Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Alla behöver uppleva ett sammanhang”

Skådespelaren Tomas Norström i pjäsen ” Jag heter Mikael”. Den handlar om en ensam man som en dag stöter på en representant för ett högerextremt parti.
Skådespelaren Tomas Norström i pjäsen ” Jag heter Mikael”. Den handlar om en ensam man som en dag stöter på en representant för ett högerextremt parti. Foto: Tim Mårtensson

Skådespelaren Tomas Norström är antirasist och emot all främlingsfientlighet. Inför föreställningen ”Jag heter Mikael” ville han utforska varför extrema grupper och partier lockar anhängare. Och funderade samtidigt över om han själv alltid är så god och rättänkande.

Vem är egentligen rasist? Varför hatar vissa invandrare? De frågorna borrade skådespelaren, regissören och dramatikern Tomas Norström sig ned i under ett par månader. Nu står han ensam på scen i föreställningen ”Jag heter Mikael”, en pjäs om en ensam man som känner sig allt mer attraherad av ett främlingsfientligt parti.

– Det är lätt att säga att man är en övertygad antirasist och mot alla former av främlingsfientlighet när man bor på Södermalm i Stockholm – som jag gör. Visst finns det invandrare här. De arbetar i restauranger eller i skomakerier och butiker, men de bjuder sällan miljoner på bostadsrätterna i de här kvarteren.

Under repetitionerna inför premiären på ”Jag heter Mikael” funderade Tomas Norström över hur han själv skulle reagera om det flyttade in missbrukare, psykiskt sjuka eller en flyktingfamilj med många barn i hans trappuppgång. Hans spontana tanke är självklart att välkomna dem, men hur skulle han göra om flyttbilen verkligen stannar till ute på gatan en vacker dag?

– Jag hoppas att jag skulle vara lika öppen då, men det är svårt att vara helt säker. Ibland märker jag tendenser hos mig själv som jag inte gillar, som när jag passerar den sjunde tiggaren på väg till tunnelbanan. Jag vet att de har det svårt, men kan bli ändå irriterad. Hur långt är då steget till att tycka att tiggeri borde förbjudas?

– Jag tror att alla som deltar i debatten om invandring, flyktingar och rasism skulle behöva sätta sig ned en stund och reflektera över sina egna brister och tillkortakommanden. Är vi ”rättänkande”, jag räknar mig dit, helt utan skuld till att Sverigedemokraterna fått ett allt större stöd? Jag tror att vi måste försöka förstå varför det partiet lockar så många.

Tomas Norström är uppvuxen i Södertälje, staden som sedan 1960-talet upplevt en stor invandring. Först kom finländare, jugoslaver, chilenare ... sedan assyrier och syrianer. Och under senare år har människor på flykt undan våldet i Irak och Syrien sökt sig till den gamla industriorten.

– Min barndomsstad har blivit mångkulturell och det är en positiv utveckling. Men det är viktigt att vi för ett samtal om varför främlingsfientligheten breder ut sig.

Pjäsen ”Jag heter Mikael” har Tomas arbetat med under våren. Den är skriven av den engelske dramatikern Ian Drury och utspelar sig i 1980-talets England. Då ledde den dåvarande premiärministern Margret Thatchers politik, med avregleringar och privatiseringar, till ökande klassklyftor.

Högerextrema National front skyllde den ökade arbetslösheten och den växande fattigdomen på invandrarna. Partiet ville i stället ha ett samhälle byggt på ”hederliga vita familjers” traditionella värderingar.

– Den politiken har i dag, trettio år senare, fått fäste i många europeiska länder. Här i Sverige sitter ju ett sådant parti i riksdagen. Sverigedemokraterna stöds av ett par hundra tusen svenskar och tävlar i dag om att vara landets tredje största parti. Det är beklagligt, men ett faktum vi inte kan bortse ifrån.

Tomas Norström har själv översatt pjäsen från engelska. Den har tidigare spelats i två uppsättningar i Sverige – och Jan Jönsson framförde den 800 gånger på 1980-talet, bland annat för fångarna på Kumla-anstalten.

– Pjäsen är lika aktuell då som nu. Vi står inför ett viktigt riksdagsval i höst. Kommer Sverigedemokraterna att få ökat stöd? Jag har tänkt mycket på om jag på något sätt skulle kunna bidra till att motverka en sådan utveckling.

