Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Därför är det så viktigt med beröring

Foto: Anette Nantell

Beröring kan vara avgörande för en människa. Neurofysiologen Helena Backlund Wasling forskar om varför det är så viktigt att vi tar i varandra. 

 

Kvinnan som kommer emot mig på gatan är oroad. Jag ser det eftersom hon har ett spänt litet ansikte. Hon är kortare än jag. Lite hopsjunken. Hon går emot mig med händerna lätt utsträckta. Så där som man rör sig när man söker efter någon annan. Någon som kan hjälpa till. Det är en äldre kvinna med vitt hår klippt i en page. Hon undrar var polishuset ligger.  

Jag kan inte avgöra om hon är i knipa eller helt enkelt behöver skaffa ett nytt pass och jag frågar inte heller. Jag vet precis var polishuset ligger och börjar förklara men hon har lite svårt att lyssna på mig och berättar i stället vidare om hur hon har letat och att någon sagt till henne att det skulle ligga här någonstans. Jag lägger min hand lätt på hennes överarm och säger att hon inte har långt kvar innan hon är framme. Hon tystnar. Jag lägger sedan armen mycket lätt om hennes axlar och pekar i riktning mot polishuset och beskriver hur hon ska ta sig dit.  

Jag gör så där ibland. I synnerhet när jag träffar äldre människor som jag inte känner sedan tidigare. Jag tar i dem. Jag har märkt att äldre personer ofta är mer öppna för beröring och att de verkar uppskatta den. Det är ju knappast någon som uttryckligen tackar mig för min lätta beröring på överdelen av ryggen men jag kan se en liten kontakt. Ett förtroende. Ett gillande. Det är kanske en människa som lever ensam. Kanske har man anledning att använda uttrycket ”hudhunger” som Dagens Nyheter myntade för ett antal år sedan i en fin artikelserie om längtan efter kravlös kroppskontakt. Vad händer om man aldrig blir berörd? Vad händer när de personliga mötena uteblir och ersätts med internetbank, incheckningsautomater och sms-konversationer?  

I en rapport från Statistiska centralbyrån 2016 redovisades det att Sverige är det ensammaste landet i världen. Kategorin ”ensamboende utan barn” utgör i dag runt 40 procent av alla hushåll och siffran är i stigande. Ensamhet har visat sig vara en riskfaktor för en för tidig död. Den ligger där på topplistan över riskfaktorer med kompisar som rökning och alkoholism. Det ser inte särskilt lovande ut. Man kan ju fundera över vad dessa oroväckande fakta har med beröring att göra. Vi får anledning att återkomma till detta, men så länge kan vi nog enas om att människor som lever ensamma inte får särskilt mycket beröring i sina liv. 

Läs mer: Ensamhet ett större hot mot folkhälsan än rökning

När jag föreläser om beröring och använder just det ordet är det relativt lätt att associera till något lite kladdigt. Det ligger nära att associera till något flummigt eller otydligt och oprofessionellt. Själv tänker jag ofta på något slags gruppterapeutisk situation där alla måste älska kramar och må bra av att klappas och smekas tillsammans med andra, kanske främlingar. Det är dock inte alls detta jag menar, även om terapiformen verkar existera. Jag menar de små, naturliga kontakter av kropp mot kropp som äger rum i både formella och informella situationer hela dagarna, överallt.  

Foto: Anders Wiklund/TT

Tänk efter! Kan det vara något värt att händerna möts när växel ges i närlivsbutiken (nehej, vi har visst inte kontanter längre)? Kan det ha någon betydelse att vi får håret tvättat hos frisören i stället för att göra det hemma? Spelar det någon roll om man tar i hand när man presenterar sig eller bara hejar lite på avstånd? Självklart har det betydelse. Även den riktigt kortvariga beröringen har effekter på framtida beteende. Kontrollerade studier har visat att vi blir mer benägna att tänka uppskattande tankar om en tjänst, person eller service där kortvarig kroppskontakt ägt rum än om det inte har det. Vi blir mer villiga att samarbeta och hjälpa varandra och blir mer generösa gentemot människor som vi haft kortvarig kroppskontakt med. 

