Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Därför hjälper vi varandra

Vad är det som får oss att hjälpa varandra?
Vad är det som får oss att hjälpa varandra? Foto: Erik Mårtensson / TT

Vad är det som får dig att lämna in en plånbok polisen fast du inte känner ägaren eller hålla upp dörren för den som kommer efter dig? Varifrån kommer egentligen vår impuls att hjälpa andra? Forskaren Patrik Lindefors ger svar på varför vi samarbetar även när vi inte tjänar på det själva.

Du äter en smörgås med ost och tomat till frukost. Så dricker du ett glas juice och vill avsluta med en kopp starkt kaffe. Tallriken och koppen du använder är numera tillverkade på andra sidan jordklotet.

Läs även: Därför är beröring viktigt för välmående

Bakom denna enkla frukost ligger arbete som är utfört av många människor runt om i världen. Nutida mänskliga samhällen är ytterst komplexa. Hur kan de fungera? Och varför samarbetar vi med personer vi aldrig träffat och aldrig kommer att träffa?

Jag beger mig till Stockholms universitet för att träffa biologen och zoologen Patrik Lindenfors. Ända sedan sina tidiga universitetsstudier har han funderat över mänskligt samarbete – och då särskilt det osjälviska samarbetet.

– Bara i dag kommer du att samverka med flera personer som du inte är släkt med eller inte ens känner. För en del kan det tyckas svårförklarligt, men det är ändå sådant som de flesta av oss gör hela tiden.

Patrik Lindenfors är docent i zoologisk ekologi och knuten till Centrum för evolutionär kulturforskning. Där försöker han och andra forskare förstå samhällets och kulturens utveckling som en evolutionär process.

Varje morgon, före eller efter frukosten, tittar de flesta av oss i spegeln. De flesta får då syn på en enda individ. Men en lika sann beskrivning är att vi alla är en kringvandrande mosaik av celler som samverkar i ett stort mänskligt pussel.

Vi är alla uppbyggda av celler, gener, organ och neuroner – av delar som samarbetar. Våra samhällen består på samma sätt av samverkande människor. Bygger allt detta samarbete egentligen på samma processer?

Foto: Pontus Lundahl / TTAnkomstboende för asylsökande i Stora Ursvik. Foto: Pontus Lundahl/TT

Ja, så är det, säger Patrik Lindenfors. Han förklarar att i allt ifrån människans minsta beståndsdelar på molekylnivå till våra komplicerade samhällen verkar samarbete vara en grundprincip. För några år sedan skrev han boken ”Samarbete – människans väg till framgång” (Fri tanke förlag).

Patrik Lindenfors (bilden nedan) konstaterar att det är lätt att förstå hur samarbete som alla tjänar på kan uppstå. Men med evolutionsteorin som utgångspunkt går det också att förklara hur samarbete uppstår i vissa situationer där någon förlorar på det.

Foto: DN

Som när vuxna afrikanska vattenbufflar ställer sig i en ring för att skydda flockens kalvar. De som hamnar längst ut i ringen löper större risk att bli skadade eller till och med dödade av ett attackerande rovdjur.

– För den som vill överleva borde det vara tryggare att placera sig längre in i ringen. Men den evolutionära förklaringen till att en del bufflar riskerar sina liv är att de på så sätt skyddar sina egna gener – fast dessa finns hos andra individer i familjen eller släkten.

Den brittiske biologen Richard Dawkins skrev på 1970-talet boken ”Den själviska genen” där han förklarar hur gener agerar för att maximera sin egen förekomst i kommande generationer. Detta sker bland annat genom att de programmerar sin bärare att uppträda osjälviskt, altruistiskt, mot bärare av samma gener.

En viss gen kan ju öka i frekvens även efter en bärares död, genom bättre överlevnad hos till exempel syskonen eller nära släktingar. Som med de afrikanska vattenbufflarna. Altruism kan alltså förekomma bland individer – men inte på gennivå, enligt Dawkins.

En del missförstod det här med den ”själviska genen” och kopplade begreppet till egoism. I själva verket är det kanske bättre att tala om ”den odödliga genen”, något förläggaren tyckte skulle vara titeln på Dawkins bok – ett råd Dawkins i efterhand önskat att han följt.

För några år sedan hjälpte Patrik Lindenfors sin gamla pappa att lägga ett nytt stallgolv fast han i stället hade velat fortsätta att ägna sig åt sina böcker.