Så ”Jag heter Mikael” är ditt bidrag i valdebatten?
– Det är ett försök att motarbeta dem som skyller allt det onda på invandrare. Men samtidigt vill jag försöka få publiken att förstå drivkrafterna bakom att Sverigedemokraterna växt sig så starka.

Tomas har ändrat lite i pjäsen och tagit bort ortnamnen, exempelvis kallas Themsen för ”floden”. Huvudpersonen Mikael är en ensam man utan social gemenskap. Hans arbete på ett lager är enahanda och kollegerna tycker illa om honom. Hans fru har stuckit sin väg. Mikael känner sig inte längre igen sig i sitt ordinära bostadsområde, det har flyttat in så många annorlunda människor. När han så en dag stöter på en representant för National front möter han en människa som förstår honom, har tid att lyssna och är mycket vänlig.

– Alla behöver uppleva ett sammanhang, känna sig sedda och behövda. Alltför många gör inte det i dag, som Mikael i pjäsen. De människorna kan lätt lockas av ett budskap från extrema partier eller grupper som har enkla förklaringar till deras utanförskap, som erbjuder trygghet och ett sammanhang.

– Många män, det vill säga vita män, förstår inte längre det samhälle de borde vara en del av. De hänger inte med i förändringarna, och vill kanske inte det. Klassklyftorna ökar, som i England på Thatchers tid. De som känner sig utanför attraheras av ett budskap som går ut på att det var bättre förr, utan alla invandrare.

Sedan säger Tomas Norström att allt fler tycks komma allt längre ifrån varandra, trots Facebook och alla andra sociala medier. Journalisten Jonas Thente har ju nyligen skrivit om näthatet och dess bakgrund i ett par uppmärksammade artiklar i DN.

– Det ligger mycket i det han skriver, menar Tomas Norström. Det förs en debatt bland upplysta mediemänniskor och kulturpersonligheter. Sedan finns det en annan verklighet där det råder andra normer och värderingar. Hur ser det ut i den delen av Sverige? Hur kan vi påverka människorna där? Kanske inte genom att högljutt och självbelåtet ropa att ”vi har rätt” och ”de har fel” utan att försöka förstå varför allt fler känner sig utanför och missförstådda.

Tomas Norström följde intresserat den senaste politikerdebatten i Svt. Han noterade att de andra partiledarna som vanligt gjorde allt för att distansera sig från Jimmie Åkesson.

– Många som debatterar med honom och andra Sverigedemokrater är så rädda för att det ska finnas minsta lilla antydan till att de kan ha något gemensamt med ett ”rasistparti”. Att avfärda allt han säger med att han är rasist kan bli kontraproduktivt.

– Ju fler gånger vi kallar någon för rasist, desto mer urvattnat blir begreppet. Vi kan beklaga att vi lever i en värld där det finns högerextrema partier och sverigedemokrater, men vi får inte demonisera människor som stöder dessa krafter. Vi, som tror oss ha rätt, måste också våga erkänna att vi inte alltid är felfria.

Fotbollsarenorna brukar sägas vara den sista bastionen för män som förlorat sin tidigare position på jobbet eller i familjen. Tidigare i vår misshandlades en Djurgårdssupporter till döds i Helsingborg, och spelare förolämpas regelbundet för sin hudfärgs skull. Fotboll förknippas lika ofta med läktarvåld som med fantastiska målskott.

När Sverige spelar landskamp i fotboll brukar Tomas Norström sätta på sig en blågul tröja. Lite fånigt kanske, säger han.

– Jag har funderat en del över vad detta står för. Gränsen mellan att vara stolt över Zlatan och landslaget och en osund nationalism kan vara hårfin. Hur kan min blågula tröja tolkas i det sammanhanget?

Fotnot: Pjäsens originaltitel är ”The man himself”.

Tomas Norström.
Tomas Norström.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Två barn och en katt.

Gör: Skådespelare, regissör, dramatiker och producent.

Bakgrund: Född i Södertälje, gick ut dåvarande Teaterhögskolan i Stockholm 1981. Har medverkat i en rad pjäser och filmer. Spelade yngste sonen ”Olle” i den hyllade tv-serien ”Pistvakt” och hade en stor roll i långfilmen ”Jägarna”.

Aktuell: Med ”Jag heter Mikael”, som handlar om en man som lockas av ett högerextremt parti. Den hade premiär i slutet av april. Föreställningen är producerad av Tomas Norström, ABF Södertälje-Nykvarn samt Oktoberteatern.

Mer information: jaghetermikael.wordpress.com

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.