Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Det onda tillåts inte ta över livet

Psykologen Rikard Wicksell är en av de ledande ACT-terapeuterna i Sverige. Han är just nu aktuell med boken ”Att leva med smärta”.
Psykologen Rikard Wicksell är en av de ledande ACT-terapeuterna i Sverige. Han är just nu aktuell med boken ”Att leva med smärta”. Foto: Magnus Hallgren

Jobba med att försöka leva så som du själv vill. Om man ska lyckas med det gäller det att inte stirra sig blind på det som är obehagligt.
Det är den grundläggande principen för beteendeterapin ACT som nu visat sig framgångsrik vid behandlingen av patienter med långvarig smärta.

Så mycket som en av fem drabbas av långvarig smärta som fortgår i mer än ett halvår. Det leder ofta till att människor inte lever sitt liv fullt ut. De begränsar livsutrymmet trots att det inte leder till att de blir av med sin smärta.

I vissa fall kan det till och med leda till att de får ännu mer ont.

Men nu visar allt fler studier att beteendeterapin ACT, som Insidan har skrivit om i andra sammanhang, kan hjälpa människor att leva ett för dem mer meningsfullt liv genom att lära sig att hantera smärtan.

– I dag finns det tillräckligt mycket forskningsstöd som visar att den här metoden faktiskt fungerar, säger Rikard Wicksell, psykolog och en av grundarna av sektionen för beteendemedicinsk smärtbehandling vid Karolinska universitetssjukhuset.

Han är också en av de ledande ACT-terapeuterna i Sverige och utkommer nu med boken ”Att leva med smärta” på Natur & Kultur.

– Det finns omkring 130 studier som undersöker ACT och smärta. Ett trettiotal behandlingsutvärderingar pekar på att metoden har en bra effekt genom att öka patienternas funktionsförmåga och egenskattad livskvalitet. Även sekundära symtom runt smärtan, som ångest, minskar.

Läkemedel fungerar ofta bra vid akut smärta som är kopplad till en skada. Men ungefär hälften av dem som drabbas av långvarig smärta uppger att den konventionella smärtlindringen, som medicinering, fungerar dåligt. Det gäller särskilt dem som har ont av någon oklar anledning, till exempel vid fibromyalgi, eller när smärtan kommer av någon skada eller sjukdom i nervsystemet.

Det är här som ACT kommer in i bilden. ”Acceptance and commitment therapy” är en metod som siktar in sig på attityden till smärtan i stället för på smärtan i sig.

”Acceptance” innebär att du ska acceptera den smärta som du inte kan göra något åt och ”commitment” att du ska bestämma dig för vad du tycker är viktigt i livet och försöka leva i enlighet med det.

ACT handlar inte om att ta bort smärtan eller om att ens försöka lindra symptomen. I stället tränas patienterna på att leva det liv som de vill leva även om de har ont.

Naturligtvis handlar det inte om att ignorera den smärta som signalerar fara, utan om den smärta som finns där men som inte fyller någon funktion.

– Det är lätt att tro att smärta och ett havererat liv är förbundna med varandra. Men så behöver det inte vara. Det går att tackla smärtan på ett sätt som gör att den inte behöver innebära så mycket begränsningar. Det som bekommer människor mest är sällan smärtan i sig, utan vad den har förstört, säger Rikard Wicksell.

En del kanske har slutat träffa vänner som betytt mycket för dem eftersom de inte vill framstå som besvärliga. Andra kanske undviker att lyfta upp barnbarnet, trots att de egentligen ingenting hellre skulle vilja.

Rikard började använda ACT för ett tiotal år sedan i sitt arbete med smärtbehandling på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna eftersom han insåg att det behövdes ett annat sätt att behandla den smärta som inte går att få bort.

– Då kallade jag det för ”exponering och acceptans” men det var samma sak. Det handlade om att träna barnen på att göra det som de tyckte var roligt även om det gjorde ont.

Behandlingen brukar innebära att man träffas veckovis vid ett 15-tal tillfällen, individuellt eller i grupp. Om det handlar om barn brukar föräldrarna vara med för att kunna coacha sitt barn som ska uppåt i livsspiralen genom att göra saker som kanske skrämmer dem.

– Vi är noga med att ställa konkreta frågor så att varje individ får formulera vilka livsvärden som är viktiga för just honom eller henne.

