De sista överlevarna efter atombomben

Klockan var strax efter åtta på morgonen. Miyake Nobuo var på väg till skolan i spårvagnen som skramlade fram längs gatorna. Plötsligt såg han ett intensivt ljussken och kände en enorm hetta tränga in i den överfulla vagnen.

– Jag fick panikkänslor och ville ta mig ut. Då, liksom nu, var jag väldigt kort och lyckades till slut pressa mig fram mellan alla människor. Väl ute på gatan hörde jag ett kraftigt ljud och ett par sekunder senare låg jag pressad med ansiktet mot gatan.

– Den enorma tryckvågen kastade spårvagnen flera tiotal meter åt sidan. Alla i den omkom. Jag överlevde.

Miyake Nobuo var sexton år den gången och gick i gymnasiet hemma i Hiroshima. Först trodde han att det blivit kortslutning i spårvagnens elledning. Men efter den enorma tryckvågen insåg han att något fasansfullt inträffat.

Den 7 augusti 1945 fällde ett amerikanskt militärplan en atombomb över Hiroshima, industristaden belägen i södra Japan. Bomben kallades "Little boy", vilket kan tyckas makabert med tanke på vilken förödelse den orsakade.

– Innan jag dör hoppas jag att få uppleva att det inte längre finns ett enda kärnvapen på vår jord, säger Miyake Nobuo.

Han är 86 år i dag och i förra veckan träffade han ett hundratal elever på Didaktus gymnasieskola i Liljeholmen i Stockholm. Tillsammans med tre andra "Hibakushas", så kallas de som överlevde atombomberna över Japan, berättade Mikake Nobuo om sina upplevelser.

Gruppen anlände något försenad till skolan efter ett besök på Nobelmuséet. I det stora klassrummet väntade eleverna tålmodigt. Många av dem har sitt ursprung i andra länder än Sverige, några har erfarenhet av krig och förtryck.

Ito Masao var fyra år när bomben fälldes över Hiroshima. Han satt på en trehjuling utanför familjens hus och "blåstes bort" av tryckvågen – men hans skador blev ändå lindriga. Han flydde till ett skyddsrum varifrån han såg ett svart regn falla ned över sin hemstad.

– Jag glömmer aldrig synen när döda kroppar brändes i en park nära där vi bodde. Det hela pågick i flera dagar och lukten av bränt människokött finns ännu kvar i min näsa. Därför vill jag tillsammans med er elever se till att alla kärnvapen avskaffas, säger Ito Masao.

Efter en kort tystnad, orden måste först sjunka in, möts han av applåder. Sedan är det Horie Sohs tur att berätta. Han var fyra år när bomben föll och befann sig tre kilometer från explosionens epicentrum. Efter det kraftiga ljusskenet blåste tryckvågen i väg honom flera meter.

– Jag klarade mig utan skador eftersom en äldre syster skyddade mig med sin kropp. Fortfarande minns jag alla svårt brännskadade barn som kom till vårt hus för att söka skydd. Mina föräldrar och syskon dog. Ingen ska behöva uppleva det vi fick genomlida. I dag är Hiroshima åter en lugn och fridfull stad. Jag hoppas ni vill besöka den någon gång, säger Horie Soh.

Stämningen i klassrummet förtätad är när han lämnar över mikrofonen till Kamada Hiroe, som var tre år när atombomben ödelade hennes hemstad. Hon har inte så tydliga minnen av själva bomben, men under många år bar hon på en stark dödsskräck och kände sig väldigt trött. Först i vuxen ålder fick hon reda på att det senare berodde på en störning i sköldkörtelns funktion.

Kamada Hiroe har berättat om sina erfarenheter för barn, barnbarn och några utbytesstudenter som kommit till Japan från andra länder. Men tidigare har hon inte öppet berättat så mycket om sitt liv och sina tankar om kärnvapen.

– Familjen befann sig inomhus när bomben föll. Det var en klarblå dag utan moln på himlen, men mamma höll oss inne eftersom hon hade en föraning om att något otäckt skulle ske. Tack vare det klarade vi oss, andra hade inte samma tur, säger Kamada Hiroe.

Under svampmolnet som bomben åstadkom var det rena "helvetet", fortsätter hon. Många människor förintades bokstavligen, hettan var så stark att deras kroppar förångades. Andra fick svåra brännskador eller utsattes för radioaktiv strålning som ledde till att de dog.

