Alice och Abbe ökar förståelsen

”Jaha, du är sen igen. Som vanligt. Alice, du måste skärpa dig.”

Fröken är arg, som ofta. Hon förstår inte att Alice gör sitt bästa och att det inte var med flit som hon kom för sent. Och det gäller andra i omgivningen också.

Alice är 11 år och hennes liv är ganska besvärligt när läsaren först möter henne. Hon har bland annat svårt att passa tider och att hålla reda på saker, och alla tjatar på henne – både hemma och i skolan. Men när fröken ringer hem och klagar försvarar mamma sin dotter. Beteendet har sina orsaker, Alice är under neuropsykiatrisk utredning och utskällningar hjälper inte, det finns bättre sätt.

Boken ”Coolt med adhd” vänder sig främst till barn mellan 9 och 12, både till dem som själva har adhd och deras kompisar, men också till exempelvis släktingar och lärare.

– Jag fick idén när min dotter fått diagnosen. Hon var inte glad, och jag ville vända det till något positivt, säger Malin Roca Ahlgren som skrivit boken. Jag letade efter en barnbok som hon skulle kunna känna igen sig i, där också styrkorna med adhd lyftes fram. Jag hittade ingen, så jag bestämde mig för att skriva en själv.

Malin och Susanne Israelsson Stenberg, som bidragit till boken med sina kunskaper, är båda lärare. De vill bredda kunskaperna och öka förståelsen för hur det kan vara att leva med diagnosen – såväl det positiva som det negativa.

– Det behövs mer öppenhet, säger Malin Roca Ahlgren. I dag hyss­jas det lite för mycket, det är lite tabubelagt med adhd. Det gör att det blir ännu jobbigare för dem som har diagnosen. Och så behövs mer kunskap, många tror att det bara handlar om att man har svårt att sitta stilla.

När Alice i boken har fått sin dia­gnos blinkar fröken till henne under en lektion där de pratar om kreativitet, idérikedom och om Mozart, som kan ha haft adhd. ”Det är nog ganska coolt, tror jag”, säger fröken och klasskamraterna håller med.

Abbe är 8 år och 43 dagar. Att det är just 43 dagar är viktigt för honom. Han uttrycker sig välformulerat och exakt, och tolkar ofta det som sägs bokstavligt.

Abbe är en vanlig kille, men tänker och fungerar ofta på ett sätt som är lite ovanligt jämfört med majoriteten. Han gillar till exempel inte överraskningar eller snabba förändringar. Ska klassen göra en utflykt behöver han få veta i förväg vart de ska och vad som ska hända där. Annars känner han obehag och oro i stället för positiv spänning och förväntan.

Det kan vara svårt att konkret förklara för barn (och ibland vuxna) vad autismspektrumtillstånd som Aspergers syndrom innebär. I boken ”Abbe 8 år och 43 dagar” låter författaren, Kicki Polleryd, Abbe själv berätta om sin vardag.

Han är smart och är bra på många saker, exempelvis på att se detaljer, och han har lätt för att lära sig mycket om det han är intresserad av. Han trivs i skolan och vet själv ungefär hur det ska vara för att det ska fungera bra för honom: ”Om jag håller på med någonting som jag gillar, kan jag sitta still hur länge som helst. Då är jag riktigt bra på att koncentrera mig. Jag tycker absolut inte om att avbryta en uppgift när jag väl kommit i gång. I skolan brukar jag be fröken att få vara kvar I klassrummet under rasterna för att göra färdigt det jag håller på med. Ibland går det bra men ibland säger fröken att jag ska gå ut och leka med de andra barnen i stället. Det tycker jag är onödigt eftersom jag ändå inte vill spela fotboll eller basket som de andra alltid gör.”

Abbe har två kompisar som han leker med, och det är alldeles lagom, tycker han.

Ibland frågar någon klasskompis om de ska leka efter skolan. Ofta vill Abbe inte det, men hans föräldrar blir väldigt glada om han tar med en klasskompis hem.

”Det konstiga är att det aldrig blir särskilt roligt eftersom kompisen inte vill göra det jag har bestämt. Det tycker jag är oartigt. Mina föräldrar säger till mig att kompisen ska få bestämma eftersom den är gäst. Det förstår jag inte, för när mamma och pappa bjuder hem goda vänner på middag så bestämmer de innan vad alla ska äta, var de ska sitta vid bordet och att alla ska spela kubb efter maten.”

Abbe vet att det är fel att ljuga, men han märker att andra ändå ljuger ofta utan att verka tycka att det är fel.

När grannen Majken köpt nya skor säger Abbes mamma till exempel att de är jättesnygga, trots att hon strax innan skrattat åt samma skor när Abbe och hon såg dem I ett skyltfönster. Det berättar Abbe för Majken, och då ljuger mamma en gång till: ”Nej, det var andra skor”. Mamma blir riktigt arg på Abbe sen, och förklarar att det är med vita lögner kan vara bra ibland. Knepigt, tycker Abbe, hur ska man veta när det är så?

Bokens författare Kicki Polleryd är psykolog och specialiserad på neuropsykologi. Hon har tidigare skrivit barnböcker om barn med koncentrationssvårigheter/adhd.

Berättelsen om Abbe kan sägas visa hur det kan vara när stödet fungerar bra. Abbe är lyckligt lottad som har flera förstående vuxna omkring sig, både i skolan och i övrigt, påpekar Kicki Polleryd i efterordet. ”Genom sitt tydliggörande sätt skapar de en tillvaro för Abbe som känns begriplig och hanterbar. Han upplever sig ha möjlighet att påverka sin situation, vilket skapar trygghet och optimism. De vuxnas stöd ger honom självinsikt. Hans självförtroende växer och han kan fortsätta att utveckla sina starka sidor.”