För en ung människa kan det viktigaste vara att inte behöva säga nej till att vara med på skolgympan, ridningen eller fotbollsträningen. För någon annan kan det handla om att kunna ställa upp för sina vänner eller kanske bidra mer i hushållsarbetet.

Vad säger du till dem som drabbas av bakslag?
– Det inträffar hela tiden. Egentligen handlar det om att vara förberedd. Om hemuppgiften för en kille exempelvis är att vara med på en fotbollsträning igen för första gången på väldigt länge. Då handlar det om att förbereda sig på vad som kan hända.

Före övningen kanske Rikard frågar patienten hur länge sedan det var som han eller hon spelade och hur det kommer att kännas. Då kanske han får svaret att ”det kommer att göra jävligt ont”. Sedan försöker de hitta strategier för hur man kan agera när det händer, så bakslaget inte blir som en blixt från klar himmel.

– Så jag kanske ger hemuppgiften att spela i femton minuter och frågar om personen klarar det. Om jag då får svaret ”nja, jag vet inte”, kan jag föreslå fem minuter i stället och frågar vad han eller hon ska göra om det gör ont efter tre minuter – då kanske det går att härda ut i två minuter.

Det handlar alltså om att vara förberedd och om att inte vara för sträng, så att övningen blir rimlig. Nästa gång de träffas, efter träningen, frågar inte Rikard om det gjorde ont eller om det var läskigt.

– Det vet jag redan att det var. I stället frågar jag om det var värt det. När patienten har fått fundera en stund brukar svaret nästan alltid bli ”ja”.

För några år sedan kom Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget” där hon kritiserade budskapet att man alltid ska försöka tänka positivt vid motgångar. Om någon drabbats av cancer eller förlorat jobbet kunde omgivningen försöka peppa och säga att det hade ”öppnat sig en chans”.

Vad är skillnaden mot ACT?
– Det är helt olika saker och jag är faktiskt överens med Barbara Ehrenreich om det ologiska i att tvinga sig att tänka positivt när man egentligen upplever något annat. ACT handlar i stället om att träna upp sin förmåga att känna vad man faktiskt känner. Problemet är de destruktiva mönster som vi etablerar för att hålla obehaget borta, till exempel att undvika en massa meningsfulla saker för att inte få ont.

Det handlar alltså inte om att bita ihop och slå knut på sig för att inte känna, utan om att försöka leva i enlighet med sina livsvärden och samtidigt vara öppen för att det kan innebära att man stöter på en del obehagliga överraskningar.

Rikard liknar det vid att försöka röra sig uppåt igen i en spiral som börjat snurra nedåt. För att lyckas måste man ibland ignorera signaler som hela tiden vill dra en tillbaka. I boken jämför han med ett barn som ska lära sig att gå.

Även om det blir en del frustration, ilska och blåmärken, fortsätter barnet att kämpa vidare uppåt, framåt och mot ett större och rikare liv.

En av Rikards tidigare patienter skickade ett mejl där hon berättade vad metoden betytt för hennes livskvalitet:

”Det var inte så svårt som jag hade trott, tänker jag nu i efterhand, men det är klart det var kämpigt. Jag slutade vila på dagarna. Jag vågade mer. Planerade in flera grejor på raken. Under julen bestämde jag mig för att det var dags att flytta hemifrån. Köpte en lägenhet i februari. Började planera för ett nytt liv. Åkte på en helgalen resa till Hultsfred.

Jag har fortfarande ont, lika ont eller lite mindre, skillnaden är att jag inte bryr mig om smärtan längre. Det är bara när man skriver sånt här som man faktiskt inser vad man har varit med om”.

Fakta. Acceptans och engagemang

ACT är en beteendeterapi som utformades i USA på 1980-talet av psykologen Steven Hayes som själv led av panikångest.

Den är en vidareutveckling av den kognitiva beteendeterapin, KBT, och har hämtat många influenser från mindfulness.

Det tog några decennier innan metoden fick spridning bland terapeuter men på senare år har intresset växt, inte minst i Sverige.

Framför allt påstås ACT vara verksamt vid behandling av personer med långvarig smärta, kroniska sjukdomar och depression. Metoden sägs även vara användbar för att minska stress, problem med tinnitus och ångest, eller för att stärka en relation.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.