”. Den berättar om en pappas glädjeämnen och vedermödor – men är också en attack mot myndigheter och politiker som gör allt för att spara in pengar på försvarslösa människor som inte kan tala för sig.

– Alexander har personliga assistenter dygnet runt. Men ibland tar kommunen in jurister för att minimera det stöd han har rätt till. Det gör mig upprörd och arg.

Eric Löwenthal och Alexanders mamma har aldrig levt tillsammans. Under många år bodde han i Göteborg och hon i Stockholm. Eric fungerade då som pappa under helger och lov. Sedan fyra år bor nu Alexander med Eric och hans hustru i Skarpnäck i södra Stockholm.

– Min son är mycket speciell. Han ser ut att vara tio–tolv år, talar över huvud taget inte och vill ofta stoppa saker i munnen precis som småbarn. Ja, han är verkligen speciell. Vi har inte fått någon heltäckande förklaring till hans grava funktionsnedsättningar, men en liten kromosomstörning kan vara en bidragande orsak.

Alexander har inget ”intellektuellt” språk som omgivningen kan begripa. Men han förstår på andra sätt, till exempel att man kommer att gå ut om man sätter på sig en jacka.

– Fast att han kan tänka ”jacka” och ”gå ut” är inte särskilt troligt. Och vi måste anpassa efter hur han uppfattar det vi gör.

– Om jag exempelvis kommer hem med en ny jacka som han ska prova tror han att vi ska gå ut, vilket vi inte alls ska göra just då. Därför måste vi prova den när vi faktiskt ska lämna huset, annars blir det helt fel för honom. Vardagen är full av saker som vi ”normala” tar för självklara men där alla som umgås med Alexander måste fundera över vad det betyder just för honom.

När Eric fick veta att han skulle bli pappa blev han först förskräckt. Han var tjugofem år och kände sig inte på långa vägar mogen att axla föräldrarollen.

– När Alexander föddes och det så småningom visade sig att hade en allvarlig utvecklingsstörning blev jag därför inte chockad. Den stora omställningen för mig var att över huvud taget bli pappa och när min son väl kommit till världen reagerade jag inte alls över att han inte är som andra. Jag blev varken förskräckt eller förstummad. Det låter kanske märkligt för en del, men så var det.

För tio år sedan förslog standup­kollegan Jesper Odelberg, som är cp-skadad, att Eric skulle göra en föreställning om sitt liv med Alexander.

– Men då var jag ny som komiker, och det kändes också som ett alldeles för svårt ämne att ta upp på scenen.

– Nu är jag mogen att berätta min och Alexanders historia. Ämnet är ömtåligt. Publiken får ju inte uppleva det som lyteskomik. I min föreställning driver jag med byråkratin, skrivbordsprofeterna och andra som vet allt om hur Alexander ska bemötas, undervisas och behandlas – utan att ens ha träffat Alexander eller frågat sig vad han själv vill eller tycker. Men jag driver också med mig själv.

Du tvekade inte att göra en komisk show om dig och Alexander?
– Jo, kanske till en början. Men jag kom fram till att publiken nog inser att det finns ett allvar bakom skratten.

Vad har Alexander lärt dig?
– Att se på världen med andra ögon än mina egna. Att förstå att objektivt sett finns det egentligen inget som är helt självklart. Jag tycker därför alltid att det är berikande att vara med barn, för dem är inte världen så statisk och ”färdig” som den är för oss äldre. Med Alexander tvingas jag att lämna normaliteten och tänka nytt, plus att jag får leka mer, förstås.

Har du någon gång önskat att Alexander inte var annorlunda?
– Nej, jag har egentligen aldrig önskat att han skulle vara som alla andra. Om han var ”normal”, pratade och var intellektuell, skulle han ju vara en helt annan person. Och jag älskar ju honom precis som han är, med sina egenheter. Precis som man älskar andra människor med alla deras egenheter.

– Däremot skulle det förstås vara enklare för honom utan funktionsnedsättningarna. De är egentligen inget problem i sig. Men eftersom vi har ett samhälle med brister i kunskap och bemötande blir de till stora problem för honom.

Eric brukar också tänka att hans son inte blivit ”socialiserad” som de flesta barn, han har inte lärt sig de koder som finns i samhället för hur man ska uppträda och inte uppträda, hur man får tänka och inte får tänka.

– Därmed har Alexander inte övertagit rådande värderingar och inte blivit likriktad.

– Vi lever i en tid då alla strävar efter att vara unika. Alexander ligger bra till på den skalan. När han reagerar på något han ser eller känner måste jag fundera över hur han upplever verkligheten. För mig är det nyttigt, både som människa och artist.

Eric säger att varje dag passerar hundratusentals människor Stockholms central. Men hur många kan beskriva hur taket ser ut, hur det är uppbyggt och vad det består av? Vi springer förbi så mycket med näsan riktad rakt fram, fortsätter han.

– Alexander skulle mycket väl kunna slänga sig ned på golvet och förtjust titta uppåt och om jag följer hans blick ser jag att stationstaket består av ett hundratal glasrutor, att det är välvt och så vidare.

Alexander tycker om att vara ute på stan, när det är liv och rörelse omkring honom. Folk som han och Eric möter brukar titta och i en del fall stirra.

– Några verkar sucka och beklaga att jag måste axla en så hemsk börda, andra tycks fatta att här är en pappa som faktiskt uppskattar att vara på en utflykt med sin son. De flesta av oss går med skygglappar genom livet, ser bara en sida av verkligheten

– Jag brukar säga att funktionsnedsättningen oftast inte är ett problem för den som är funktionsnedsatt. Snarare är det ett problem för samhället som inte vill eller orkar anpassa sig efter alla människors behov och egenheter.

Fotnot: ”Fadern” visas på Södra Teatern i Stockholm i morgon kväll, den 29 oktober.