Läs mer: 10 frågor och svar om ensamhet

Detta är sant oavsett om vi har medvetandegjort den korta beröringen eller inte. Även om beröring i dag mellan vuxna människor har blivit mer sällsynt, är det ändå intressant att tänka på hur livet skulle te sig om beröringen inte alls fanns. Vi har många tillfällen i livet där beröringen är helt otvungen och spontan och väldigt självklar. Hur tröstar man barnet som skrapat knät utan att ta i det? Hur möter du en kär vän vid flygplatsen utan kroppskontakt? En separation och lite längtan brukar vara ett bra recept för en omfamning vid återföreningen. Hur ingjuter vårdpersonal trygghet hos en patient som uttrycker oro inför ett ingrepp? Hur många kontaktlösa kärlekshistorier känner ni till? Har ni sett förälskade par på bussen? Benen inflätade i varandra. Alla kroppsdelar som kan vara i kontakt är det. Varför beter vi oss så? Varför söker vi spontant efter denna kontakt mitt i denna värld där tekniken fjärmar oss från varandra? Två parallella och starka krafter är i arbete.  

Jag vågar påstå att vi alla är utrustade med en egen gren av nervsystemet som arbetar för att vi ska uppleva beröring på en emotionell nivå. Beröringssinnet kan delas upp i en ”beskrivande” del och en ”emotionell” del. Det går inte helt att dela upp det så här, men låt oss för enkelhets skull skapa den bilden. Den beskrivande delen av nervsystemet är det som de flesta av oss i vardagligt tal tänker på när vi talar om känsel. Man håller handen i fickan och fingrar på det som ligger där och kan, utan att använda ögonen, identifiera att det är ett gem, ett mynt (oftast även valören) eller en gummisnodd. Vi kan dessutom beskriva föremålens egenskaper – att gemet är gjort av metalltråd, att mynten är runda och av metall och att gummisnodden är klädd med textil och är elastisk. Allt detta är resultatet av trafik av nervimpulser i de nervtrådar som löper mellan fingrar och handflata och delar av vår hjärnbark, som har hand om just hudkänseln. De här nervtrådarna är kraftiga, har relativt stor diameter och leder nervsignalerna snabbt upp till hjärnan och ger upphov till en saklig upplevelse, där vi konstaterar var, hur och hur länge en kontakt på huden äger rum. Vi kan värdera denna typ av beröring emotionellt, men även detta blir av beskrivande natur. Vi kan uppleva något som lent, slätt och varmt vilket är egenskaper som vi tenderar att värdera positivt. Vi kan också uppleva en hudkontakt som vass, kladdig eller sträv, vilket står i kontrast till det förra och brukar värderas i mer negativt beskrivande ordalag.  

Både djur och människor får svårigheter att bilda varaktiga relationer med andra, blir mindre stresståliga och har lättare att utveckla långvariga smärttillstånd om de inte tidigt i livet får beröring.

Den rent emotionella beröringsupplevelsen är i stället den aspekt av beröringen som ändrar vårt känsloläge. Jag vill i det närmaste påstå att varje beröring, i synnerhet den som träffar den del av huden som inte är våra fingrar och handflator, utan resten (för övrigt en gigantisk del av vårt sinnessystem), förändrar vårt känsloläge mer eller mindre. En beröring, om aldrig så kortvarig, kan ge oss emotionella effekter så att vi känner oss glada, ängsliga, upplivade, upphetsade, äcklade eller kanske inkluderade, sedda och respekterade. Denna emotionella upplevelse är inte omedelbar och tydlig, utan ligger som en bakgrundsfärg. Kanske kan denna känslomässiga effekt liknas lite vid att himlen ibland är grå och ibland blå och detta kan påverka vårt välmående på ett sätt som vi inte direkt kan beskriva. Denna emotionella del av vår hudkänsel aktiveras av lätta rörelser över huden men även av kortvariga, lätta tryck. Den här delen av människans beröringssystem har vi studerat vid Sahlgrenska akademin i Göteborg sedan ungefär 20 år, men omvärldens intresse för området ökar hela tiden och framför allt under senare år.  

Signalerna leds till hjärnan genom tunna, fina nervtrådar av C-klassen, vilket innebär att de saknar det isolerande fettskikt, myelin, som omger de nervtrådar som förmedlar den beskrivande beröringen och tillhör A-klassen. Detta medför att C-trådarna leder nervsignaler mycket långsamt in till det centrala nervsystemet. C-trådar finns för flera funktioner i nervsystemet. De kan signalera förändringar i hudtemperatur eller vissa aspekter av smärta, men det finns alltså en egen variant av dessa som har till uppgift att förmedla emotionella aspekter av beröring. Vi har valt att kalla dessa, taktilt känsliga C-trådar för C-taktila eller CT-trådar. Jag har kunnat studera deras funktion genom att på vakna, frivilliga människor kunna sätta in mycket tunna nålar direkt in i den extremt tunna CT-tråden och ”tjuvlyssna” på impulstrafiken på vägen till hjärnan, och på det sättet kunna kartlägga exakt vad de har för egenskaper.  

