Därför väntar fler med att skaffa barn

2016 var medelåldern för en förstföderska 29 år, enligt siffror från SCB. 

År 1970 var medelåldern fem år yngre, 24 år. Männen är i dag i snitt 31 år när de får sitt första barn, och var 27 år 1970.

Men den stigande ålderskurvan har planat ut. Medelåldern i riket för när en kvinna får sitt första barn har legat mellan 28 och 29 år sedan år 2000. Även hos männen har åldern för när man får sitt första barn legat mellan runt 30 och 31 år sedan millennieskiftet.

Att närma sig 30 år vid familjebildandet behöver heller inte vara negativt, poängterar Disa Bergnéhr, docent vid avdelningen för beteendevetenskap och socialt arbete vid Jönköping University, tidigare högskolan i Jönköping. Människor har en tryggare ekonomi och har bockat av självförverkligande drömmar om resor eller andra intressen när de närmar sig 30, menar hon.

– Hela vuxenblivandet har blivit uppskjutet, inte bara föräldraskapet. Symbolerna för att vara vuxen, som ett eget boende och en egen inkomst, har blivit framflyttat. Då hade det nästan varit konstigt om föräldraskapsblivande fortfarande legat kvar på en tidigare ålder.

Men trots att förstföderskorna är äldre nu än på 1970-talet är den ”höga” medelåldern inte något nytt. Det berättar Johan Dahlberg, forskare i demografi vid Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. 2016 disputerade han med doktorsavhandlingen ”Parents, Children and Childbearing”.

– Historiskt sett är vi inte så gamla i dag när vi får vårt första barn, säger Johan Dahlberg.

– Förstföderskornas låga åldrar i mitten av 1960- och 1970-talen är det avvikande om man jämför i ett längre perspektiv, fortsätter han. 

Läs mer: Gunnel hade gett upp – men när hon var 47 fick hon en dotter

Genom att studera giftermålsstatistik från 1800-talet, och till viss del även 1700-talet, även om datan från det århundradet är mindre, kan man dra slutsatser om när kvinnorna fick sina första barn.

– Giftermål och barnafödande hängde tätt ihop på den tiden. Vi vet att kvinnors snittålder vid giftermål var mellan 27 och 28 år under 1800-talet, och så var det fram till 1940-talet. Därefter dyker medelåldern nedåt, säger Johan Dahlberg och fortsätter:  

– Vi är troligtvis äldst historiskt i dag, men ligger närmare det historiska snittet än på 60-talet.

Familjebildande har alltid handlat om resurser, och på 1700- och 1800-talet bildade man familj när resurserna kom – nästan alltid när föräldrarna gick bort och man fick ärva dem, berättar Johan Dahlberg.

– Det var då som man kunde gifta sig och skaffa barn. Normerna var sannolikt striktare, utomäktenskapliga barn var tabu. Troligtvis var det därför man väntade, säger han.

Mekanismerna bakom den v-formade kurvan över medelåldern bland förstagångsföräldrar kan förklaras av flera faktorer, menar Gunnar Andersson, professor i demografi vid Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet.

– I jordbrukssamhället behövde folk spara ihop pengar innan man skaffade familj. Men under industrialismen och på 1950-talet, under den ekonomiska guldåldern, fick man råd att skaffa barn tidigare. Arbetslösheten var låg, och det gick snabbt att skaffa jobb och trygg inkomst i yngre åldrar. Vid den här perioden började också många få tillgång till hyreslägenheter, säger Gunnar Andersson.

Medelåldern för när kvinnor födde var låg under 1960- och 1970-talet. Sedan vände ålderskurvan uppåt. Under 1990-talet blev det återigen svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

– Nu handlar det mer om livsstilsfaktorer, att man vill göra annat först. De ekonomiska faktorerna förklarar en del, men det senarelagda vuxenblivandet gör det också, säger Gunnar Andersson.

För nio år sedan, 2009, gjorde Statistiska centralbyrån (SCB) en enkätundersökning för att ta reda på hur många i Sverige som ville skaffa barn någon gång. Nästan 3.600 personer deltog.

Av dem var det 850 personer som inte hade barn när de tillfrågades. Omkring 70 procent i den gruppen svarade att de någon gång ville ha barn.

