Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/att-mista-brostet-kandes-som-en-konsstympning/

Insidan

”Att mista bröstet kändes som en könsstympning”

Bild 1 av 2 ”Jag tror att män som drabbas av prostatacancer möter större förståelse för vad det kan innebära för deras könsidentitet och sexualitet”, säger författaren Annelie Babitz.
Foto: Tomas Ohlsson
Bild 2 av 2
Foto: Tomas Ohlsson

Att tvingas operera bort ett bröst kan påverka både identiteten som kvinna och sexualiteten. Men det verkar vården inte ha förstått, säger Annelie Babitz som själv drabbades av bröstcancer.

Malin Nordgren
Rätta artikel

När Annelie Babitz vaknade upp efter operationen och såg tomrummet på bröstkorgen började hon gallskrika. Då fick hon höra från personalen att hon skulle vara tacksam över att hon levde. Att det bara var ett bröst hon förlorat.

– Jag skrek och grät i en timme. Bröstet var ju en del av min identitet som kvinna och av min sexualitet. Och de tyckte att jag skulle vara glad och tacksam.

Trots att brösten och hela kvinnokroppen är så sexualiserade i dagens samhälle verkar vården inte förstå eller intressera sig för vad det innebär för många kvinnor att tvingas operera bort ett bröst, säger Annelie Babitz.

– Plötsligt får man höra att det nästan inte har någon betydelse. Det är så motsägelsefullt. Jag tror att män som drabbas av prostatacancer möter större förståelse för vad det kan innebära för deras könsidentitet och sexualitet.

Annelie Babitz erfarenheter fick henne att skriva boken ”Inte bara ett bröst” (Vertigo förlag). Det är hennes egen berättelse i dagboksform, om operation, efterbehandling och exempelvis om att dejta som enbröstad. Men hon har också pratat med andra drabbade kvinnor och med läkare och forskare.

Annelie Babitz och hennes bok. Foto: Tomas Ohlsson och Vertigo förlag

Bilden på omslaget, en Barbiedocka med ett bröst bortskuret, illustrerar den motsägelsefulla synen på kvinnans bröst som hon själv upplevde. Hon blev chockad över hur den patriarkala synen på kvinnokroppen påverkar bröstcancervården, säger hon. Kvinnans egen sexualitet är inte intressant. 

– Det här speglas även i medierna. Det är ofta mannens blick på kvinnan det handlar om. När man skriver om bröstcancer är det ofta i reportage om kvinnor över 50 som varit gifta i 30 år, och där det står ungefär ”det spelar ingen roll, hennes man stannar hos henne ändå”.

– Självklart är det fint när det är så, men i min bok ville jag göra mig av med den manliga blicken och skriva ärligt om hur jag själv och andra kvinnor som förlorat ett bröst själva upplever våra kroppar och vår sexualitet.

Den manliga blicken kan få olika konsekvenser. I väntrummet på Sahlgrenska sjukhuset träffade Annelie Babitz en annan bröstcancerpatient, med iranskt ursprung, som berättade att hon nog inte skulle få komma på fler undersökningar för att hennes man inte ville att någon annan man skulle få röra vid hennes bröst.

Annelie Babitz är också kritisk till en annan vanlig bild av bröstcancerdrabbade kvinnor som sprids i medierna, på bloggar och i böcker. Det handlar om kända kvinnor som yogar, äter kosttillskott, tränar med mera, och därmed ”besegrar” sin cancer.

– Det är farligt när man för vidare bilden av att bröstcancer handlar om att man levt och ätit fel. Det blir ett sätt att skuldbelägga kvinnan. Inte heller där tror jag att det är samma sak när det gäller män med prostatacancer. 

Alla kvinnors berättelser om bröstcancer är naturligtvis viktiga, menar Annelie Babitz. Men när bara en viss typ av berättelser lyfts fram skapas klichéer och man riskerar att missa historier som kan öka förståelsen för hur det är att bli drabbad.

På forum på nätet berättar bröstcancerdrabbade kvinnor om det som sällan kommer fram i medierna, säger hon. Där skriver de om sorg, om skam, om att inte vilja visa sig avklädd på gymmet, om biverkningar av antihormonell behandling, om problem med relationer. Så som hon själv gjort i sin bok.

Det finns särskilda sminkkurser för cancerdrabbade kvinnor. Tack, men ge mig och andra som förlorat ett eller två bröst hjälp att lära oss leva i en helt ny kropp i stället.

Där berättar hon bland annat om hur hon efter operationen blivit ”body-shamad” – det vill säga kritiserad och förolämpad på grund av sin kropp. Efter ett långt och ganska komplicerat förhållande gör hon slut, och får höra  att mannen säkert kan hitta en flickvän med två bröst, faktiskt. Han var inte tvungen att vara med ”ett cancerfreak”.

Hon skriver också om en Tinderdejt som först ingav hopp. Mannen var trevlig, verkade intresserad och var tröstande när hon berättade om den långa cancerbehandlingen. När hon fick reda på att han var gift och hade två barn blev tonen en annan: ”Så du har alltså kollat upp mig? Tror du verkligen att du har så många alternativ med bara ett bröst? Och allt detta cancersnack. Något sådant kommer aldrig att hända mig eller min familj.”

Rent intellektuellt förstår Annelie Babitz förstås att läkarna var tvungna att ta bort hennes högra bröst, annars hade hon antagligen dött. Men det här med kirurger och vårdpersonal som verkar helt ovetande om vilken betydelse brösten har för kvinnor kändes som en kränkning, tänker hon. Dessutom var informationen före operationen otillräcklig, hon fick i princip bara en diagnos och en operationstid, säger hon.

– Sedan handlar mycket om utseende, proteser, peruker, om att se normal ut. Det finns särskilda sminkkurser för cancerdrabbade kvinnor. Tack, men ge mig och andra som förlorat ett eller två bröst hjälp att lära oss leva i en helt ny kropp i stället. 

Efter operationen kände Annelie Babitz sig förlamad av skräck och sorg. Samtidigt som hon upplevde att det förväntades att hon skulle vara tacksam, känna sig befriad och fungera ”som vanligt” igen.

– Att bli av med bröstet kändes som en könsstympning, och jag vet att många andra drabbade känt samma sak. Kanske skulle det känts mindre på det sättet om det funnits en diskussion i samhället, och mellan kvinnan och vården, om hur bröstförlusten kan påverka könsidentitet och sexualitet. Jag skulle vilja skicka alla som jobbar med bröstcancerdrabbade kvinnor på en kurs, så att de kan förstå oss lite bättre.

Annelie Babitz bor i Göteborg och är journalist och författare. Hennes tidigare bok ”Bakom den nakna huden” om striptease och feminism kom ut 2012.

9.400. Så många kvinnor, drygt, diagnosticeras med bröstcancer varje år.

Läs mer om cancer