Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Att få en diagnos var en lättnad”

Både lärare och föräldrar måste skaffa sig kunskap så att de kan förstå om ett barn är jobbigt av en särskild anledning, anser Felizya, som efter några tuffa år i skolan fick diagnosen adhd.
Både lärare och föräldrar måste skaffa sig kunskap så att de kan förstå om ett barn är jobbigt av en särskild anledning, anser Felizya, som efter några tuffa år i skolan fick diagnosen adhd. Foto: Beatrice Lundborg

Felizya hade alltid haft problem i skolan och när hon började på högstadiet blev det så svårt att hon hoppade av. Först i åttan fick hon diagnosen adhd. Hon beskriver det som en stor lättnad.

– Det verkar som om man tror att tjejer inte kan ha adhd, säger Felizya.

Felizya hade alltid trott att hennes svårigheter berodde på att hon inte hade något läshuvud och att det var därför allting ”flöt” på lektionerna. Det var inte förrän i trean som hon lärde sig läsa och skriva. Men det gick ändå hyfsat bra tills hon skulle börja på högstadiet. Tidigare hade hon klarat sig genom att hennes mamma hade hjälpt henne.

– Det finns inte en läxa som jag har gjort utan att mamma har suttit bredvid. När jag gick i sexan var det också mest repetitioner av vad vi hade gjort tidigare, säger Felizya.

De hade pratat om att hon hade svårare att lära sig saker än andra men att det inte behöver vara något konstigt med det. Även om det fanns många i släkten som hade adhd var det inte förrän senare som familjen började misstänka att det handlade om adhd i Felizyas fall.

Det var först när hon började på högstadiet som det började krångla ordentligt. Skolarbetet kändes helt plötsligt hopplöst, och det blev ännu värre eftersom hon upplevde att lärarna inte förstod när hon försökte förklara varför hon inte hängde med.

I stället kunde hon bli hon utskälld och uppmanad att ”skärpa sig”.

– Det är det värsta man kan råka ut för, att någon säger ”skärp dig”, när man verkligen försöker så gott man kan, säger Felizya.

När hon skolkade första gången, blev hon överraskad av att det var så enkelt att bara lämna skolan och inte komma tillbaka.

– Det var bara att gå därifrån och strunta i det, säger hon.

Felizya blev mer och mer deprimerad och satt mest hemma hela tiden. Bara att ta sig igenom en dag var jobbigt eftersom hon mådde så psykiskt dåligt. Hon började skära sig i armarna. Till slut gick det så långt att hon försökte ta sitt liv.

Felizya var 14 år när det för första gången gjordes en utredning för att se om hon hade någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Misstankarna fanns att hon hade adhd eller add, som är en variant utan hyperaktivitet.

– Ett tag trodde vi att det var add eftersom jag inte klättrar på väggarna som många killar med adhd gör.

När hon i mitten av årskurs åtta till slut fick diagnosen adhd var det som om proppen gick ur. Hon beskriver det som en ofantlig befrielse.

– Det var en sådan lättnad att jag konstigt nog gick in i väggen. Spänningarna som jag hade fått av att gå i skolan släppte på något vis.

När hon fick förklaringen till att hon hade haft det så svårt kändes det inte längre som om allt var hennes fel, utan som om det var skolan som hade varit fyrkantig.

Felizia blev sjukskriven. I början tog hon sig knappt ur sängen. Men så småningom började hon må allt bättre.

Hon är i dag väldigt besviken på skolan som inte förstod att hon kunde ha problem av det här slaget.

– Hade jag varit kille kanske jag hade suttit där och hoppat i bänken. Men vi tjejer vänder oss mer inåt än killarna. Det är sådant som lärare borde ha bättre kunskap om, säger hon.

Så vad borde skolan göra? Först och främst menar Felizya att lärarna måste få bättre utbildning om hur de olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna fungerar, åtminstone så att de vet vad asperger, dyslexi och adhd innebär.

