Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Ångest hos barn – så kan man behandla det

Foto: Alamy

Vad har barnet som inte kan säga hejdå till en förälder utan att bryta ihop gemensamt med barnet som är paralyserat av skräck för hundar eller det barn som får ont i magen varje måndagsmorgon? 

Ångest är, tillsammans med alla typer av oro, vanligt bland barn, och en nödvändig del av en hälsosam utveckling. Men när ångesten inkräktar på barnets liv är den också det vanligaste psykiska problemet hos barn. 

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

Från separationsångest till social ångest, till undvikande av skolan, till fobier, till generaliserat ångestsyndrom – många barns liv påverkas någon gång av en ångest som blir okontrollerbar. 

– Jag säger ofta till föräldrar att ångest och rädsla är helt normala och hälsosamma delar av uppväxten, säger Dr Sabrina Fernandez, assisterande professor i pediatrik vid universitetet i Kalifornien, San Francisco. 

Hon har skrivit om strategier som primärvårdsläkare kan använda när de hanterar ångestproblematik. 

– Jag oroar mig för att det håller på att utvecklas till någonting mer när det påverkar barnets möjligheter att göra sina två jobb: att lära sig i skolan och att skaffa vänner. 

Barn vars liv blir allvarligt påverkade av ångest får ofta psykoterapi, medicinering eller båda delarna. I en metaanalys som publicerades i november i JAMA tittade man på de två bäst studerade behandlingarna för ångestproblematik: kognitiv beteendeterapi och psykotropisk medicinering. 

Metaanalystekniken lät forskarna analysera en rad olika studier och väga resultaten utifrån storlek och stringens. Sedan övervägde de den större samlingen av data som de fått in från flertalet undersökningar. 

– Vi inkluderar panikångestsyndrom, socialt ångestsyndrom, specifika fobier, generaliserat ångestsyndrom och separationsångest, säger huvudförfattaren Zhen Wang, professor i hälsoforskning vid Mayo Clinic College of Medicine and Science. (De inkluderade inte barn med posttraumatiskt stressyndrom eller tvångssyndrom).

I studien tittade man på hur effektivt de olika behandlingarna reducerade symtomen på ångest, och i vilken grad de tog bort ångesttillståndet. Och de tittade även på rapporter om skadliga incidenter kopplade till behandlingen, från sömnproblem till självmord. 

Författarna såg över 115 olika studier, med totalt 7719 patienter, och kom fram till att vissa typer av antidepressiva mediciner – exempelvis selektiva serotoninhämmare, eller SSRI, var effektiva i att reducera ångestsymtom hos barn: medelåldern hos barnen i studien var 9,2 år och alla barn var mellan 5 och 16 år. 

Det fanns bara några studier som direkt jämförde olika behandlingar – men de studierna antydde att kognitiv beteendeterapi kan vara ännu mer effektivt i att reducera symtom och få bort ångest. En kombination av medicinering och KBT kunde också vara bättre en de två behandlingarna separat. Medicinerna kunde kopplas till en rad skadliga händelser, men man såg inte den koppling till självmordsförsök som tidigare lett till varningar mot SSRI. Ändå har man inte avfärdat riskerna med medicineringen: 

– Skillnaderna kan bero på underrapportering, och att man övervakar självmordsförsök vid kliniska försök, säger Wang. 

Foto: Claudio Bresciani/TT

Dr. Stephen P.H. Whiteside, chef för Pediatric Anxiety Disorders Clinic vid Mayo Clinic, som var en av författarna bakom metaanalysen säger:

– Om ens barn har problem med ångest är det viktigaste att det är behandlingsbart. Det här är en rad åtgärder som kan hjälpa. 

Så vilka barn – föräldraklängaren, den hundrädda eller den som inte vill gå till skolan – behöver psykoterapi, och vilka behöver psykofarmaka? 

– Ångest finns hos barn, säger Dr. Christopher K. Varley, professor vid institutionen för psykiatri vid University of Washington School of Medicine i Seattle. 

