Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Döden kan ge livet värde

Tron på ett liv efter detta kan bli ett hinder för att uppleva livet som meningsfullt, menar David Rönnegard som har obotlig cancer. Här med katten Smulan.
Tron på ett liv efter detta kan bli ett hinder för att uppleva livet som meningsfullt, menar David Rönnegard som har obotlig cancer. Här med katten Smulan. Foto: Roger Turesson

Tidigare var döden mest som en abstrakt tanke för David Rönnegard. Men plötsligt fanns den i närtid, och mycket blev annorlunda.

– Livet blir mer värdefullt när man verkligen inser att det är förgängligt, säger David. Och den insikten har vi alla möjlighet att leva med, menar han.

David Rönnegard är 38 år, doktor i filosofi och utbildad ekonom. För drygt ett år sedan fick han diagnosen spridd, obotlig lungcancer. Det var svårt att ställa diagnosen i hans fall, och det tog lång tid. David hoppades att få en förklaring till sina symtom, men lungcancerbeskedet var helt oväntat.

– Det var svårt att ta till sig. Det svartnade, säger David. Men på något märkligt sätt känns det som om hjärnan har en kapacitet för att hantera svåra besked. Man når en gräns och kommer fram till att man måste leva med det som är.

När han fick beskedet ändrades hans sätt att betrakta livet, berättar han. Livet handlade inte längre om något som levs framåt, utan mer om en nedräkning – där man inte vet var den bortre gränsen finns. Tankegångarna blev mer ”vad har jag gjort?” än ”vad ska jag göra?”.

– Men inte på ett sådant sätt att jag släppte livet. Det blev i stället mycket viktigare än tidigare att verkligen göra meningsfulla saker, och lättare att se vad som faktiskt är värdefullt i livet.

Efter cancerbeskedet skrev David artikeln ”En ateist inför döden”, som publicerats bland annat i tidskriften Modern Filosofi och som fått stor spridning. Den handlar om dödsskräck, religion och livets mening.

– Trots att vi bor i ett sekulärt land finns ett slags vakuum för dem som inte tror, när det kommer till sådana frågor. Många vänder sig till präster för att tala om döden fast de inte själva är troende. Det är prästerna som är vana att prata om det, säger David.

– De väjer inte för frågorna om liv och död. De som jobbar professionellt i sjukvården, som kuratorer, arbetar mer med sorgebearbetning, inte så mycket med de filosofiska frågorna.

Religionen har genom tiderna spelat en stor roll som lindring av rädslan för döden. Tron på någon form av liv efter detta, och kanske en återförening med närstående, har fungerat som tröst för troende i olika religioner.

Men föreställningen om att vi lever vidare efter döden kan faktiskt ibland vara ett hinder för att uppleva livet som meningsfullt, menar David.

– Det kanske inte finns något som låter lika tröstande som att vi kan möta våra kära igen efter döden. Men som icke-troende känner jag att det finns ett värde i sanningen, i att titta livet och döden i vitögat. Jag tycker att mitt perspektiv kan vara lika trösterikt. Mina tankegångar går ut på att döden är en del av livet, och att det är betydelsefullt vad man gör fram till döden.

För personer med en stark tro på livet efter detta kan religionen göra att man värdesätter det nuvarande mindre för att man tror att det finns en fortsättning, säger David.

– Som ekonom tänker jag att tid är en resurs. Det finns ingen anledning att värdesätta varje stund på samma sätt om resurserna är oändliga.

Dessutom behöver inte tron på ett liv efter döden innebära en tröst, den kan innebära rädsla också, påpekar David.

– Speciellt för personer med en bokstavstro finns inom en del religioner en rädsla för helvetet, för domen, som kan vara väldigt stark. Men lyckligtvis är det så att de flesta troende inte tänker på det sättet.

För en humanist, som tror på livets förgänglighet, finns det ändå en sorts liv efter döden, skriver han i sin artikel:

”Vilka känslor som består lär variera mellan människor, men som jag ser det, men min nya, underliga närsynthet, kommer dessa från de stunder då vi kommit andra människor nära. Stunder som också lever kvar i dem vi lämnar efter oss.”

– Vi finns kvar genom andra, säger David. Inte andligt och spirituellt. Men genom att andra kommer ihåg oss och älskar oss.

David får behandling för sin cancersjukdom och hittills har den fungerat bra. Men han vet att sjukdomen inte kan botas. Tidigare har han nog alltid varit rädd för döden, säger han. Samtidigt har hans egen död känts så avlägsen. I dag, när döden inte är lika långt borta, är han inte rädd. Han håller på med en uppföljande artikel som ska handla om dödsrädsla.

– Att inte vara rädd för döden innebär inte att man inte vill leva. Man kan ha mycket kvar som man vill göra, och ändå inte vara rädd.

Men man kanske kan vara rädd för döden just för att man vill leva?

– Man kan se det som att det ena är en förutsättning för det andra. Men det handlar ändå om skilda tankegångar. Att vilja leva innebär tankar om vad man vill göra, det blir som en skapande kraft. Rädslan för själva döden handlar mer om ovisshet.

David menar alltså att insikten om att vårt liv är begränsat kan göra det bättre. Vi vet ju alla att vi ska dö, men kan vi ha en djup insikt om det utan att stå inför ett dödshot?

– Polletten är vetskapen om att vi kommer att dö. Men att få den att trilla ner... Jag vill inte säga att det krävs en dödsdom för det. Men visst finns en skillnad mellan den abstrakta tanken och den inre insikten.

Ibland hör man hur människor som räddats från döden – som överlevt en svår olycka, eller tillfrisknat från en livshotande sjukdom – berättar om hur de, precis som David, ser livet på ett annat sätt, värdesätter det som verkligen är viktigt. De har blivit medvetna om sin dödlighet. Men man hör också hur den upplevelsen planar ut med tiden när livet fortsätter, hur det blir ”som vanligt” igen efter en tid.

Kan det inte vara så att vi människor har ett inneboende ”skydd” mot att på djupet ta till oss vetskapen om att vårt liv ska ta slut, för att vi ska orka leva?

– Man kan förstås inte leva med den insikten nära sig hela tiden, då kan man bli handlingsförlamad. Om man hela tiden tror att ”i nästa sekund kan jag vara borta” kan man inte göra någonting. Men min uppmaning är att människor ska tänka lite oftare på att vi är förgängliga, säger David.

Fakta. David Rönnegard

Ålder: 38 år

Bor: Stockholm.

Familj: Flickvän Olivia Olsen (som översatt Davids artikel från engelska). Katten Smulan, även kallad Smulis.

Bakgrund: Född i Panama, uppväxt i Venezuela, Singapore och London. Bor i Stockholm sedan 2010. Civilekonomexamen vid Handelshögskolan i Stockholm, doktorerade i filosofi vid London School of Economics.

Gör: Forskar och föreläser om företagens samhällsansvar.

Aktuell: Med artikeln ”En ateist inför döden”, som ursprungligen skrevs på engelska och publicerades i Philosophy Now. Läs artikeln här

Tips. Seminarium om tröst

I dag, måndagen den 11 maj, hålls seminariet ”Vad och vem kan ge tröst inför döden?” på Ersta-Sköndals högskola kl 15. En av intitiativtagarna är David Rönnegard.

Föranmälan behövs, kontakta gunhild.wallin@esh.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.