Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-18 20:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/emma-haglund-vaga-fraga-om-sorgen/

INSIDAN

Emma Haglund: Våga fråga om sorgen

Emma Haglund vill se en förändring i hur samhället bemöter människor som sörjer ett syskon.
Emma Haglund vill se en förändring i hur samhället bemöter människor som sörjer ett syskon. Foto: Privat

När Emma Haglunds storasyster gick bort för två år sedan förvånades hon av omgivningens tystnad. Nu vill hon hjälpa efterlevande syskon att tala öppet om sina förluster. Men framför allt vill hon se en förändring av hur samhället bemöter människor som drabbats av sorg.

De första dagarna efter att Emma Haglunds storasyster gått bort skickade många vänner och bekanta Facebook-meddelanden för att uttrycka sitt stöd.

Sen blev det tyst.

– Det blev så konstigt för mig att träffa människor som inte sa något. Om jag hade träffat dem och jag plötsligt bara hade haft ett ben hade de väl kommenterat det? För så kändes det, som att en del av mig hade ryckts bort, säger hon.

Hon beskriver hur det kändes chockartat att möta den starka tystnadskultur som omgärdar sorg och förlust. Överallt möttes hon av den – på arbetsplatsen och bland vänner och bekanta. Ingen tog initiativ till att prata om det som hade hänt.

En förklaring Emma Haglund har fått är att man inte vill påminna om det som gör ont. Men det är helt fel tankesätt menar hon.

– Det är absolut inte så att jag plötsligt kommer på att mitt syskon har dött, utan det finns ju med mig hela tiden.

Resultatet av omgivningens tystnad blev en känsla av att det inte fanns utrymme eller tid till att sörja.

– Om ingen pratar om det ger man inget utrymme för den sörjande. Det blir istället att man tänker: ”jag kan ju inte gå runt och vara ledsen” eftersom ingen riktigt bekräftar att det är okej.

Men i sin sorg blev Emma Haglund informationssökande. Hon började leta efter personer som upplevt något liknande. Hon ville också ha svar på varför det inte pratades mer om känslorna och tomrummet som uppstår när ens syskon tas i från en.

I ett tv-program såg hon en ung kvinna som berättade om sin systers bortgång i en olycka, och Emma Haglund regerade starkt på igenkänningen.

– Hon berättade om sina känslor och hur tiden efteråt hade varit och jag kände bara, ”men herregud, hon beskriver ju samma känslor som jag har!”. Så jag kontaktade henne.

”Det kändes som att en del av mig hade ryckts bort”, säger Emma Haglund om storasyster Karins bortgång.
”Det kändes som att en del av mig hade ryckts bort”, säger Emma Haglund om storasyster Karins bortgång. Foto: Privat

I mötet med henne fick Emma Haglund tips om syskondelen av föreningen ”Vi som förlorat våra barn”. Det är en mötesplats för dem som sörjer ett syskon där man kan dela känslor, tankar och erfarenheter. Föreningen består av cirka 1 600 medlemmar inklusive föräldrar och har olika lokala förankringar i hela landet.

– Jag kände direkt att jag vill vara med och driva det här. Det är så extremt viktigt att kämpa mot den här tystnadskulturen och skapa en förändring av hur vi pratar om syskons sorg.

Nu arbetar Emma Haglund aktivt i styrelsen för föreningen och hon vill nå ut till flera, särskilt unga vuxna som förlorat syskon.

–Jag vill försöka förstå hur vi kan få fler efterlevande syskon att bli delaktiga i det här. Som ung person kanske man inte har hunnit gå igenom trauman av sorg och förlust tidigare och då vet man inte hur man ska bemöta sådant.

Emma Haglund upplever att det i bland finns en bredare acceptans för föräldrasorg, medan sorgen efter ett syskon ofta hamnar i skymundan.

Det värsta man kan känna är att ingen hör av sig

Hon berättar att det är vanligt att man som kvarlevande syskon oftare får frågan om hur ens föräldrar mår i förhållande till syskonets bortgång, än blir frågad om sitt eget mående.

– Det är något vi pratar om jättemycket i föreningen. Generellt pratar man oftare om hur det är att förlora ett barn, medan syskonens sorg glöms bort lite. Man ska aldrig jämföra sorg, men ett syskon är ofta den man står närmast. Det är ju den man har haft genom hela livet, så den sorgen måste också uppmärksammas.

Hur tycker du att man ska bemöta någon som förlorat ett syskon?

– Våga fråga. Våga ring. Skriv inte bara och fortsätt även om personen inte svarar. Det värsta man kan känna är att ingen hör av sig, svarar Emma Haglund.

Själv hade hon familj och en stöttande sambo när hennes storasyster gick bort. Hon kan skrämmas av tanken på hur det skulle ha varit om hon inte hade haft dem där. Det scenariot är verkligheten för många drabbade syskon.

– Jag vill sträcka ut en hand till dem. Det har blivit som en slags helande effekt för mig att kunna skapa en förändring för någon annan. Det finns ingen mening med att min syster dog – men jag måste skapa en mening av det som hänt genom att hjälpa andra.

Läs mer: Ida Gillners lillasyster gick hastigt bort i sömnen

Ämnen i artikeln

Göteborg
Relationer

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt