Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Även pojkar kan drabbas av ätstörningar”

Niclas Christoffer, 37 år i dag, började banta i högstadiet och lyckades länge dölja sina ätstörningar för omgivningen. Nu har han skrivit en roman om hur en ”fotbollstokig” pojke får problem med maten.
Niclas Christoffer, 37 år i dag, började banta i högstadiet och lyckades länge dölja sina ätstörningar för omgivningen. Nu har han skrivit en roman om hur en ”fotbollstokig” pojke får problem med maten. Foto: Fredrik Funck
I många år led Niclas Christoffer av ätstörningar. Med romanen ”Som Zlatan fast bättre” vill han nu rikta uppmärksamhet mot att även pojkar och unga män drabbas av denna sjukdom.

Niclas Christoffer följde med en kompis till fotbollsträningen. Men han märkte att det inte riktigt var hans grej. En gång fick han i alla fall spela från start i laget och fem minuter in i matchen gjorde han mål – tyvärr var det ett självmål.

– Då tog tränaren bort mig från planen och under resten av matchen satt jag på en bänk och läste en bok. Jag förflyttades till en annan värld och var lycklig. Jag tänkte på hur underbart det måste få vara att skriva en bok som någon vill ge ut, berättar Niclas Christoffer.

Nu har drömmen blivit sann. I dag släpps hans första roman, ”Som Zlatan fast bättre”. Som titeln anger handlar det om fotboll, men inte om att bli firad stjärna och proffs. I stället handlar det om en betydligt tuffare sida av verkligheten.

Nyligen hörde han några elvaåriga pojkar diskutera hur mycket fett och proteiner det är i kyckling. De ville absolut inte ha några potatisar och absolut ingen sås.

– Många pojkar och unga män lider av ätstörningar, men det är först på senare år som problematiken har blivit uppmärksammad, säger Niclas Christoffer.

Han är 37 år och uppvuxen på en gård utanför Eslöv i Skåne. Där sålde hans föräldrar bland annat begagnade jordbruksmaskiner. Niclas var inte så intresserad av att meka med traktorer och skördetröskor, i stället lockade litteraturen honom.

– När jag var sju år dog min äldre bror, han var dubbelt så gammal som jag, i en tågolycka. Det var givet­vis en tragedi i familjen. Jag blev enda barnet och kände nog ett inre krav att vara duktig så att mina föräldrar skulle bli glada och stolta över mig. Även om de själva aldrig uttalade något sådant.

Redan i mellanstadiet kände Niclas sig småtjock och lite ful. Han tror att han var omtyckt av kamraterna, upplevde sig aldrig som ensam eller utanför. I sjuan började han spela teater, både i skolan och på fritiden.

Då hade hans ätstörningar startat i blygsam skala. Det värsta Niclas visste var att visa sig naken i duschen efter gymnastiken, han ville inte att någon skulle få se den kropp han själv inte var så nöjd med.

– Jag blev mer och mer fixerad av vad jag åt eller inte åt, och så började jag banta. När vi första gången efter ett sommarlov bytte om inför gymnastiken var det en kamrat som tyckte att jag blivit så smal. Oh, vad nöjd jag kände mig. För mig var smal lika med vacker.

I flera år lyckades Niclas dölja att han hade ätstörningar. Föräldrarna upptäckte inget, inte heller skolsköterskan eller någon av lärarna. Han säger att han liksom en del andra pojkar har en kraftigare benstomme än flickor och att det därför kan ta längre tid innan sjukdomen märks.

– När jag blev sjuk i slutet av 1980-talet var det inte många som kände till att även pojkar och unga män kunde drabbas av ätstörningar, det var ju en ”tjejsjukdom”.

Så länge Niclas bodde hemma hade han svårt att slippa undan middagen. Men flera gånger satte han på sig träningskläderna mitt i natten och sprang ut i mörkret. Allt för att bränna de kalorier han fått i sig.

– Jag vägde mig varje dag. Om jag gått ned ett hekto var allt toppen, om jag däremot hade gått upp ett hekto kände jag mig helt värdelös. Då straffade jag mig genom att inte äta och dricka något på hela dagen.