Personerna fick också ange varför man valt att vänta med att bilda familj. Flera skäl kunde anges och det vanligaste, bland båda könen, var svarsalternativet ”jag/min partner vill göra annat först”. Strax över 40 procent av kvinnorna och drygt 30 procent av männen svarade så.

Näst vanligaste skälet bland kvinnorna var att ”jag/min partner har inte känt oss mogna”. Nästan var tredje kvinna angav det skälet.

Bland männen var det näst vanligaste dock att de inte hade en partner som de ville ha barn med. På fjärde plats hamnade att man behöver en bättre eller mer stabil ekonomi, och det var ungefär lika många män som kvinnor som svarade så.

– Det är ofta de kontextuella sakerna som man känner saknas, som bostad, partner och ekonomi. Det är såklart en bakgrundsfaktor. Man måste först komma in på arbetsmarknaden, eftersom föräldrapenningen påverkas av inkomsten. När man sedan har det, känner man att man har allting på plats, säger Jeroen de Munter, demograf på SCB.

Han är en av författarna till den rapport som nyligen släpptes, där SCB gjort en registeruppföljning för att se hur många i undersökningen som faktiskt sedan skaffade barn. I den såg man att 40 procent av dem som uppgett att de ville ha barn men ännu inte hade några, också hade bildat familj fram till 2015. 

– Av dem som redan hade ett barn var det 80 procent som sedan skaffat ett till barn.  Man kan också se i annan statistik att tiden mellan första och andra barnet i dag är kortare än det varit förut. Där ser vi ett mönster: Skjuter man upp att skaffa det första barnet, får man sedan det andra barnet snabbare, jämfört med på 1970-talet. Förmodligen har det att göra med att det fortfarande finns en stark tvåbarnsnorm, säger Jeroen de Munter.

Disa Bergnéhr, docent vid Jönköping University, disputerade 2008 vid Linköpings universitet med en avhandling om hur personer i Sverige ser på föräldraskapet i dag. De som deltog i avhandlingens studie var 35 personer i åldrar mellan 24 och 39 år, där vissa hade fått barn och andra ännu inte bildat familj. I olika fokusgrupper diskuterade sedan deltagarna hur man ser på föräldraskap och familjebildande.

Det fanns många skilda sätt att prata om barn och föräldraskap, men det fanns också mönster som återkom, berättar Disa Bergnéhr.

– Man tänker att barn är en väldigt stor förändring i livet. Det man tycker om att göra kommer att hamna i tredje eller fjärde rummet när man har skaffat barn. Ett barncentrerat föräldraskap lyfts fram, med stort fokus på barnet och barnets behov, som också kan vara krävande. Det kan vara olika intressen som ligger bakom varför man väntar, men det gemensamma är just att man vill ägna sig åt dem först, säger hon.

Samtidigt ser hon en förändring i synen på föräldraskapet i sig.

– Att vara en ”god förälder” är som att driva ett projekt: Man tänker mycket framåt och tycker att det är viktigt med aktiviteter, som ofta är ledda av vuxna. Det tar mycket tid och energi, och det har folk på något sätt med sig innan de skaffar barn, säger hon.

Delvis kan man tolka svaren från deltagarna i studien om att man vill göra annat först som en ökad individualism, menar Disa Bergnéhr.

– Men man kan också tolka det som att den här individualismen är ett resultat av det samhällssystem vi lever i. Det finns fler ”måsten” i dag än för kanske 30 år sedan – du måste klara skolan för att få ett jobb till exempel – och man behöver vara mer flexibel i livet, säger Disa Bergnéhr.

Det, i kontrast till en bild av föräldraskap och familjeliv som något stabilt, gör att det finns två skilda bilder av hur livet ska vara i dag, tror Disa Bergnéhr. En önskan om ett tryggt och stabilt familjeliv återkom hos de flesta av deltagarna i studien. Man ville gärna bo i villa med sina barn och såg en eventuell framtida skilsmässa som en risk.

– Vuxenlivet utan barn och vuxenlivet med barn står mer i kontrast till varandra nu än för 30 år sedan, skulle jag vilja säga, säger Disa Bergnéhr.