Efter tuffa behandlingar föddes tvillingarna

Tidigt kände Kristina Smahel att hon ville bli mamma. När hon var 29 träffade hon sin Markus och de märkte ganska snart att de delade en önskan om att få barn. 

Men det skulle dröja några år.

– I början tänkte vi att ”blir det så blir det”. Men när jag inte blev gravid började vi undra varför det inte hände något. För mig blev det en stor stress, berättar Kristina.

Hon säger att hon inte var jättegammal, bara drygt trettio, men att den biologiska klockan tickade inom henne. I dag går allt i samhället så fort, livet rusar fram, fortsätter Kristina.

– Och jag kände den där längtan efter barn – och ville att det skulle gå så snabbt som möjligt. Jag ville verkligen bli mamma – och jag är inte känd för att vara särskilt tålmodig.

– Jag visste också att det är svårare att bli gravid ju äldre man är, och att risken ökar för komplikationer i samband med graviditet och förlossning.

Läs mer: Tre procent av barnen föds efter IVF 

Medelåldern för förstföderskor i Sverige ligger på 29 år, medan den för män som blir pappor första gången är något högre. Så sent som 1970 var medelåldern fem år yngre, eller 24 år, för kvinnorna.

En del planerar från början att få barn lite senare, när studierna är avklarade och yrkeskarriären tagit fart på allvar. För många inträffar det i 30-årsåldern eller strax därefter.

– Några av mina jämnåriga vänner hade fått barn, medan de vänner som var lite yngre befann sig i en annan fas i livscykeln. Själv längtade jag så efter att bli mamma, säger Kristina.

Varför, tror du, har snittåldern för att få barn ökat i Sverige?

– En del vill nog klara av sin utbildning och få ett bra arbete innan de börjar planera för att få barn, svarar Kristina.

Hon bor i Borås och arbetar med folkhälso­frågor i hemkommunen. Bland annat tar hon fram statistik som visar hur barn, unga och vuxna mår i olika skolor och olika bostadsområden.

– När jag ”hittat” Markus och förgäves försökt få barn under ett års tid ville vi ta reda på om det kunde vara ett biologiskt fel på någon av oss. Men provsvaren visade inte på något sådant, vare sig hos Markus eller hos mig.

Varför kändes det så viktigt att få barn?

– Jag har alltid älskat barn och är uppvuxen i en familj där jag, mina syskon och mina föräldrar står nära varandra. För mig har det alltid varit självklart att det ska finnas barn i en familj, så är det bara.

När Kristina och Markus varit ofrivilligt barnlösa i två år – trots olika behandlingar – ville de pröva om assisterad befruktning skulle kunna fungera. De sökte därför hjälp på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

I slutet av 1960-talet drog engelsmannen Robert G Edwards i gång arbetet med att utveckla in vitro-fertilisering, det vill säga metoder för att befrukta mänskliga ägg utanför kroppen. Det brukar enkelt uttryckt kallas för provrörs­befruktning. I Sverige föddes det första IVF-barnet år 1982.

Assisterad befruktning kan också ske genom insemination, där spermierna läggs in i livmodern vid kvinnans ägglossning. Men för Kristina och Markus var det IVF som gällde.

Jag har alltid sett mig som en blivande mamma, och utan barn hade jag upplevt en stor sorg. Något hade fattats.

I Västra Götalandsregionen erbjuds tre ägguttag vid IVF-behandling. Befruktade ägg kan också frysas ner för att användas senare. Vid det sista försöket blev Kristina gravid med tvillingar som föddes 2013. I dag är Alice och Oliver två pigga fyraåringar.

Vad hade hänt om du inte blivit gravid?

– Då hade jag känt en extremt stor tomhet. Jag har alltid sett mig som en blivande mamma, och utan barn hade jag upplevt en stor sorg. Något hade fattats.

– Jag hade nog också sett det som ett personligt misslyckande. Min uppgift som kvinna är ju att få barn. När jag inte lyckades bli gravid såg jag bara blivande mammor med tjocka magar överallt.

Mitt under IVF-behandlingen berättade Kristinas bror att han och hans sambo väntade barn.

– Jag blev så klart jätteglad, men samtidigt avundsjuk. Min bror är sju år yngre än jag. Varför kunde han bli förälder, men inte jag? Jag hade skuldkänslor när jag tänkte så. 

– Jag är inte en missunnsam person av naturen, brukar inte bli svartsjuk eller avundsjuk. Men nu tyckte jag att det var orättvist att min bror skulle bli pappa, medan jag kanske inte kunde få ett eget barn.

Senare kom broderns barn att födas samma år som Kristinas tvillingar Alice och Oliver.

Funderade du och Markus på adoption någon gång?

– Vi pratade om det. Jag var inte främmande för den tanken, men Markus ville inte av olika skäl. Sedan är möjligheten att adoptera riktigt små barn ganska liten här i Sverige.

– För mig var också själva graviditeten viktig, det kanske låter egoistiskt, men så var det.

Mot slutet av perioden med IVF-behandlingar hade Kristina och Markus börjat förlika sig med tanken att de kanske aldrig skulle få några egna barn. De började fundera på att arbeta utomlands och ge livet en ny inriktning.

– Själva behandlingarna är tuffa. Det är hormoner som ska tas bort, hormoner som ska tillföras ... jag brukar skämtsamt kalla det för ”IVF-cirkusen”. 

– Behandlingen är också psykiskt påfrestande. Jag kände en oro för hur det skulle bli. 

Men det försök som var tänkt att bli det sista lyckades alltså.

– Jag mådde oförskämt bra under större delen av graviditeten, men den sista månaden var jobbig. Då var jag inlagd på sjukhus en del. 

– Samtidigt var jag orolig, skulle allt gå bra, skulle barnen vara friska och så vidare? Jag hade hoppats kunna njuta mer av graviditeten, men så blev det inte.

Oliver och Alice föddes i december, några veckor för tidigt. De vägde 2,8 kilo vardera. I dag är syskonen lite sura för att de är födda så nära julafton, de tycker att de får färre födelsedagspresenter än sina jämnåriga, berättar Kristina.

– Jag är oerhört tacksam för att vi fick den här möjligheten att få egna barn. De som inte lyckas med de behandlingar som landstinget erbjuder och vill göra ytterligare försök måste stå för kostnaden själva. Det är orättvist.

– Då blir det en klassfråga vilka som får hjälp. Markus och jag har ganska välbetalda arbeten med två inkomster och hade kunnat betala för IVF-behandlingen. Men längtan efter barn finns hos såväl rika som fattiga.

Hemma i Borås leker Oliver och Alice för fullt. Mamma Kristina känner att glädjen med att få barn inte bara var en fantasi.

– Jag njuter verkligen av att vara förälder, säger hon.