Det finns alltså en långsamhet inbyggd i detta system. Varför? Här handlar det inte om att snabbt borsta bort en giftig spindel eller att dra undan foten från en spik på marken. Här handlar det om att ändra bakgrunden, variationer i känsloläget och påverkan på vårt beteende på längre sikt. Vi blir med detta ändrade känsloläge mer benägna att hjälpas åt. Det skapar en koppling och en relation till en annan person. Vi kan med beröring känna oss mer trygga och i goda händer, vilket kan påverka vilka beteendeval vi gör i den nära framtiden.  

CT-trådarna leder oss in till hjärnans olika områden. Hjärnan är som bekant indelad i lober och områden som vi gärna tillskriver olika separata funktioner. Vid alla sinnesförnimmelser aktiveras hjärnan dock i nätverk. Många, många nervceller i nätverk förbinder hjärnans olika delar med varandra, vilket innebär att stora delar av hjärnan är aktiva nästan vad vi än gör. Man kan studera hur nätverksaktiviteten förändras vid olika sinnesintryck genom att studera hur hjärnans blodflöde varieras. Vi har i många olika studier undersökt hjärnans aktivering av både beskrivande och affektiv beröring genom att observera hjärnans varierande blodflöde med hjälp av magnetkamera.  

Foto: Hasse Holmberg/TT

När vi aktiverar CT-trådarna optimalt och ger dem det de allra helst vill ha, innebär det att vi stryker långsamt och lätt över huden med hudtemperatur. Gör vi det ser vi aktivitet i samma nätverk som aktiveras när vi upplever belöning, så som att äta mat vi tycker smakar gott eller uppleva dofter vi tycker är behagliga. Flera delar av detta nätverk i hjärnan är intressant nog kopplade till vår sociala förmåga som varelser och kallas i litteraturen för the social brain, den sociala hjärnan. Affektiv beröring kan alltså beskrivas som beröring som har en social betydelse. Det nyfödda barnet skulle knappast klara sig bra om det inte tidigt knöt an till en annan människa. Beröring är troligtvis den viktigaste komponenten i den anknytningen. I en studie vi nyligen utförde på spädbarn kunde vi se att redan helt nyfödda barns hjärnor reagerar helt olika på beröring som riktar sig mot det affektiva CT-systemet jämfört med en beröring som inte gör det.  

Vad bristen på intim kontakt gör med djur är väl studerat och när det gäller människor vet vi att barnhemsbarn som i stor utsträckning lämnas ensamma helt enkelt inte får ett normalt utvecklat nervsystem. Både djur och människor får svårigheter att bilda varaktiga relationer med andra, blir mindre stresståliga och har lättare att utveckla långvariga smärttillstånd om de inte tidigt i livet får beröring. Utan socialt stöd hade människan inte tagit sig långt. Vår förmåga att bilda stora, väl fungerande grupper har lett till vår överlevnad mot utifrån kommande hot. En kortvarig, lätt beröring är det första steget i en social relation. 

I vårdsammanhang är beröring något helt normalt. Vi tar den för given. Sjuksköterskan, undersköterskan och arbetsterapeuten gör det. Vi tar det för givet. Tänker inte så mycket på det. Vi har inte pratat särskilt mycket om den och vi har inte funderat över vilken roll den har. Troligtvis har beröringen en viktig roll i alla relationer och i synnerhet i relationer där människor befinner sig i utsatta positioner, så som i patientrollen. Diskussionen kring beröring i vården har fått ytterst lite utrymme. Tiden är kanske mogen för att tvätta bort luddigheten kring betydelsen av mänsklig närhet.  

Damen som letade efter polisen? Hon veknade i min lätta omfamning, blev alldeles lugn och förstod var polishuset låg. Hon log mot mig och vände sig om och vinkade.

  • Läs fler texter från Modern psykologi:

Konsten att bemöta explosiva barn

Så tar du kontroll över din tid

Forskare: Barn har curlats i alla tider

Fakta. Beröring i fyra steg

Så får du in mer beröring i ditt liv. 

1. På jobbet: En lätt, kortvarig beröring på en kollegas skuldra när ni står vid kaffemaskinen underlättar samarbete och välvilja. 

2. I relationen: Regelbunden fysisk beröring utan erotisk anspelning mellan dig och din partner bevarar styrkan i relationen mellan er. 

3. Har du hudhunger? Be helt enkelt någon du är trygg med om en kram. Man får i princip aldrig ett nej. 

4. Vet du om att någon är ensam? En lätt beröring kan få den att känna sig mer sedd och bekräftad.  

Tänk på att fysisk kontakt kan uppfattas väldigt olika av olika individer. Var noga med att beröra kroppens mer neutrala områden (rygg, skuldra, överarm) och undvik beröring av den som signalerar att den inte vill.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.