Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Experter: Barn behöver leka för att lära sig

Människor lär sig bäst när de är aktiva, säger professor Kathy Hirsh-Pasek. Arkivbilder.
Människor lär sig bäst när de är aktiva, säger professor Kathy Hirsh-Pasek. Arkivbilder. Other: Henrik Holmberg/TT, Gorm Kallestad/NTB

Att leka är nödvändigt för att barn ska kunna utvecklas och väsentligt för lärandet. Experter som studerar lekande menar att leken är en del av barns natur, men den behöver ändå stöd och uppmärksamhet från vuxna i omgivningen. 

Denna text publicerades först i The New York Times – en tidning som DN samarbetar med.

Barn leker naturligt, redan från början. 

– Det är svårt att föreställa sig när ett spädbarn eller ett barn inte leker, säger Catherine Tamis-LeMonda, professor i applicerad psykologi vid New York-universitetet, som studerar lek och lärande hos bebisar och småbarn. Som exempel tar hon lyckan i att mosa mat, dra böcker ur bokhyllor eller framkalla ljud genom att prassla med en papperspåse. 

– Jag gillar inte när vetenskapsmän tror att barn bara leker när de sitter ner med leksaker. Nästan allt lärande pågår i kontexten av att man utforskar miljön under de första levnadsåren, säger hon. 

Tamis-LeMondas forskning inkluderar hembesök där hon tittar på vardagslek, med särskilt fokus på hur leken används i språkinlärning. 

– Vi tror att alla delar av utvecklingen gynnas av att barn leker, säger hon. 

Catherine Tamis-LeMonda
Catherine Tamis-LeMonda Foto: New York university

Kommunikation är en av de delarna, där bebisar lär sig ord och koncept genom att leka med föremål i deras miljö (boll, blå). De lär sig rumsliga matematiska koncept genom att leka med klossar (eller dra böcker ur en hylla) och motorikträning genom att träna på att klättra, krypa och springa. 

Läs mer: Genom lek tar barnen kommando över sitt eget lärande

Allt detta blandas med den kognitiva utveckling som pågår under symbolisk lek, där barn återskapar sina egna upplevelser genom att låtsas mata sina dockor eller lägga sina valpar, och med den sociala utveckling som kommer när de lär sig turas om. 

Men även om lek och lekfullhet är inneboende hos barn poängterar forskarna att leken också kan vara hotad, antingen genom för lite uppmärksamhet och lyhördhet på grund av distraherade föräldrar eller, å andra sidan, genom för mycket uppmärksamhet på grund av lärande på ett inte så lekfullt sätt. 

Kathy Hirsh-Pasek.
Kathy Hirsh-Pasek. Foto: Temple University

Kathy Hirsh-Pasek, professor i psykologi vid Temple University menar att statistik visat att barnens tid för lek alltmer begränsas när de kommer upp i skolåldern. 

– Vad gör barnen i stället? Frågar hon sig. 

– Svaret är att de förbereder sig inför prov. 

När förskoleklassrum i New York och Los Angeles studerades 2009, rapporterade lärare att det fanns lite eller ingen tid för lek. Förskoleklassen hade blivit det nya årskurs ett, med mycket mindre tid för konst, och för att springa, hoppa och studsa, menade Kathy Hirsh-Pasek. En fjärdedel av lärarna i Los Angeles menade att det inte fanns någon tid över för fri lek. 

– Vi försöker träna våra barn till att bli bättre datorer, men våra barn kommer aldrig vara bättre datorer än riktiga datorer är, säger Hirsh-Pasek.

Förutom att lära barn fakta, borde vi försöka stärka deras mänskliga färdigheter och hjälpa dem lära sig att komma på och utforska nya idéer, och att navigera i det sociala liv som finns i leken, och senare i arbetslivet. 

– Det är något som människor gör bättre än datorer, och leken hjälper oss att utveckla de egenskaperna. 

