Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Det man inte känner till är man ofta rädd för”

Foto: Sveds Signe Söderlund

När landsbygden kämpar för sin överlevnad har det blivit allt viktigare att locka fritänkare och entreprenörer att flytta hit. Många ­mindre orter väljer därför att anordna Pride. Vi har besökt Söderhamn som arrangerar Hälsinglands första Pride nu i helgen.

När Majs Keller får frågan hur det var att växa upp som adopterad och homosexuell i en liten bruksort som Söderhamn säger hon först att hon aldrig tänkt i de banorna, att hon nog är fel person att intervjua inför Hälsinglands första Pridefestival som går av stapeln på fredag.

Men att göra en intervju med Majs Keller är lite som att skala en lök. Vi kommer hela tiden in till nya lager. Det är mycket skratt och efter ett tag kommer det även tårar. Majs berättar att hon var en ganska ensam tjej som inte hade några jämnåriga kompisar. När hon var i tioårsåldern tydde hon sig till dem som var fem–tio år äldre.

Varför gjorde du det?

– Kanske för att de lät mig bara få vara den jag var, säger hon när vi sitter och pratar på ett nyöppnat kafé på gågatan i Söderhamns centrum. Jag var inte som någon tjej direkt, utan mer som en bråkig kille. Kanske var det därför jag aldrig blev mobbad utan accepterades för den jag var.

Om du hade varit som en bråkig tjej, hade du varit mindre accepterad då, menar du?

– Ja det känns som det. Att vara bråkig och busig var ett mer accepterat beteende om man var en kille, säger Majs, som aldrig kände sig direkt utfryst av de andra tjejerna, även om hon inte umgicks med någon av dem. Hon tror också att andra på skolan hela tiden kände till eller i alla fall anade att hon inte gillade killar.

– För de var alltid på mig med frågor som "kolla henne, är inte hon snygg?". Alla tjejer tyckte liksom alltid att jag var mer en söt kille än en av dem.

Men trots att Majs redan efter gymnasiet inledde ett fast förhållande med en tjej som hon också bodde tillsammans med, dröjde det ända till för två år sedan innan hon tog bladet från munnen och "kom ut" officiellt i sin gamla hemstad. Hon gjorde det genom att skriva en gästkrönika i Söderhamnsnytt där hon beskrev ett för henne starkt minne från sjuan i högstadiet:

– Jag hade gått ut och ställt mig med de coola tjejerna i rökrutan. Så frågade någon vem jag tyckte var snyggast på skolan. Jag visste ju vem jag tyckte var snyggast, så jag sa hennes namn. Efter det blev det inte så kul.

När Majs berättat om det här minnet börjar hon gråta.

– Hjälp, förlåt, det var ju inte meningen att börja gråta, säger hon och skrattar litet mellan tårarna. Men det där tog så hårt på mig.

Den period som följde blev ganska jobbig. Det fanns elever som skrek och kastade saker efter Majs, så hon gick inte så mycket i skolan under en period. I dag tänker hon att andra förmodligen anade att hon var gay och att det var därför som hon inte hittade någon att umgås med.

– Även om jag inte blev mobbad var jag ju alltid ensam i skolan. Jag pratade aldrig med någon om vad jag var, eller om vad bög och lesbisk innebär. Jag var 14 år när jag förstod att jag var gay och jag grät hemma i källaren när jag första gången berättade för pappa att jag inte gillade killar.

Vad fick du för reaktion?

– "Jaha, jag förstår", var i stort sett allt han sa.

Nu tycker hon att det är fantastiskt att hennes pappa ansåg att det var så naturligt att han inte kunde säga något annat.

– Men då blev jag bara arg för att han var så förstående så jag gick ut och sparkade boll mot väggen. Vad var det som han hade förstått?

Hennes känsla av att vara en kille försvann för första gången när hon var i sextonårsåldern och åkte till Stockholm för att gå på "Bitch Girl Club" på Kolingsborg.