– Då kan en enskild lärare säga till ledningen att det inte funkar att ha en sådan elev i en klass med tjugo andra. I dag är det säkert fem personer i varje klass som har någon sorts diagnos utan att man vet om det. Jag blir stressad bara jag tänker på hur vissa lärare har det.

Om en elev är långsam är det viktigt att förstå att det inte alltid beror på att eleven är lat, menar hon.

– Det funkar absolut inte om en lärare säger att ”du kan om du bara vill”. Det är så förnedrande att få höra sådana saker när man verkligen inte kan.

På vilket sätt stack du ut i skolan?

– Jag vet inte var jag ska börja. Men jag är typ cirkeln i boxen. Jag kan inte sitta i en klass med 20 elever och koncentrera mig. Om läraren säger att ”nu ska ni jobba”, så kanske några fortsätter att bråka ett litet tag, men när de blir tillsagda en gång till så börjar de jobba. Men det gör inte jag. Tio minuter senare kanske jag sitter där utan att ens ha börjat.

KiIlar som bråkar får extrahjälp direkt eftersom de stör klassen, säger Felizya. Medan tjejer som sitter tysta och inte gör något inte alltid ens blir upptäckta. Det finns också en föreställning om att tjejer alltid kan plugga om de bara vill. Det är så det ser ut i samhället, menar hon.

En av anledningarna till att Felizya ständigt hamnade i konflikt med lärare och andra elever var att hon hela tiden ifrågasatte saker.

– Mitt temperament är inte alltid det mest stabila, säger hon.

Det gör att hon lätt hamnar i en ond cirkel. Hon säger något som läraren reagerar på. Då blir hon förbannad och svarar emot. Till slut kanske läraren ringer hem till hennes mamma.

– Och då blir jag ännu argare, och så snurrar det vidare. Egentligen hatar jag att bråka. Så därför har det slutat med att jag har skitit i skolan.

Vad kan föräldrarna göra? De behöver på samma sätt som lärarna skaffa sig kunskap för att förstå att barn kanske är jobbiga av en särskild anledning, menar Felizya. Om man misstänker neuropsykiatriska problem tycker hon att man ska söka professionell hjälp och få en utredning.

– Man ska inte alltid göra precis som barnet vill så klart. Men man måste veta vad som hör ihop med funktionsnedsättningen så man förstår varför ett barn kanske blir alldeles rasande i vissa situationer.

Om du kunde gå tillbaka och ge råd till dig själv?

– Om det inte funkar och man går i en klass med tjugo elever skulle jag säga att man ska försöka få särskild hjälp, exempelvis av en special­pedagog.

I dag har Felizya lyckats få en plats i en skola som har special­utformade program för elever med särskilda behov. Där går hon i en klass med bara tjejer. Det betyder att de får den uppmärksamhet som de har rätt till, menar hon.

– Det skulle vi inte få om det gick killar i klassen. Då är det alltid de som får all uppmärksamhet. Det är så vårt samhälle ser ut.

Meningen är att hon ska läsa in högstadiet. Men för två månader sedan gjorde hon studieuppehåll igen eftersom hon upplevde att det var för svårt att komma in i skolans rutiner efter att ha varit borta så länge.

Det svåraste är inte att vara i skolan, utan att gå dit, menar hon. När hon är hemma överlägger hon med sig själv och velar fram och tillbaka. Hon tar kanske på sig kläderna och börjar gå, men stannar halvvägs och vänder tillbaka.

– Så kan det hålla på för mig. Jag har ”igångsättningssvårigheter”, och svårt att komma iväg.

När jag frågar vad hon tänker om framtiden, svarar Felizya att det är en onödig fråga som hon tycker illa om.

– Med hjälp av den behandling som jag har fått, dialektisk beteendeterapi, har jag lärt mig att äntligen leva här och nu. Utan den terapin hade jag inte mått så bra som jag gör i dag.

I stället för att tänka på framtiden försöker Felizya ta små steg mot de mål, eller delmål, som hon ställer upp för sig själv. Just nu är det att läsa igen högstadiet.

Det ska få ta den tid det tar, resonerar hon.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.