Barn känner sig ofta ensamma när föräldrar skils

Skilsmässor är vanliga och i dag är det inte längre konstigt att vara ”skilsmässobarn”. Man vet numera också att barn till skilda föräldrar inte mår sämre som vuxna.

Men det innebär inte att en skilsmässa alltid är något enkelt och smärtfritt för individerna – inte heller för barnen. Det finns en risk för att man glömmer bort det, skriver Bris, Barnens rätt i samhället, i rapporten ”Lyssna på mig” om barns upplevelser av skilsmässa och föräldrars konflikter.

– Det som är här och nu är viktigt för barnen. Barndomen har ett egenvärde, barnen har rätt att få må så bra som möjligt, säger Sofia Grönkvist som skrivit rapporten tillsammans med socionomen Marie Angsell. Båda är sakkunniga hos Bris i frågor om barn och familjer i kris, och har utbildat omkring 200 ledare för stödgrupper för barn i samband med skilsmässa.

Skilsmässa är ett av de vanligaste ämnen som både barn och vuxna kontaktar Bris om, berättar Sofia Grönkvist. Rapporten bygger på barns mejl och foruminlägg som har samlats in från Bris webbplats under tre år. Bara under 2012 var det drygt 5 600 kontakter som berörde ämnet skilda föräldrar.

De flesta barn som kontaktar Bris om skilsmässan beskriver beskedet som en chock, enligt rapporten. När föräldrarna väl berättar för barnet har de själva haft tid att vänja sig, de har kanske redan gått igenom en lång process. Men det har inte barnet.

– Det är en nyckelfråga, säger Sofia Grönkvist. Föräldrar och barn befinner sig i otakt.

Självklart ska man inte dra in barnen för tidigt. Men det är viktigt att man som vuxen förstår det här, tar sig tid att berätta och prata, lyssnar av, väntar in barnets reaktioner. Det är inte så enkelt som att ”om jag mår bra, då gör mitt barn också det”.

Många gånger mår föräldrarna dock själva inte bra, och det kan få barnet att ”skona” föräldern och hålla inne med sina frågor och känslor.

Enligt rapporten berättar barnen att de känner sig ensamma under hela skilsmässoprocessen och under lång tid efteråt.

– Ofta kan det bli väldigt tyst, säger Sofia Grönkvist. Barnen är rädda om sina föräldrar och föräldrarna vill inte ”pracka på” barnet någonting, de förstår kanske inte att barnet funderar och undrar.

– Men barnen som hör av sig till oss vill bli lyssnade till, de vill ha tydlig information och få vara med och bestämma.

Svårast situation har de barn där föräldrarna har allvarliga och långvariga konflikter, och barn i familjer där det finns andra stora problem, till exempel missbruk. Ibland kan en skilsmässa i den situationen innebära en lättnad för barnet, men ibland blir det i stället värre – konflikterna fortsätter, kanske kring barnet, eller missbruket blir än värre hos en förälder.

De barnen är förstås i särskilt stort behov av stöd, säger Sofia Grönkvist, men även barn där det rör sig om mer ”vanliga” skilsmässor behöver det.

– De senaste åren har det blivit lite bättre när det gäller att uppmärksamma barn i vårdnadstvister. Men det stödet är fortfarande otillräckligt. Och vi ser att barnen över lag upplever att de får alldeles för lite stöd från omgivningen. Ofta pratar de inte med någon om sina känslor, inte heller med kompisar. De vet att skilsmässor är vanliga, men tror att de är ensamma om hur de känner, att det är så enkelt för alla andra.

Sofia Grönkvist hoppas att vuxna som möter barn i sitt jobb ska läsa rapporten och ta till sig det som barnen berättar.

– Människor som själva är i kris kan ibland ha svårt att finna tid för andra, det är helt normalt. Men alla andra vuxna omkring kan bli bättre på att uppmärksamma barnen, ”knacka på”, fråga hur de mår. Kuratorer i skolan kan vara mer uppsökande, till exempel.

Rapporten ger en ganska mörk bild av hur barnen upplever skilsmässor. De barn som har mindre negativa upplevelser kanske inte skriver till Bris lika ofta, hur representativa är barnens berättelser?

– Säkert skriver man oftare när det är jobbigt. Men det är ändå väldigt många barn det handlar om, som beskriver de här negativa upplevelserna. Vi vill göra deras röster hörda, säger Sofia Grönkvist.

– Och det som barnen i rapporten berättar om svåra situationer tror jag att varje barn som varit med om en skilsmässa kan känna igen sig i, mer eller mindre.