Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Att dela på sociala medier ger möjligheten att få stöd”

Foto: Shutterstock/IBL

Många som blivit utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp har svårt att erkänna för sig själva att de varit med om något som varit fel, menar psykologen Marika Kruse-Høyem. Kampanjen #metoo kan ge människor kraften att våga stå upp för sig själva, tror hon.

Sociala medier fylls nu av vittnesmål från kvinnor som berättar om sexuella trakasserier, övergrepp och rena våldtäkter. En del öppnar sig för sina hundratals Facebookvänner och följare om händelser de väldigt sällan eller kanske aldrig har pratat om.

– Det finns säkert personer i Metoo-kampanjen som aldrig vågat säga något innan. Framför allt att kända personer vågat prata om det har gett den här kampanjen en väldig kraft, säger psykologen Marika Kruse-Høyem.

Hon är ansvarig för samtalsmottagningen på Föreningen Storasyster, som grundades 2012 för att ge stöd till den som utsatts för sexuella övergrepp.

– Sådana här kampanjer är fantastiska för att de kan hjälpa personer som kanske aldrig vågat prata om det tidigare, så att de kan få den hjälp och den bekräftelse som de behöver.

Första steget är alltid att våga prata, för att sedan förhoppningsvis kunna hitta modet att våga anmäla och få rättvisa, menar Marika Kruse-Høyem.

– Väldigt många som har varit utsatta har problem med att erkänna för sig själva, och svårt att själva tro på, att de varit med om något som har varit obehagligt och felaktigt. De undrar om de själva hade en skuld i det hela. Det är ju fortfarande väldigt tabubelagt och skambelagt.

De som delar med sig av sina berättelser om övergrepp inför alla sina följare eller Facebookvänner kan nog känna ett obehag över att dela något som inte har bearbetats, tror Marika Kruse-Høyem. Samtidigt finns det något väldigt positivt med det, menar hon.

– Att våga berätta kommer att övertrumfa känslan av obehag över att lämna ut sig. Jag vill anta att det känns så för de flesta. Att dela ger ju också möjligheten till att få stöd.

Även när kvinnor kommer till Föreningen Storasyster för terapi kan skammen och skuldkänslorna vara så stora att de har svårt att dela med sig om övergrepp, berättar Marika Kruse-Høyem.

– Väldigt många har negativa tankar om sig själva. De har grundtankar om att de inte förtjänar bättre, att det är dem som det är fel på. Väldigt mycket självanklagelser och nedstämdhet.

Tvekan kring om man borde ha gjort motstånd gör att många håller tillbaka och skäms.

De drabbade berättar om en ökad isolering. Till exempel att de undviker situationer där de kan råka stöta på förövaren, som ofta är någon som de känner. Kvinnorna som drabbats är ofta traumatiserade vilket gör att de har ångest och svårt att sova.

– De blir påverkade i livets alla faser, säger Marika Kruse-Høyem.

Få kvinnor vågar berätta om trakasserier och övergrepp, och ännu färre vågar polisanmäla brott de utsatts för. 2015 uppskattas 1,7 procent av befolkningen ha utsatts för sexualbrott, vilket motsvarar 129.000 utsatta personer, enligt BRÅ. Samma år registrerades 18.100 anmälningar till polisen.

– Varför många väljer att inte berätta är förstås individuellt. Men den största orsaken är att man skäms över det som hänt. Många undrar givetvis om de gjort något fel och ställer sig frågan om de borde ha gjort mer motstånd, eller om de själva var delaktiga.

Forskning visar dock att kroppen ofta reagerar med att stänga av och bli passiv när vi utsätts för sexuella övergrepp, säger Marika Kruse-Høyem. Många som utsätts för våldtäkt reagerar med en ”frysreaktion” – det vill säga blir paralyserade och oförmögna att göra motstånd, enligt en studie från Södersjukhuset och Karolinska institutet. Studien baserades på intervjuer med 298 patienter på Akutmottagningen för våldtagna vid Södersjukhuset. 7 av 10 uppgav att de fått en ”frysreaktion”, blivit orörliga och inte kunnat göra motstånd.

– Just den tvekan kring om man borde ha gjort motstånd gör att många håller tillbaka och skäms. De blir rädda för vad andra ska tycka och tänka, säger Marika Kruse-Høyem.

Av de 18.100 anmälningarna år 2015 klarades 4.202 upp, det vill säga 22 procent av brotten. Marika Kruse-Høyem menar dock att en polisanmälan kan ge en sorts känsla av upprättelse, trots att utredningen läggs ned.

– När man vågar anmäla så blir det en viktig del i att våga stå upp för sig själv. Även om utredningen läggs ned. Har man anmält så har man ändå visat att någon gjort orätt mot en och att detta måste undersökas. Väldigt många beskriver en skön känsla av upprättelse, bland annat för att förövaren ombeds komma till polisstationen för att ge sin version. Den symboliken är viktig.

Det finns hjälp att få för den som utsätts för trakasserier och övergrepp. Det finns hos stödgrupper och föreningar som Föreningen Storasyster och på många andra platser i samhället.

– Det finns en väldigt fin kraft i att träffa andra och dela sina berättelser för att känna att man inte är ensam. Våga ta kontakt med hjälpapparaten runtomkring dig, våga prata med skolsystern eller vårdcentralen, ring din husläkare, säger Marika Kruse-Høyem.

Marika Kruse-Høyem säger att hon önskar att Metoo-kampanjen inte skulle behövas. Men frågan om mäns övergrepp mot kvinnor måste upp på agendan.

– Nu hoppas jag att också fler män engagerar sig i det här och visar att detta inte är okej, och att män gör vad de kan för att stå upp för kvinnor.

Läs mer: När kvinnorna på Aftonbladet fick nog av tafsandet

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.