– Det går att se en sådan interaktion ur många olika perspektiv. Jag ville bara hjälpa till, men en del kanske skulle beskriva mina motiv som egoistiska. Kanske hjälpte jag pappa för att försäkra mig om det kommande arvet, eller så gjorde jag det för mina barns skull.

– I så fall kan man se det som en ”investering” i mina genetiska intressen, mitt biologiska arv.

Men kanske var hans hjälpsamhet bara ett uttryck för kulturella omständigheter, fortsätter Patrik Lindenfors. En känsla av att vi naturligtvis måste hjälpa våra åldrande föräldrar.

– Och vad skulle andra tycka om jag inte ställde upp för pappa? Skulle de vägra att hjälpa mig om jag en dag behövde deras stöd? Det som ser ut som samarbete kan ju vara något annat. Som utryck för skuldkänslor, parasitism, egoism, straff, tvång, ondska eller kulturell tradition. Vi måste därför också förstå våra motiv.

Patrik Lindenfors menar att en central fråga för att förklara mänskligt samarbete är denna: Hur ska vi förstå situationer där en individ gör någonting hen inte vill göra, eller har något som helst intresse i, för att en annan individ ska gynnas? Under vilka förhållanden tar vi en individuell ”kostnad” för någon annans fördel eller vinst?

– En del ger ju pengar till en tiggare eller till ett hjälpprojekt och nästan alla lämnar in en tappad plånbok till hittegodsavdelningen. Ännu mer svårförklarat: Varför riskera liv och lem som polis, brandman och soldat för människor man inte känner? Och varför riskera livet för något så abstrakt som fosterlandet, rättvisa, Gud eller frihet?

Foto: Christine OlssonRöda korset samlar in pengar till katastrofhjälp. Foto: Christine Olsson

I mänsklighetens gryning levde vi i små grupper och samlade in maten själva. Alla i gruppen var antingen släktingar eller någon man kände, därför uppstod heller inte någon ”kostnad” för dem som samarbetade mycket.

När jordbruket senare utvecklades behövde vi odla personliga kontakter med smeden, mjölnaren, bagaren, slaktaren, handlaren, snickaren och så vidare. Det här samarbetet är inte heller svårt att förstå: alla tjänar på det.

Men dagens samhällen är ytterst komplexa, egentligen bortom rimlighetens gräns. I ett sådant system finns ett ganska stort utrymme för att agera själviskt på andras bekostnad. Ändå bryter samhällen inte ihop så ofta.

Kanske är vår ”överdrivna” samarbetsvilja en rest från tidigare anpassningar under vår evolution. ”Tror” vi fortfarande att alla är släkt och vänner? En del forskare föreslår den lösningen.

Under vår mänskliga utveckling kan grupper med samarbetande individer ha haft evolutionära fördelar jämfört med grupper med mer själviska individer.

Patrik Lindenfors vill också lyfta fram att vi människor har en kultur eller egenskaper som överförs mellan generationer på ett annat sätt än bara genom genetiskt arv. Vi lär av andra.

– Genetiska förändringar och kulturell utveckling kan ha samverkat under evolutionens gång. Genetiska förändringar har lett till kulturella förändringar som lett till genetiska förändringar och så vidare i en lång kedja. Eller så har det bara handlat om kulturell utveckling.

Samarbete behöver inte alltid vara något positivt, fortsätter Patrik Lindefors. Vi behöver bara tänka på alla krig genom historien, och på folkmordet på judar under andra världskriget som krävde en enorm organisation.

– En del har en något romantisk syn på samarbetet i människans tidiga historia. När vi vandrade omkring i små grupper där alla var släkt var tillvaron kanske präglad av samarbete. Men i takt med att vi blev fler och senare bofasta ökade konkurrensen och våldet mellan människor.

Patrik Lindenfors säger att om ett samhälle byggt på samarbete ska fungera måste det finnas sätt att kontrollera och till och med straffa den som inte samarbetar – annars skulle hela gruppsamverkan bryta ihop. Det kan handla om allt från social kontroll till rättsskipning.

– Forskarna har kommit en bit på väg för att förstå människans unika förmåga och vilja till samarbete. Men mycket återstår, säger Patrik Lindenfors.

Fakta. Evolution

I mitten av 1800-talet konstaterade biologen Charles Darwin att individer som är bäst anpassade till en viss livsmiljö överlever och får större möjlighet att fortplanta sig än andra. Deras egenskaper förs vidare till avkomman och blir allt vanligare inom arten.

Evolutionsteorin förklarar hur olika arter av växter och djur har förändrats och utvecklats sedan livet började på jorden.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.