– Det var en klubb för bara tjejer och där fanns det de som var mer maskulina än jag. De såg mig som en feminin tjej så det var första gången jag fick den rollen.

Majs såg att det var okej att vara på mer än ett sätt. Det gjorde att hon klippte av sig håret när hon kom hem till Söderhamn, som en revolt.

– I Söderhamn hade jag alltid känt det som att jag var den fula tjejen som såg ut som en kille. Nu kändes det inte som om jag var ful längre. Det kändes inte som om jag behövde göra mig till längre. Jag kände mig attraktiv.

När vi pratat ett tag tar hon med oss upp på Östra berget för att visa oss det som ska bli festivalområde under Pride. Här satt hon ofta som barn och tonåring och tittade ut över Söderhamn. Det gav henne en känsla av överblick och kontroll. Trots att Söderhamn är en kommun som har 25 000 invånare, kände bara Majs till en enda annan tjej som var homosexuell.

– Jag kände henne inte. Men det fanns något rykte på skolan om att hon var lesbisk. Det måste ju ha funnits fler. Också killar. När jag växte upp var det bara Eva Dahlgren och Efva Attling, Jonas Gardell och Mark Levengood som man visste var gay.

Inför den här intervjun försökte Majs få någon homosexuell kille att vara med och öppet berätta hur det är att vara bög i Söderhamn. Men alla sa att i så fall ville de vara anonyma.

– De har sagt att de är rädda för att förlora sina jobb och vänner och inte kunna gå på stan. Tjejer har det inte lika svårt som killar.

Varför är det svårare för killar?

– Tjejer har alltid kunnat gå hand i hand på stan. De går på toaletten tillsammans, utan att vara ihop. De har en annan kontakt med varandra, fysiskt och känslomässigt. Det ses inte som lika konstigt. Killar verkar tro att om någon är bög, då kommer han att stöta på dem.

Folk tycker väl att de är äckliga. Det man inte känner till brukar man vara rädd för.
Majs gick så småningom ut gymnasiet och flyttade till Gävle där hon arbetade på RUS, Riksförbundet Ungdom för social hälsa. Hon blev tillsammans med en tjej och de flyttade ihop. En dag ringde det på dörren. Två tjejkompisar kom hem till henne och sa: "Är det inte något du ska berätta för oss nu?" Men Majs ville fortfarande inte prata om att hon var homosexuell.

– För mig har det aldrig varit viktigt att tala om vem jag är eller vem jag är ihop med. I dag känner jag kanske att jag borde ha sagt något, gjort någon sorts revolt som människa.

Måste man det?

– Nej, men det kanske kan underlätta för andra om de märker att någon vågar prata öppet om det. Förebilder kan man aldrig få för många av. Men jag sitter ju inte och frågar er till exempel, vad ni tycker om och inte.

Vad tänker du om att Söderhamn nu ska ha sitt första Pride?

– Att det verkligen behövs. Eftersom det finns killar som bor här och som inte vill prata öppet om att de är homosexuella, då betyder det ändå något för någon, oavsett om festivalen blir lyckad eller inte. Man ska inte behöva vara rädd för att förlora sitt jobb.

– Det finns ju de som sagt det gamla vanliga, att det blir en massa nakna perversa människor på stan och att de ska åka så långt från Söderhamn som möjligt den helgen. Då får de väl göra det. För det behövs mer av det här, inte mindre.

När Rådhuskonditoriet bestämde sig för att göra en särskild Pride-bakelse som ska säljas under festivalen var det några som tyckte: "Varför får vi inte en särskild 'heterobakelse'"?

– Men det finns ju redan! Pridebakelsen skickar faktiskt signaler att alla är välkomna på konditoriet. Ni kan komma hit och fika, vi står på er sida. Det stärker hela Söderhamn om enskilda personer blir starkare och vågar stå för vilka de är.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.