Det är den 21 januari i Stockholm. Året är 1977 när Lisa Mattson, Lilly Bergander och Anita Gradin tillsammans lämnar in en motion till riksdagen. De socialdemokratiska kvinnorna har ett tydligt krav: kortare arbetsdagar.

”Vi har alltid sett 6-timmarsdagen som en förutsättning för vad vi kallat ett 'mjukare samhälle'. Ett samhälle där vi orkar räcka till för människor även utanför den närmaste familjekretsen, där vi tar ansvar för vår gemensamma miljö, både den närmaste och för hela samhället. Ett liv i solidaritet, men utan direkt ekonomiskt beroende av varandra, för både män och kvinnor.”

I skrivelsen riktar de tre kvinnorna kritik mot en statlig offentlig utredning som lämnades in till regeringen året innan. De menar att utredningen inte tar upp konkreta förslag för hur sextimmarsdagen skulle förverkligas. Regeringen har enligt dem inte gett nedtrappningen en ärlig chans.

Deras argument var att männen skulle ha mer tid och ork att delta även i hemmet.

I den 236-sidiga utredningen finns ett kort stycke om vad försök med förkortad arbetstid i fabriker visat:

”Till en del kan emellertid arbetstidsförkortningen bidra till ökad produktivitet, vilket framgått av undersökningarna av effekterna av den senaste genomförda sänkningen av veckoarbetstiden från 48 till 40 timmar. Det gäller framför allt inom industrin, där förkortningen från 45 till 40 timmar medförde en produktivitetsökning med 0,45 procent för varje procents förkortning av arbetstiden.”

Kunskapen om att produktiviteten kan öka passade arbetsgruppen vidare till Olof Palmes regering 1976.

Och vem vet, någon kanske läste den ännu ett par år senare till tonerna av Dolly Partons arbetströtta ”9 to 5”.

Så var sagan om sextimmarsdagen slut. Eller? I Uppsala finns en historiker som inte håller med.

Linn Spross har disputerat på hur frågan om arbetstid debatterats i Sverige mellan 1919 och 2002. Hon forskar om politiska idéer och föreställningar, bland dem åttatimmarsdagen som i september firade hundra år i Sverige.

– I samband med ryska revolutionen 1917 fruktade även regeringen i Sverige maktskifte. Arbetare gav sig ut på gator och torg för att protestera, och rörelsen visade sig vara väldigt livskraftig och rent av militant.

Det var de så kallade hungerkravallerna. Arbetarna ställde då tre krav: De ville ha bröd, allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag.

Och det fick de något år senare. 48-timmarsveckan levde kvar till början av 1970-talet, då nästa steg var att successivt slopa jobb på lördagar. Sedan dess har vi haft 40-timmarsveckor.

Diskussioner om ytterligare förkortningar har sedan dess förekommit i synnerhet från Miljöpartiets och Vänsterpartiets håll.

– På 1970-talet var frågan om kortare arbetsdagar en genusfråga. Kvinnor lönearbetade i högre utsträckning än någonsin tidigare, samtidigt som de fortfarande skötte barnen och hushållet utan ersättning. Deras argument var att sextimmarsdagar skulle bidra till att männen hade mer tid och ork att delta även i hemmet, säger Linn Spross.

Mellan 1940- och 1970-talet åkte dessutom en miljon svenska mammor på så kallade husmorssemestrar, som hade införts för att avlasta dem från disk, tvätt och städning. Familjen fick inte följa med. I vissa fall anlitades då yngre ”vikarierande” kvinnor i hemmet, eftersom tanken på att män skulle sköta om barnen och hushållet var så pass främmande.

Men vi spolar bandet ännu längre tillbaka, till tiden före den industriella revolutionen då Sverige ännu var ett jordbrukssamhälle. Den tidens arbetare var tjänstehjonen – drängar och pigor som jobbade på någon annans egendom.

– Enligt en stadga från 1723 skulle de gå upp vid fyra och jobba till nio på kvällen, med tre matraster.

I utbyte fick de kläder, mat och tak över huvudet. Först i samband med att en ägande klass grundade fabriker på 1800-talet växte begreppet lön fram. Då började även arbetstiden mätas.

I dag verkar de krafter som sänkte arbetstiden ha stannat av.

– Historikern Lewis Mumford har sagt att den industriella revolutionens viktigaste uppfinning inte var ångmaskinen, utan klockan. Då började man räkna ut hur mycket lön arbetarna skulle få, säger Linn Spross.

I samband med industrialiseringen började människor för första gången i historien även dela upp den vakna tiden i arbete och fritid.

Statistik från OECD visar en sjunkande trend. Svenskar jobbar mindre i dag än för 150 år sedan. Trenden har varit nedåtgående ända fram till 1998. Sedan har den genomsnittliga arbetstiden för en invånare i Sverige gått upp igen, till samma nivå som på 1970-talet.

Paul Klein, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, har noterat ökningen de senaste tjugo åren.

”I dag verkar de krafter som sänkte arbetstiden ha stannat av. Eller så driver de åt andra hållet – krav förs fram på rätt till heltid exempelvis. Kanske är det snarast det som blir vår nästa arbetstidsreform”, skriver han i ett mejl till DN.

Han är ändå skeptisk till slutsatsen att kortare arbetstid gör oss mer produktiva.

”Att vi i dag är mer produktiva än för 100 år sedan beror främst på den teknologiska utvecklingen och det faktum att datorer, fabriker och fordon effektiviserat arbetet.”

Att arbetstiden sjönk under 1900-talet var enligt Klein naturligt i och med att Sverige blev ett rikare land. Det gjorde att arbetare fick mera fritid, som dessutom i allt lägre grad ägnades åt hushållsarbete tack vare uppfinningar som dammsugaren och tvättmaskinen.

Åsikterna går ändå isär om vilka dessa ”krafter” som i historien drivit igenom förkortningar i arbetstid är.

”Jag tror att det på hela taget var ekonomiska drivkrafter som drev fram de politiska reformerna på arbetstidens område, alltså att det var ekonomin som drev politiken, snarare än tvärtom”, skriver Paul Klein.

Enligt Linn Spross är det arbetarrörelsens påtryckningar som lett till kortare arbetsdagar och -veckor.

– Och då i synnerhet facken, som har skapat ett kollektivt tryck gentemot arbetsgivarna. När fackförbunden i dag är försvagade och strejkrätten inskränks, mattas diskussionen om kortare arbetsdagar av, säger hon.

Linn Spross menar att ökande stress, psykisk ohälsa och inte minst klimatfrågan väckt nytt liv i debatten om hur länge vi ska jobba.

– Vi får ständigt tecken på att vårt nuvarande ekonomiska system inte av sig självt löser problemet med global uppvärmning. Det har gett oss en hög levnadsstandard, men tillväxt verkar inte vara förenligt med ett hållbart sätt att leva.

– Ett sätt att korrigera det kunde vara just att förkorta arbetsdagen.