Niclas fortsatte med att satsa på teatern även under och efter gymnasiet. Han tänkte alltid att skådespelare – både manliga och kvinnliga – måste vara smala för att bli framgångsrika. Därför tränade han som en besatt för att hålla vikten, och han åt inte särskilt mycket.

– I slutet av min sjukdom gjorde jag allt för att inte äta, sedan vräkte jag i mig mat som jag därefter försökte kräkas upp. Till sist insåg jag att något var fel. Jag var 27 år då, hade flyttat till Stockholm och kände mig väldigt ensam.

Niclas gick till en av de största bokhandlarna i stan och frågade om det fanns någon bok om matmissbruk hos män. Kvinnan bakom disken tittade på honom och svarade att ätstörningar som anorexi och bulimi var något som bara flickor i tonåren råkade ut för.

– Jag blev glad för beskedet. Det betydde ju att jag inte var sjuk!

Men när hetsätningen, med efterföljande kräkningar med fingrarna i halsen, blev allt värre förstod Niclas att han behövde hjälp. Och efter att ha gått i terapi har han i dag ett mer normalt förhållande till mat – men fortfarande måste han vara vaksam på när och hur han äter.

– Jag har levt enbart på ägg eller äpplen, prövat dieter utan och med kolhydrater, flygvärdinnebantning ... nu har jag lärt mig att lagom är bäst, lagom med mat och lagom med hård träning. Om jag skulle hoppa över frukosten påverkar det hela dagen, jag måste vara noga med att äta regelbundet.

När Niclas var som sjukast hade han velat ha en bok om en grabb med ätstörningar att läsa. Nu har han skrivit en själv.

Femtonåriga Simons dröm är att en dag bli den bästa fotbollsspelaren i världen. Han vill bli som Zlatan – fast bättre. Lyckan är total när han får plats på ett fotbollsgymnasium.

Men så får Simon för sig att han måste gå ned i vikt för att kunna bli proffs. Det som börjar med en oskyldig bantning slutar med en kamp för livet.

– Jag har aldrig spelat fotboll själv och är ganska nollställd när det gäller regler, i vilka ligor olika stjärnor spelar och i vilka lag de är idoler. Jag valde att låta Simon spela fotboll för att många kan känna igen sig i hans situation. Problemen finns överallt. Jag har större erfarenhet av teatervärlden, men färre hade kanske känt igen sig om jag förlagt min roman till den världen.

Är det jobbigt att dina ätstörningar blir kända av så många?

– Jag har ett förhållande med en man och det har aldrig varit svårt att säga att jag är homosexuell. Däremot har det varit kämpigt att ”komma ut” som en som haft ätstörningar. Även vänner har svårt att ta till sig det.

Vi träffar Niclas Christoffer ett par dagar innan han ska ha en release­fest för sin nya roman. Under fotograferingen får han för förs­ta gången på många år känna på hur det är att trixa med en fotboll.

– Ovant, skrattar han. Jag har läst Zlatans bok och tyckte om den. Jag ska skicka min roman till honom. Undrar om han kommer att läsa den och vad han i så fall tycker.

Niclas Christoffer:

Ålder: 37 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Särbon Andreas, mamma Gull-Britt och pappa Sven.

Yrke: Ståuppkomiker, skåde­spelare och föreläsare.

Aktuell: Med ”Som Zlatan fast bättre” (Hoi förlag). Romanen har ätstörningar hos pojkar som tema. Den handlar om Simon, 15 år, som drömmer om att bli fotbollsproffs.

Lång väg tillbaka:

• Det kan ta lång tid att bli frisk från en ätstörning. Efter tio år är ungefär 70 procent av dem som haft bulimi friska från sjukdomen, och cirka hälften av dem som drabbats av anorexi. Men många kan må bättre av behandling utan att definieras som helt friska.

• Det är också viktigt att drabbade får behandling för andra, eventuella sjukdomstillstånd. Den så kallade samsjukligheten är hög vid ätstörningar, vanligt är olika ångestsyndrom, depression, personlighetsstörning och missbruk. Det finns en specifik samsjuklighet mellan anorexi och tvångssyndrom.

Källor: Kunskapscentrum för ätstörningar, Karolinska universitetssjukhuset och Stockholms läns landstings vårdprogram för ätstörningar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.