Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Bonusmamman: Jag försöker vara så rättvis som möjligt mot barnen

Foto: Fredrik Funck

Att som bonusmamma veta var gränsen går för vad man kan ”tycka till om” kan vara svårt ibland, tycker Sofie Falk Jansson. Man vill finnas där för barnet utan att bli en ”mamma”.

Sofie Falk Jansson har en son som är ett och ett halvt år, samt en åttaårig bonusdotter.

– Redan under min graviditet tänkte jag mycket på att försöka handla så rättvist som möjligt mot barnen. Det kändes väldigt viktigt, berättar hon.

Sofie är trettio år och bor i en villa på Ekerö med sambon Daniél. I familjen ingår också deras gemensamma son William och Daniéls dotter från en tidigare relation.

– Jag och Daniél jobbade på samma arbetsplats, och när jag slutade där fortsatte vi att träffas som vänner. Så växte det fram en kärlek mellan oss, säger Sofie.

Då hade Daniél redan separerat från sin dåvarande sambo, men han bodde varannan vecka tillsammans med dottern.

– I början reflekterade jag inte direkt över att Daniél hade ett barn. För mig som nykär var det inte högsta prioritet hur en eventuell ny familjekonstellation skulle fungera.

Hur tog Daniéls dotter det när du kom in i bilden?

– I början träffade jag henne bara under kortare stunder. Då sa han att jag var en av hans kompisar. Senare förstod hon att det var något mer mellan oss.

Sofie och Daniél flyttade ihop ganska snart och då förändrades relationen till bonusdottern.

– Hon gillade mig nog direkt som person, men jag blev ju på sätt och vis en konkurrent om hennes pappas kärlek.

Men bonusdottern var aldrig arg eller förbannad, säger Sofie. Snarare upplevde Sofie henne som lite tjurig och avvaktande.

– Det är inte svårt att förstå. Hon var ju bara fyra år när jag och Daniél blev tillsammans, och nog väldigt osäker på hur det skulle bli.

Daniél och Sofie pratade ofta om det, berättar hon.

– Vi var eniga om att skapa en gemenskap där båda barnen skulle vara en viktig del. Även Daniéls dotter måste känna sig trygg med mig och den nya situationen. Men jag skulle inte bli hennes nya mamma. Det har hon redan en.

Hur kändes det att bli en bonusmamma?

– Både roligt och lite jobbigt. Jag gick ju från en tillvaro där jag kunde styra min fritid och göra det jag kände för. Nu skulle jag behöva ta hänsyn till ett litet barn och hennes behov. Det blev en stor omställning för mig.

Jag vill framhålla hur viktigt det är att låta det ta tid att lära känna det nya bonusbarnet. En bra kontakt kan inte beordras fram.

I efterhand tycker Sofie att det var väldigt bra att hon kom in i sin bonusdotters liv så tidigt. Då fick de möjlighet att bygga upp en relation som hon tror blir allt viktigare.

– Visst var hon i trotsåldern när jag blev hennes bonusmamma, men jag tänker på hur det blir i tonåren och när hon hamnar i puberteten. Då känns det bra att jag lärt känna henne så pass väl.

Sofie växte upp i en villa i västra Stockholm. Hennes föräldrar träffades relativt sent i livet och hade redan på var sitt håll vuxna barn som flyttat hemifrån när hon föddes.

– Så jag växte inte direkt upp i en bonusfamilj. Det fanns inte heller så många bonusfamiljer i området där vi bodde eller där jag gick i skolan.

Tidigt kände Sofie att hon ville bilda en egen familj och förhoppningsvis få egna barn. Hon frågade Daniél, när hon kände att deras förhållande var på allvar, om han kunde tänka sig att få fler barn.

– Och så blev det. För ett och ett halvt år sedan föddes vår William. Min bonusdotter blev glad över att få en lillebror, men nog också lite småsvartsjuk. Nu fanns det ju ett barn till i familjen som behövde uppmärksamhet.

Sofie säger att hon försöker se till att bonusdottern inte känner sig utanför för att hon och Daniél har ett barn tillsammans. Men det är inte alltid lätt.

– Hon bor ju här varannan vecka, medan William har sitt enda hem här hos oss. Oundvikligen fortsätter vårt liv med exempelvis fredagsmys och helgaktiviteter även när hon är hos sin mamma. Åldersskillnaden är också stor, och William kräver mer omsorg.

Sofie berättar att bonusdottern, som är åtta år, själv måste borsta sina tänder och hjälpa till att städa upp efter sig.