– Den behöver inte alltid behandlas. 

Han menar att ångesten inte alltid ser exakt ut som det vuxna ser som ångest. Barn kan få fysiska symtom, eller bli utåtagerande: huvudvärk, magont och utbrott kan innebära att barnet har ångest. 

– Den viktigaste frågan för mig är: om det finns ett problem – står det problemet i vägen för barnet, skapar det stress för barnet och familjen, skapar det smärta och lidande? säger han. 

Om det finns ett problem – står det problemet i vägen för barnet, skapar det stress för barnet och familjen, skapar det smärta och lidande?

– Ett stort problem för familjer är att ångest ibland kan leda till undvikandebeteenden i sociala miljöer såväl som i skolan. Men att stanna hemma från skolan kommer bara göra problemet värre. Som förälder försöker man bara göra så att ens barn känner sig säkert och bekvämt, och om det säger att det bara känner sig säkert och bekvämt när det är hemma med dörren stängd kan det bara förvärra problemet, säger han. 

Enligt Whiteside är den bevisat mest hjälpsamma formen av terapi exponerande kognitiv beteendeterapi, som involverar att man hjälper sina barn att utsätta sig för sina rädslor i en stödjande miljö. 

– Om de är rädda för hundar behöver de träna på att klappa hundar: om de är rädda för att prata med människor bör de träna på att prata med människor. 

Denna behandling verkar vara mer värdefull för barn med sådana problem än, till exempel, terapier som baseras på att förändra tankemönster, användandet av distraktioner eller till och med terapi med målet att få djupare förståelse för sina rädslor. 

Budskapet vid exponeringsterapi är enligt Whiteside att situationerna som barnet undviker inte är så farliga som barnets ångest indikerar, och att barnet faktiskt kan hantera sin ångest. 

– Det är en obekväm känsla som man kan hantera. Och desto mer barnet hanterar den, desto bättre blir barnet på det, säger han. 

Men sådan behandling kräver skicklighet och erfarenhet från terapeutens sida, och en investering i tid och resurser från familjen. 

– Vi såg att man med KBT rapporterar de mest långvariga resultaten jämfört med placebo, men KBT är också tidskrävande och i vissa landsbygdsmiljöer i USA finns sådan behandling inte tillgänglig, säger Wang. 

Frågan om medicinering för barn kan uppkomma vid medelsvår till svår ångest, och den är kanske mest idealisk för barn som redan får psykoterapi. Men självklart har inte alla tillgång till experter eller de rekommenderade formerna av terapi. Psykotropisk medicinering skrivs ofta ut av primärvårdsläkare, barnläkare eller familjeläkare, som gör sitt bästa för att hjälpa sina patienter – ibland med vägledning från en psykiater via telefon. 

– Även om det här är ett vanligt problem och det finns behandlingar som fungerar, finns fortfarande stora problem i USA med tillgången till psykoterapeuter som är kunniga inom de psykoterapeutiska tekniker som demonstrerat hjälper. Och det finns uppenbarligen en brist på barnpsykiatriker, säger Varley. 

I en skrivelse som gjort vid sidan av metaanalysen hyllade forskarna det stora antal barn som inkluderats, men varnade för att många andra barn kanske inte kommer svara på behandling, och att barn som lider av en typ av ångestproblematik ofta löper hög risk att utveckla en annan. 

– De goda nyheterna är att jag haft många patienter som fått mycket bättre erfarenheter och kunnat hantera upp- och nedgångar i livet, då de fått terapi och lärt sig verktygen för att hantera dessa situationer, eller behövt lite hjälp av medicinering, säger Fernandez. 

Texten var först publicerad i The New York Times. 

Översättning: Evelyn Jones

Läs mer: 

Så hjälper du ditt barn att ha fungerande relationer till andra 

Så gör du när oron för barnen tar över 

Kan man lära barn att ”ta för sig” utan att det går ut över andra? 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.