Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 17:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/amina-manzoor-alla-vill-minska-dodligheten-fragan-ar-hur/

Insidan

Amina Manzoor: Alla vill minska dödligheten, frågan är hur

Hur väger man nyttan för några få mot nackdelarna för många fler? Screening för prostatacancer ställer frågan på sin spets – och experterna är inte överens.

Rätta artikel

Varje år dör omkring 2.400 män i Sverige i prostatacancer. En anledning är att mångas cancer upptäcks för sent, då den hunnit sprida sig och blir mer svårbehandlad. Det diskuteras ofta om det borde finnas ett nationellt screeningprogram för att upptäcka prostatacancer tidigt innan sjukdomen ger symtom, så som det finns för bröstcancer. 

Eftersom inga testmetoder är hundraprocentiga måste nyttan vägas mot riskerna. Socialstyrelsen gick nyligen igenom det vetenskapliga underlaget för ett nationellt screeningprogram för prostatacancer. Till mångas besvikelse blev svaret nej, då myndigheten inte tydligt ansåg att fördelarna med ett screeningprogram övervägde nackdelarna. PSA-testet som används för att upptäcka prostatacancer är ospecifikt och kan inte visa om värdet är förhöjt på grund av cancer eller något annat. Inte heller kan testet visa var tumören sitter.

Läs mer: Organiserade prostatacancertest bäddar för ojämlikhet i landet 

Enligt Socialstyrelsen såg balansen ut så här:

Om tusen symtomfria män mellan 50 och 70 år erbjöds screening med PSA-test skulle 125 av dem få en prostatacancerdiagnos inom 14 år. Fem av dem skulle dö. Utan screening skulle 80 få en prostatacancerdiagnos och nio dö. Alltså skulle fyra liv per tusen screenade män räddas.

Men det måste ställas mot att omkring 35 av de män som får en cancerdiagnos efter screening skulle behandlas i onödan. All prostatacancer växer inte lika snabbt eller är lika allvarlig. De här männens cancer skulle aldrig ha hotat deras liv. En del av dem skulle också drabbas av komplikationer till följd av vävnadsprov och behandlingar. De vanligaste biverkningarna av behandlingarna är impotens och inkontinens, vilka kan vara livslånga. Dessa risker är inte försumbara. 

Men det finns kompletterande tester som kan förändra nytta-riskbalansen. Vilket test som är bäst är i nuläget oklart, men magnetkameraundersökning verkar vara bästa metoden för att minska onödiga vävnadsprover och överbehandling. Studier visar också att regelbunden testning kan minska dödligheten.

Men experterna är inte helt överens om att tiden är mogen för testning i stor skala. Somliga tycker att andelen överdiagnostik och överbehandling fortfarande är för stor, för många män kommer att riskera livslånga biverkningar. Andra tycker att dagens situation med ostrukturerad testning på eget bevåg och många dödsfall är ohållbar och vill införa screening redan nu. Båda sidor har goda argument.

Ibland kan det låta i debatten och medierna som att Sverige är det enda land i världen som ännu inte rekommenderar screening för prostatacancer för friska män utan riskfaktorer. Men faktum är att bara Litauen och Kazakstan rekommenderar att alla män i en viss ålder testas. En del länder avråder till och med från PSA-testning. 

Alla vill minska dödligheten i prostatacancer, frågan är hur. Den organiserade testningsverksamhet som nu byggs upp runt om i landet kan förhoppningsvis ge välbehövlig kunskap om hur ett framtida nationellt screeningprogram skulle kunna se ut, så att det räddar liv och ger så få överdiagnostiserade och överbehandlade män som möjligt.