– William kan av naturliga skäl inte göra det. Men det beror inte på att han är ”mitt” barn. Ibland är det kanske svårt för henne att förstå åldersskillnaden.

Vilket är det bästa med att få vara bonusmamma?

– Att få följa ett litet barns utveckling och vara med på dess livsresa, utan att ha det fulla ansvaret. Att finnas där som en förhoppningsvis trygg vuxen som kan ge omsorg.

Det svåraste?

– Att försöka finnas där, men ändå inte bli en mamma. Hon har ju sina ”riktiga” föräldrar, och gränsen för vad jag kan tycka till om kan vara hårfin.

Sofie säger att i bonusfamiljer kan det lätt uppstå konflikter kring vilka regler som ska gälla. Det är ju många vuxna som kan ha sina synpunkter. Hon tänker också att ett barn som bor varannan vecka hos föräldrarna lätt kan hamna i centrum för all uppmärksamhet.

– Efter en vecka hos den ena föräldern kanske den andra vill visa hur trevligt det är hos honom eller henne. Det blir som kalas och lite extra varje dag.

– Och på samma gång som det finns en vilja att fira när familjen är fulltalig, finns det en risk att det barn som bor hela tiden i hemmet upplever att det bara är speciellt när syskonet kommer. Det är en svår balansgång

Sofie har en nära vän som också är bonusmamma:

– Vi kan prata om både glädjeämnen och om det som är svårt. Samtalen blir en ventil där jag kan säga vad jag tycker och få ut en del frustration när jag känner för det.

Har du några råd till andra unga bonusföräldrar?

– Jag vill framhålla hur viktigt det är att låta det ta tid att lära känna det nya bonusbarnet. En bra kontakt kan inte beordras fram. Sedan tror jag att det är viktigt att tala med sin partner, och förstås med barnet, om sina tankar och känslor.

– Det är inte heller självklart att omedelbart känna kärlek till bonusbarnet, men det måste vara självklart att ha ett schyst beteende.

Styvfamiljer genom historien. Från fornnordiskans ”styv” till 1990-talets ”bonus”

Årligen separerar föräldrar till cirka 50.000 barn i Sverige. Många barn hamnar i nya familjekonstellationer sedan deras mammor och pappor träffat en ny partner.

Begreppet bonusfamiljer började användas någon gång under 1990-talet. Exakt hur det kom till är okänt, men det dök troligen upp i medierna första gången 1984, i Aftonbladet. Först vid millennieskiftet började ”bonus-” bli vanligt i artiklar och reportage.

Ordet bonusfamilj finns inte med i Svenska Akademiens ordlista. Det gör däremot bonusbarn, bonusmamma och bonuspappa.

I sin statistik använder Statistiska centralbyrån (SCB) begreppet ”ombildad familj”.

Historiskt sett har det alltid funnits styvfamiljer, men förr handlade det oftast om att den ena föräldern dött. I dag har skilsmässor blivit den viktigaste orsaken. En väsentlig skillnad mot förr är att barn i dagens styvfamiljer ofta har fler ”föräldrar” och ”syskon” att förhålla sig till, särskilt när båda de biologiska föräldrarna har nya partner.

Ordledet styv är fornnordiskt och kommer från tyskans stiuf som betyder stympad eller berövad. Betydelsen går tillbaka till att barnet var berövad en biologisk förälder.

Den tidigast dokumenterade användningen av prefixet styv, i formen step återfinns i en latinsk-engelsk ordlista från 700-talet.

I mitten av 1980-talet bodde endast en procent av barnen i Sverige med separerade föräldrar växelvis hos mamma och pappa, i dag är det omkring 30 procent.

Tidigare bodde barnen nästan alltid hos sin mamma efter en skilsmässa. Om det fanns flera barn i familjen kunde de också bo hos var sin förälder.

”Styvmor” och ”styvfar” låter hårt i mångas öron. Ingen vill bli ”styvmoderligt” behandlad, och styvmodern har också ofta porträtterats son ond i sagor, exempelvis Askungen. Det är bakgrunden till nya begrepp som ”bonusföräldrar”. Även det lite skämtsamma ”plastföräldrar” används ibland.

Källa: NE, Wikipedia, SCB, Saol och Stora bonusfamiljboken.

Bonuslivet. Läs tidigare delar

Del 5
Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädje­ämnen och svårigheter med ”bonuslivet”.

Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar

Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar”

Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan”

Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”

Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.