Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Att sticka gör mig mer närvarande”

01:08. Ivar Asplund har stickat sen barnsben och gör det var han än befinner sig.

Vad är det som får ett barn att börja handarbeta? Ofta är det en farmor eller en mormor. Så var det för Ivar Asplund

Världen är full av kvinnor, och en del män, som tog sina första krampaktiga grepp om virknålen eller stickorna under överinseende av en äldre kvinna. En som har tid, eller tar sig den, och som tålmodigt övervakar det första klivet in i den lustfyllda värld som det egna skapandet och lite restgarn kan erbjuda.

För Ivar Asplunds del var det farmor Anna-Stina som var den stora inspirationen. Hon hade ständigt olika handarbeten i gång, men allra mest stickade hon.

– Jag tyckte att det såg så roligt ut. Och farmor lät oss barnbarn vara med från det att vi var riktigt små. Det började med att vi fick fingervirka långa kedjor som farmor sedan sydde ihop och gjorde peruker av till oss. Hon var väldigt påhittig. Handarbetandet blev ett sätt för oss att umgås, berättar Ivar Asplund.

Han var bara fem år gammal när farmor lärde honom att sticka, i början blev det mössor och vantar. 36 år har gått sedan dess, men fortfarande är det svårt att se honom utan en stickning i handen, eller nära till hands. Det händer att han stickar till och med när han går. Han har alltid flera stickningar på gång samtidigt, av olika svårighetsgrad, för olika sinnesstämningar. Tröjor i komplicerade mönster, spetsstickade sjalar, tvåänds-stickningar.

– Min första tröja gjorde jag i mellanstadiet, på fri hand. Farmor hjälpte mig att beräkna antalet maskor och sedan fick jag lösa allt på egen hand, jag gjorde en kombination av två färger, grönt och blått, och strukturmönster. Jag hittade på vartefter och fick till storleken riktigt bra.

Det var via farmor som Ivar såg allt som gick att göra, hade hon enbart virkat grytlappar hade han nog inte blivit lika inspirerad, tror han.

– Jag tycker fortfarande att det är häftigt att man kan göra så fina saker med så enkla medel. Jag skulle aldrig sätta mig och sticka på maskin. Det händer heller nästan aldrig att jag stickar för att jag vill ha något, utan jag väljer utifrån vad jag vill göra.

Vad gör stickandet med dig?

– Det gör väldigt mycket. Det hänger med överallt. Det är ett sätt att umgås med folk. Det är ett sätt för mig att koncentrera mig. Jag tänker bra när jag stickar, och jag lyssnar mycket bättre, säger han.

Och visst. Han stickar under vårt samtal också, hemma i soffan i det 300 år gamla annexet vid Kristinehovs malmgård på Södermalm i Stockholm. Kanske satt det någon och stickade i just det här rummet på 1700-talet också. Kanske mer av nödvändighet än av lust.

– Ibland lyssnar jag på radio när jag handarbetar, andra gånger vill jag ha det knäpptyst. Det är skönt att bara låta tankarna vandra. Och om jag måste planera något, då tänker jag bättre och mer strukturerat om jag stickar.

Han har planerat många av sina egna stickkurser över en stickning. Sedan skriver han ned allt efteråt.

– Det är mycket lättare och går mycket snabbare än om jag för­söker göra det vid datorn direkt.

Det är något med handarbete som, för dem som sysslar med det, öppnar för samtal. Det slamrande ljudet av stickor, koncentrationen kring ett mönster, handens arbete och tankens piruetter gör att samtalet kan nå ett plötsligt allvar och djup. Eller befriande flams, för den delen. Och vägen däremellan kan vara mycket kort.

Lyssnar du verkligen bättre när du stickar?

– Ja, om jag inte är mitt inne i en komplicerad stickfas och måste räkna mycket. Att sticka hjälper mig att vara närvarande. Annars är det lätt att tankarna flyger i väg till annat.

En tröja är som ett fotoalbum, säger han. Allting runt omkring smittar av sig på stickningen. Tröjan han håller på med när vi möts har ett mönster som han stickat en gång tidigare, för 20 år sedan, och när han gör det nu igen så kommer händelser från den tiden tillbaka. Han kommer ihåg var han bodde då, vad han läste för kurs på universitetet, att det var vinter och att hans morfar gick bort. Det sitter liksom i mönstret.

– Jag har haft perioder när jag inte handarbetat för att jag inte har känt för det eller inte mått bra. Andra gånger har jag stickat jättemycket för att jag varit stressad av andra saker, men de tröjorna tycker jag inte om eftersom de påminner om de negativa omständigheter som var när jag gjorde dem.

Men för det mesta mår han bra av att sticka, och har alltid kunnat ta till det om inget annat fungerar. Det mesta känns enklare då, tankarna flyger lätt och problemen känns plötsligt överkomliga, eller finner rentav sin lösning.

Att hålla fingrarna sysselsatta är ett sätt att samla sig.

Ivar Asplund packar förstås med sig flera olika stickningar när han ska ut och resa. Utifall att. Det som är roligast för tillfället. Alltid för många. Men lika viktigt är garnsouvenirer.

– Jag går gärna i garnaffärer utomlands. Det händer att jag får ”garnsting” och får svårt att bestämma mig, men jag har tränat upp mina garnögon och ser snabbt vilka hyllor jag ska koncentrera mig på. Jag går på färger och kvaliteter. Häromåret hittade jag ett fantastiskt sjalgarn i Italien, en blandning av kaschmir och silke.

Det här med att du till och med stickar när du går, varför gör du det?

– Det händer inte så ofta, men om något är så roligt att jag inte kan släppa det så fortsätter jag att sticka när jag promenerar. Men det går ju inte med vilken stickning som helst …

Det allra viktigaste med handarbete som stickning är att man får ser ett resultat och att det sker över tid, tror han. Det mår alla bra av.

– Tiden är nästan det viktigaste. Om en stickning bara tog en kvart skulle det inte vara lika viktigt.

Ivar Asplund

Ålder: 42 år.

Familj: Sambo.

Gör: Utbildad lärare, undervisar i stickning hos bland annat Handarbetets vänner, HV, på Djurgården, Stockholm.

Därför stickar jag: Annars blir jag sjuk. Och det blir fortfarande roligare ju mer jag håller på!

Roligaste garn­butiken: Litet nystan på Södermalm i Stockholm.

Blogg: asplundknits.blogspot.com

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.