Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Fler typer av familjer ­behöver få ett erkännande”

Foto: Beatrice Lundborg

Ida Ljung och Anders Olsson har två barn. Det äldsta, femårige Mio, kom till ­genom spermadonation och är inte Anders ­biologiske son. Enligt lagen får inte Anders adoptera Mio eftersom han och Ida inte är gifta. Nu prövas fallet i domstol.

Det är alltså bara i praktiken som Anders, sedan några år tillbaka, är pappa till Mio. Juridiskt får han inte ta det ansvar som han och Mios mamma vill att han ska få ta genom att adoptera Mio. I en skrivning från 1917 i adoptionslagen står nämligen att adoptivföräldrarna måste vara gifta.

Men Anders och Ida har aldrig varit intresserade av att ha någon partnerrelation med varandra.

Låter det krångligt? Vi tar det från början:

För fem år sedan föddes Mio efter att Ida Ljung som ensamstående varit i Danmark för insemination.

Donatorn är anonym för Mio tills han fyller 18 år. Då får Mio ta reda på vem som är donator om han vill. Men donatorn har inga som helst föräldrarättigheter eller -skyldigheter.
Då, när Mio föddes, kände inte Ida och Anders varandra. Men redan från början var Ida mån om att engagera fler vuxna i Mios nätverk. När Mio var nio månader kom Anders in i Idas och Mios liv. Han blev som en ”morbror” för Mio.

När Mio var tre år, 2011, ville Ida ha ytterligare ett barn. Hon frågade Anders om han ville bli pappa – både till ett nytt barn och till Mio. Han svarade ja och de gjorde en så kallad heminsemination.

I juli 2012 föddes Lovi. Till honom är Anders såväl juridisk som biologisk pappa. Han och Ida har gemensam vårdnad om Lovi. Men i praktiken har de även det om Mio. De har samma veckoschema för båda barnen, och när Anders planerar för semestrar och annat räknar han självklart med Mio.

– I lördags var vi på samma fest, Ida och jag och barnen. När den var slut åkte jag och barnen hem till mig eftersom det var så schemat såg ut.

I början betydde Ida mest för Mio, menar Anders. Men successivt, och särskilt under det senaste halvåret, när båda har börjat jobba heltid, har det förändrats.

– Han har börjat ty sig till mig på ett nytt sätt, till exempel frågat om jag vill hjälpa honom med litet mer intima saker, som att gå på toa. Ofta kallar han mig för Anders av gammal vana. Men ibland säger han spontant pappa till mig. Det är jättemysigt, värmande, att känna att han tar mig för självklar.

Tidigare tyckte Ida och Anders att det räckte att Anders var ”social” pappa till Mio. Men nu vill de att Anders och Mio också ska ha rättsliga band till varandra.

– Vi vill att Mio ska få samma juridiska rättigheter till mig som Lovi, säger Anders. Mio upplever nog att jag är lika mycket pappa till honom som till Lovi. Men om det skulle hända något, om jag till exempel skulle dö, har inte Mio någon rätt till arvet. Vi skrev ett testamente när vi planerade Lovi, för att jämställa dem. Men det är inte hundraprocentigt.
Ida menar att det skulle skapa en helt annan trygghet.

– Om jag skulle bli långvarigt sjuk eller nåt skulle Anders såklart ta hand om både Lovi och Mio på heltid. Men det är inte helt självklart att han skulle få det rent lagtekniskt. Eller om jag skulle få en knäpp och plötsligt säga att Mio inte får träffa Anders. Då skulle han inte kunna vara säker på att få det.

Adoptionen är också viktig för barnens syskonrelation. Fast de inte förstår skillnaden nu, så kan det uppstå problem om de blir medvetna om att Anders juridiskt bara är Lovis pappa, menar Ida och Anders.

– Även om de har en varm och kärleksfull relation kan det ändå bli som om Mio har en andrahandsrelation till Anders.

Problemet är alltså att det står i lagen att Anders inte får adoptera Mio om han inte är gift med Mios mamma.

Nu väntar de på ett juridiskt beslut om adoption från Södertörns tingsrätt, som har låtit socialförvaltningen utreda om Anders är en lämplig förälder och vad som är bäst för barnet, det vill säga Mio.

Barn- och ungdomsenheten i Skarpnäck har kommit med sitt yttrande som säger att Anders bör få adoptera. Politikerna i stadsdelsnämnden har gett sitt medgivande. Nu är det alltså upp till tingsrätten och beslutet väntas någon gång i december eller januari.
Ida och Anders tror att tingsrätten kommer att säga ja.

– Annars vore det jättekonstigt. Jag kan inte hitta något rationellt skäl till att de skulle kunna säga nej. Det skulle verkligen inte gagna Mio. Juridiken anses vara konservativ. Men det absurda är att i det här fallet, där mamman ser till att placera sitt barn enligt normen, med en kvinnlig och en manlig förälder, så passar det inte lagen, säger Anders.

Vad det än blir för resultat så kommer det att röra runt i grytan och påverka lagstiftningen, så att den anpassas bättre till vårt samhälle, menar Ida.

– Fler olika typer av familjer behöver få ett erkännande. I dag finns det de som måste låtsas vara gifta. Det är onödigt, och ganska kränkande faktiskt, att inte räknas trots att man har en fungerande familj.

Om det blir ett nej har de ännu inte bestämt om de tänker överklaga, först till hovrätten och därefter till Högsta domstolen. Men de är övertygade om att Europadom­stolen så småningom skulle upphäva de svenska domstolarnas beslut om de gick vidare med en överklagan.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.