Läs mer: ”Till och med barnkalasen minutplaneras”

Ett sätt att uppmuntra leken är att hålla tillbaka den målinriktade inlärningen som vi förväntar oss av väldigt små barn, och lämna tid för roligt utforskande, nyfikenhet och att ha kul. En annan viktig aspekt är att skapa miljöer som främjar barnens lek och föräldrarnas deltagande och uppmärksamhet. 

Hirsh-Pasek, som är forskare vid Brookings-institutionen, citerar institutionens Learning Landscapes-initiativ, som har som mål att skapa möjligheter till lärande i offentliga miljöer. Ett av dessa initiativ, Urban Thinkscape-projektet i Philadelphia, involverar pusselbänkar vid busshållplatser, med pussel skapade för att ge vetenskapliga, tekniska och matematiska färdigheter. 

Innan bänkarna installerades menar hon att nästan alla föräldrar som väntade på bussen tittade i sina mobiltelefoner. 

– Nu börjar vi se lekande och lärande interaktioner. 

De har också på försök satt upp stora svarta tavlor för att få människor att avsluta meningen: ”När jag var liten lekte jag…” 

– Vi satte upp en sådan i en park. På fyra dagar blev den helt fylld med svar. 

Och intressant nog var de aktiviteter människor beskrev från sin egen barndom oftast fria aktiviteter tillsammans med andra barn. 

När barn blir äldre, säger hon, fortsätter en del av deras lek som fri lek där barnet går in i en värld som utforskare eller upptäcktsresande. En annan del av den blir ”begränsat knåpande”, något hon jämför med att cykla med stödhjul. 

– Människor lär sig bäst när de är aktiva, och när de är engagerade snarare än distraherade, när det är socialt interaktivt och när det är lustfyllt, säger hon. 

Fri lek, menar hon, reducerar stress och ”låter barn spänna sina entreprenörsmuskler”. Men guidad lek är också viktig när barn växer upp, och föräldrar bör leta efter leksaker och miljöer (till exempel barnanpassade museer) som främjar barnens nyfikenhet och ger nya möjligheter för utforskande.

Vad händer när ett barn börjar leka mer med virtuella saker och använda pekskärmar i stället för klossar och böcker?

– Jag är väldigt bekymrad över att skärmtid ersätter aktiv tid för lek, säger Tamis-LeMonda. 

– Barn behöver använda verkliga saker, och hantera dem, bygga med dem, tappa dem och kasta dem. 

Även föräldrars skärmtid kan förstås komma i vägen för lekande och lärande tillsammans. I en studie som av Hirsh-Pasek och hennes kolleger utförde, och som publicerades 2017 fick mödrar lära sina tvååringar två nya ord. När interaktionen avbröts av ett mobilsamtal, lärde sig barnen inte det nya ordet. 

Yngre barn kommer att leka och yngre barn kommer att lära, och leken såväl som lärandet förtjänar att uppmärksammas och stöttas. Det barnen mest behöver är interaktion, språk, givande och tagande – något som kan översättas i att de behöver någon att leka med. Inga särskilda färdigheter eller verktyg behövs: varje förälder ser kraften i kastruller och skedar som leksaker, och att lådorna är mer fascinerande för bebisar än leksakerna som de innehöll.

När barn blir äldre behöver man hålla ett öga på att skolan ger dem tid för lek, man behöver hjälpa dem engagera sig med världen runtomkring dem, och kanske till och med skapa bättre miljöer för lärande och lek. Återigen handlar det inte om att avskärma barnen på särskilda platser där de kan leka. Det handlar om att hjälpa dem leka och lära i världen, i deras hem och klassrum och i de miljöer där de lever och växer upp. 

– Lekandet är inte en specifik aktivitet, det är ett förhållningssätt till lärande, ett engagerande, roligt och nyfiket sätt att utforska sin värld, säger Tamis-LeMonda. 

Denna artikel publicerades först i New York Times

Översättning till svenska: Evelyn Jones 

Vill du ha ännu mer kvalitetsjournalistik?
Du kan nu få DN och The New York Times i samma prenumeration. Starta en ny prenumeration eller lägg till The New York Times i din nuvarande.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.