Kamada Hiroe visar bilder från ett totalt förött Hiroshima. Husen är förstörda, några få står kvar likt skelett. Människor ligger förkolnade på marken eller har öppna brännsår på hela eller delar av kroppen. På en bild syns skuggan av en man mot en raserad husvägg och bredvid honom skuggan av en rest stege. Hettan var så stark att kroppen och stegen liksom "fotades" av.

– Det här skedde i verkligheten, säger Kamada Hiroe. Hela staden förintades på ett ögonblick. Mer än ett hundra tusen människor dog direkt. Själv evakuerades jag till en förort, men familjen återvände snart till staden där vi byggde ett enkelt skjul.

Några veckor efter bomben drabbades Hiroshima av en tyfon som förstörde hyddan, men ett häftigt regn sköljde samtidigt bort det radioaktiva nedfallet. Det gjorde att många överlevare inte fick så allvarliga strålskador.

– Pappa var frisk i några månader men började sedan tappa allt hår. Han blev också väldigt trött. De strålskadade blödde från munnen och hade kraftiga diarréer. Jag var så rädd att somna på kvällen för jag trodde inte att jag skulle vakna igen. Jag var länge svag och småväxt. Under många år var jag livrädd när jag hörde sirener ljuda från fabrikerna som byggts upp på nytt.

Så betonar Kamada Hiroe att de bomber som föll över Hiroshima och sedan över Nagasaki är "leksaker" jämfört med de kärnvapen som i dag finns lagrade runt om i världen. Hon säger att kraften i dem räcker att förstöra jorden många gånger om.

– Jag ber för freden och om att vi tillsammans, ni och jag, kan bidra till en jord utan krig.

Dilan Nilsson (t v): För mig som inte upplevt krig kändes det extra viktigt att höra deras berättelser. Jag hoppas att det aldrig fälls några kärnvapen mer, aldrig någonsin.
Adri Sajjad (t h): Det var hemskt att höra några som var med berätta vad de varit med om. Samtidigt vill de ha fred och det känns hoppfullt. Foto: Eva Tedesjö

Efter att de fyra "hibakusherna" berättat får gymnasieeleverna möjlighet att ställa frågor: Vad tycker japaner om USA i dag? Hur mycket strålning fick ni i er? Tänker ni ofta på det som hände? Pluggade ni vidare? Upplever ni några biverkningar i dag? Hur långt ifrån bombens centrum befann ni er?

Miyake Nobuo svarar först och säger att han bodde drygt två kilometer från bombens epicentrum. Han fick strålskador, men klarade sig ändå ganska bra.

– Även jag bodde den första tiden i en enkel hydda. Dit kom människor med fruktansvärda brännskador. Efter en vecka började de dö, en efter en. Vi som överlevde samlade ihop kropparna och brände dem, till slut kunde vi inte räkna alla döda.

Så berättar Miyake Nobuo att skolan där han gick blev helt förstörd. Först efter ett halvår kunde han återuppta studierna. Till det första uppropet kom hälften av hans tidigare klasskamrater, de andra hade dött i samband med bomben.

Ito Masao säger att han länge hatade USA och alla amerikaner. När han var femton år dog bägge föräldrarna och han fick börja arbeta.

– Arbetet var hårt och jag fick en allvarlig och dödlig lungsjukdom. Jag kom till ett sjukhus och vilka var det då som räddade mitt liv? Jo, amerikanska läkare! Och jag som hatade amerikaner så mycket. De som hjälpte mig var vanliga människor, precis som ni och jag.

– Jag fick lära mig att förlåta och att sluta hata. Jag tror på Bibelns ord om att vi även ska älska våra fiender. I dag har jag många amerikanska vänner. Nu har jag kommit till Sverige och jag hoppas att ni också vill bli mina vänner.

När frågorna är besvarade tar de fyra japanska överlevarna fram skrivna hälsningar från elever på Yahiydai-Nishi Junior high school, en japansk grundskola. Alla i lokalen får varsitt färgat ark. På mitt är budskapet att vi måste leva tillsammans fulla med framtidshopp: "Live together full of hope for future".

Efter en lång applåd vill Ito, Miyake, Kamada och Horie att det ska tas ett foto med alla som lyssnat och ställt frågor. När det är gjort utbryter ett stort "selfiekalas" där många elever går fram för att ta bilder med sina smarta telefoner.