Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Att lämna ut andras privatliv

Lars Norén, Maja Lundgren och Feleicia Feldts utlämnande böcker skapade alla debatt om det privata.
Lars Norén, Maja Lundgren och Feleicia Feldts utlämnande böcker skapade alla debatt om det privata. Foto: Björn Larsson Rosvall, Johan Engman, Izabelle Nordfjell

Många lämnar ut sitt privatliv på nätet, i litte­raturen eller i musiktexter. Men vad händer när det är andras privatliv som man lämnar ut? Att göra upp med sina "fiender" offentligt är populärt bland både författare och artister.

Vad vore musik och litteratur utan svindlande förälskelser, bitter besvikelse, en trasig barndom och krossade hjärtan? Personliga upplevelser inspirerar till oändlig kreativitet. Mästerverk kan uppstå när begåvade personer tonsätter eller skriver ned sina livserfarenheter och delar dem med omvärlden.

Att vara personlig och dela med sig av sitt liv i skrift är lika gammalt som skrivkonsten i sig, ändå blossar debatten om vad man får och inte får skriva med jämna mellanrum upp. Författare från Truman Capote till Maja Lundgren, Lars Norén och nyligen uppmärksammade Lidija Praizovic är exempel på personer som skrivit utlämnande om andra, verkliga människor från ett personligt perspektiv.

Litteraturkritikern Ulrika Milles har skrivit en artikel i ämnet, "Den skoningslösa författaren", i tidskriften Dagens Arena (14/12 2012). Hon anser att det inte finns några större skillnader mellan nutida och historiska författare som skriver så kallad autofiktion.

– Gränserna mellan det privata och offentliga har förskjutits men egentligen är det ingen skillnad. I dag finns knappast något man inte kan skriva om. Möjligen sina egna barn. Det är det enda tabut som på allvar upprätthålls, säger Ulrika Milles.

Ofta är önskan om att göra upp med någon eller något en stark drivkraft för att skriva och dela med sig till andra. Familjen är ett ofta före­kommande tema och på senare år har bland andra Felicia Feldt, Johanna Ekström och Cecilia von Krusenstjerna gjort upp med sina föräldrar i romanform. Ulrika Milles anser inte att man får skriva vad man vill om andra.

– Moraliskt: nej, inte om de är under­ordnade en själv. Offentligheten är obarmhärtig. Men genom historiens kvalitativt värderande filter försvinner ju alla moraliska hänsyn. Nu läser vi Strindbergs utfall som tecken på hans stridbarhet och starka engagemang, men skulle – hoppas jag – reagera hårdare om någon i dag på motsvarande sätt angrep namngivna personer med samma medel. Etik är på så vis en färskvara.

Många vill berätta sitt livs historia men vet inte hur de ska berätta. Journalisten och författaren Klas Ekman arbetar som spökskrivare, han hjälper personer som bland andra Tommy Körberg att skriva sina biografier. Han vill inte stå i vägen för vad någon väljer att berätta även om det påverkar andra.

– Det finns förstås gränser, men det där avgörs från fall till fall. Det är ett vansinnigt tråkigt svar, men min uppgift är ju inte att censurera dem jag hjälper att skriva, utan att få fram de bästa historierna och hjälpa till att framföra dem så bra som möjligt.

Serietecknaren Mikael Sol har bland annat skrivit albumet "Till alla jag legat med". Hans nästa bok heter "Psykiskt sjuk". Arbetet med den har fått honom att fundera ännu mer på vad han kan och bör dela med sig av.

– Tricket är att hitta på alla karaktärer, då sårar man ingen. Jag ville ha mer eftertanke i förra boken, men mina förläggare var emot det. De sa att det skulle göra boken tråkig. Många textplattor fick strykas för att de var för sentimentala. Ett tag var boken som en dålig Kent-låt. En del av mig önskar att jag hade stått på mig om det där, men jag kan inte resa tillbaka i tiden och göra om. Men fan, jag gillar inte ens Kent.

Sol utgår från sig själv och sina personliga erfarenheter i sin kreativitet.

– När jag var yngre försökte jag hitta på seriefigurer. De serierna blev aldrig särskilt bra. Jag gillar att läsa om andra människors liv, så jag försöker göra den typ av serier jag helst själv läser. Jag kan inte direkt säga att jag oroar mig för att folk inte ska kunna skilja på verk och författare. Jag får mer ångest av att ringa tandläkaren.

– Min partner däremot tycker inte att det är så kul att vissa tror att hen är ihop med ett känslomässigt handikappat pucko, men alla relationer har sitt pris, säger han.

– Jag uppmanar alla att skriva och rita om de känner för det. Skapandet har en förlösande effekt även om det kanske bara rör sig om en kort statusrad på Facebook om vad de åt till middag. Det om något är väl den riktiga självbiografin.

Det är naturligtvis inte bara inom litteraturen som kreatörerna är personliga, musik kan som nästan inget annat beröra dem som tar del av den. Är texterna dessutom personliga och utlämnande får de extra tyngd och kraft. Journalisten och DN-medarbetaren Fredrik Strage tycker att rapparen Ken Ring är en av de bästa svenska artisterna när det gäller att skriva personliga texter.

– Han är ofta plågsamt ärlig, oavsett om låtarna handlar om nära och kära som dött, fattigdom i Afrika ­eller hur det känns att förvandlas från weedrökande värsting till ansvarstagande småbarnspappa. Hans konflikt med rapparen Houman Sebghati gav också svensk hiphop de absolut hårdaste "diss­låtarna". Inga andra svenska artister har trasat sönder varandra så brutalt ­offentligt.

Att göra upp med andra genom sina texter är lika populärt bland artister som hos författare, Strage har några personliga favoriter.

– Morrissey har gjort otaliga ­låtar om folk han hatar. Den mest ­extrema är antagligen anti-­Thatcher-låten "Margaret on the Guillotine" där han fantiserade om att giljotinera premiärministern; låten ledde till en polisutredning. Polisen gjorde även husrannsakan hos Morrissey och letade efter en giljotin.

– En av mina favoritlåtar är trubaduren Daniel Cireras vackra men bittra hit "Motherfucker – fake vegetarian ex-girlfriend" där han går hårt åt sin ex-flickvän som inte bara bedrog honom utan också fejkade att hon var vegetarian. Hon blev, vill jag minnas, inte speciellt glad när hon hörde den.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.