Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

Fadern planerade sin död i detalj

Agneta Arnqvist Jakobsson, här med hunden Donna, har lagt ned mycket tid på att försöka förstå varför hennes pappa tyckte att hon drivit honom till självmord. I dag försöker hon minnas det positiva med pappan.
Agneta Arnqvist Jakobsson, här med hunden Donna, har lagt ned mycket tid på att försöka förstå varför hennes pappa tyckte att hon drivit honom till självmord. I dag försöker hon minnas det positiva med pappan. Foto: Elin Berge
När Agneta Arnqvist Jakobssons pappa var 68 år begick han självmord. I brev till de anhöriga lade han skulden på Agneta. Själv sade han ingenting om hur han mådde men så här i efterhand inser Agneta att han var deprimerad och borde ha fått hjälp.

Sent en kväll för 15 år sedan ringde Agneta Arnqvist Jakobssons telefon. Det var hennes bror som fortfarande bodde kvar i Åsele, nära föräldrahemmet. Själv hade Agneta flyttat 18 mil ut mot kusten, till Rundvik några mil söder om Umeå.

- Min bror talade om att han hittat pappa. Då visste han inte om pappa fortfarande levde eller inte, berättar Agneta Arnqvist Jakobsson.

Hon satte sig genast i bilen. När hon kommit en bit på väg fick hon meddelande om att pappan avlidit. Antagligen hade det hänt flera timmar tidigare.

- Pappa hade gjort det i sommarstugan. Han svalde två burkar sömntabletter. Jag vet inte hur många det är i varje burk, men säkert 25 i alla fall. Det hade varit nog för att han skulle dö, men han hade dessutom satt sig i bilen och dragit in en slang från avgasröret.

Agneta Arnqvist Jakobssons pappa hade planerat allt i detalj. Han hade gått till frisören och till banken där han tagit ut alla pengar.

Hunden hade han tagit med sig i bilen och till den hade han redan grävt en grav. Under veckorna före självmordet hade han besökt alla släktingar och vänner, men ingen av dem hade misstänkt något.

Trots att det gått så många år ligger händelserna färska i Agneta Arnqvist Jakobssons minne. En del av dem är rent fysiska. Ibland kan hon till exempel känna samma speciella doft som avgaserna hade lämnat efter sig i pappans bil. I många år har hon bearbetat alla känslor med hjälp av samtalsgrupper och kurator. Ändå börjar hon ofta gråta när minnena kommer över henne.

- Jag tyckte att det var så tarvligt, sättet som han gjorde det på. Han hade skrivit brev till sina närmaste anhöriga och vänner. I brevet till mig märks det att han skrev i djupaste depression. Ingen frisk människa skulle skriva så.

I brevet stod att nu hade hon fått som hon ville, hon hade fått hans liv. I de andras brev hade pappan också gjort klart att han tyckte att det var Agnetas agerande som drivit honom till självmord. Han syftade då på vad som inträffat flera år tidigare.

När pappan var 61 år flyttade han och Agnetas mamma från familjegården in till samhället i Åsele. Han var då sjukpensionär efter ett liv av hårt arbete i skogen och båda ville flytta till lägenhet. De hade både släkt och vänner i samhället men pappan var inte van vid alla sociala möjligheter och att Agnetas mamma kunde träffa vänner när hon ville. Han utvecklade ett stort kontrollbehov och till slut orkade inte Agnetas mamma längre. De separerade.

- Jag och pappa stod varandra nära men vid separationen stöttade jag mamma väldigt mycket. Det hade väl stört honom, säger Agneta.

Efter självmordet lade även större delen av pappans släktingar och vänner skulden på Agneta.

Själv kunde hon inte godta att det bara skulle bero på separationen och händelserna däromkring. Hon sökte kunskap och förklaringar. Hon läste böcker, gick igenom pappans saker och hade gärna velat prata med alla som stått honom nära, men vågade inte ta kontakt. En period blev hon sjukskriven och gick sedan på komvux ett år där hon bland annat skrev en uppsats om självmord.

Några konkreta svar har hon inte hittat men hon tror att pappans självmord berodde på en kombination av orsaker. Hans familj var fattig, maten ibland torftig och redan som femåring fick han valla djuren i skogen. De minnena följde honom upp i åren. När Agneta var liten fick hon och hennes bror alltid höra att: "Vi har inte råd." Fast egentligen rådde ingen större brist på pengar. Hon tror att hennes pappa hade svårt att hänga med i utvecklingen och att han blev bitter i samband med flytten från familjegården.

- Allt detta kan låta som petitesser i sammanhanget, men jag tror att han hade mycket obearbetat från barndomen.

När den första chocken över vad som hänt lagt sig kom ilskan. Agneta tyckte att pappan valt en bekväm väg, att bara lämna allt.

- Jag tyckte att det var fegt. Han hade kunnat få hjälp om han hade sökt det. Kanske med mediciner, eller om han fått någon att prata med. Han var bara 68 år och hade mycket kvar att ge.

Samtidigt som hon säger det inser hon att det skulle ha varit väldigt svårt för hennes pappa att söka hjälp för sina problem. Han föddes 1925 och liksom för många andra i den generationen var det otänkbart att gå till en psykolog. Det tror hon har blivit lättare för de yngre generationerna.

Direkt efter självmordet fick de anhöriga bra stöd från präst och läkare. Hemma hade hon en fin husläkare som hjälpte henne att få kontakt med en kurator. När det var som mest turbulent var det skönt att veta att varannan vecka kunde hon gå och prata av sig. Genom kuratorn fick hon även kontakt med anhörigföreningen SPES och åkte på en del möten och föreläsningar i Umeå.

Relationerna med släkten i Åsele var länge frostig och även om kontakten med den blivit bättre med åren har hon ingen kontakt alls med större delen av släkten på pappans sida. Länge upplevde Agneta allt som hänt, och som det blivit med släkten, som väldigt orättvist. Hon hade ju hjälpt sin pappa med allt möjligt och alltid stått honom nära.

- Jag har jobbat mycket med detta och har insett att man inte kan belasta någon för vad som hände. Vi kan inte leva i ovänskap. Men det är en oskriven regel i familjen: Vi pratar inte om pappas död.

Gentemot omgivningen har Agneta hela tiden varit öppen med vad som hänt. Om hon hade valt att vara tyst skulle det ha blivit jobbigt för henne. Detta är inte hennes börda, utan pappans, resonerar hon.

Reaktionerna från omgivningen har varit blandade. En del säger "oj, vad tråkigt" och vågar inte fråga vidare. Andra har kunnat vara till bra stöd genom att lyssna.

- Jag lever med detta jämt. Jag tänker ofta på hur gammal han skulle ha varit och "tänk om". Extra jobbigt är att han valde bort att vara morfar till mina två döttrar. Men för att kunna leva vidare måste man hitta nya vinklar på det som hänt. Nu försöker jag minnas det fina vi hade och låta självmordet vara en bisak, säger hon.

Nationella hjälplinjen,020–22 00

Nationella hjälplinjen,
020–22 00 60
SPES, Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd. www.spes.nu

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.