Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”För mig var det min bebis”

Efter sitt missfall i våras hamnade Malin Wollin i akut sorg och var under en tid livrädd för att något skulle hända Arvid, 3,5 år, eller hans syskon.
Efter sitt missfall i våras hamnade Malin Wollin i akut sorg och var under en tid livrädd för att något skulle hända Arvid, 3,5 år, eller hans syskon. Foto: Karl Nilsson
Malin Wollin miste sitt fjärde barn i vecka 19. Att barnet var dött upptäcktes vid ultraljudet. Sorgen som följde var stor. ”Jag blev enormt ledsen och chockad. Sjukvården kallar det missfall, men för mig var det min bebis”, säger hon.

Malin Wollin är journalist, krönikör och bloggare. Hon skriver vant om föräldraskap, familjeliv och världen omkring sig. När Malin blev gravid med sitt fjärde barn startade hon en gravidblogg. Hon startade bloggen en måndag och åkte för att göra ultraljud på tisdagen. Sedan skrev hon kort det lilla hon orkade: ”Barnet hade dött i magen. I morgon ska jag föda fram vårt fjärde barn.”

– Att barnet hade dött kändes fruktansvärt. Det blev som en explosion i kroppen. Samtidigt som jag var ledsen så skulle min hjärna bearbeta att jag var tvungen att föda fram ett dött barn. Det var hemskt.

– Sedan att jag just hade startat en blogg om min graviditet, vad ska man säga om det. ... otur, säger Malin Wollin.

Två veckor tidigare hade hon hört de svischande hjärtljuden när hon var hos barnmorskan. Magen hade börjat synas. Hon hade börjat glädja sig, börjat planera, tänkt ut vilket rum barnet skulle få, pratat med familjen. För henne var det ett barn och inte ett foster, som sjukvården ville kalla det.

– Barnet hade armar, fötter, ben – hur skulle jag kunna kalla det ett foster? Jag kan inte heller kalla det för missfall. För mig var det min bebis, säger hon.

– Det pratas alldeles för lite om barn som dör i magen. Vissa kanske tror att det oftast inte betyder så mycket, om det inte är i slutet av graviditeten. Så var det verkligen inte för mig.

Några dagar efteråt skrev hon i bloggen: ”Jag tror inte på helvetet. Men det är där jag har varit. (...) Hela huset är fullt av blommor och jag önskar att det var min födelsedag. Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Det finns bara en sak som kan trösta mig och det är en bebis i magen men där är det tomt.”

Hon fick mängder av tröstkommentarer och brev från läsare som ville berätta sin historia om att förlora ett barn för tidigt. Men i omgivningen var det förvånansvärt tyst, berättar hon.

– Min familj och vänner hörde naturligtvis av sig och stöttade. Men vissa grannar och andra bekanta sa bara ingenting, trots att några till och med kom hit till huset någon dag efter att jag just kommit hem från sjukhuset. Människor måste för fan skärpa sig, det är inte okej att säga ingenting när man är i sorg, säger Malin Wollin.

För det var en akut sorg som Malin hamnade i. Hon blev livrädd för att de tre barnen skulle dö. Hela sommaren när hon var hemma med barnen i huset i Kalmar ropade hon på dem titt som tätt för att kontrollera att de levde. Tänk om de hade ramlat? Brutit nacken? Kvävts?

– Vi måste våga prata mer om sorg. Och vi måste våga visa mer medmänsklighet när någon i ens närhet drabbas, säger Malin Wollin.

För det hade inte behövt vara så mycket, säger hon. En liten blomma, en klapp på axeln, eller att bara säga att man inte vet vad man ska säga – vad som helst.

– Genom att ge den andre bekräftelse, så bekräftar man sorgen. Det gör så ont när man vet att personen man möter känner till vad man drabbats av, men inte nämner det.

Varför säger vissa ingenting, tror du?

– För att de är livrädda. Männi­skor är rädda för döden, och det är kanske inte så konstigt. Döden är ju ingenting, tomhet. Eller så är man rädd för att personen ska börja gråta. Men gråt är inte farligt. Det är en gråt som redan finns och för mig känns det bra att spruta ut lite tårar och sedan få gå vidare.

Många har försökt trösta Malin genom att säga ”du har ju tre fina barn redan” eller ”du är ung, det går fler tåg”. Sådan tröst gör bara Malin ledsen och arg, säger hon. Det är att förminska den sorg hon bär över ett förlorat barn.

– Sorg är ingen tävling, vilket vi ofta tenderar att göra den till om vi jämför varandras sorg. Jag kan inte tänka ”den som har cancer har det värre” till exempel. För mig är förlusten av detta barn, denna individ, en isolerad händelse – som inte har någonting med mina andra barn att göra, faktiskt.

– På hemskhetslistan över vad man inte får göra när någon har sorg, är förminska nummer två. Nummer ett är att ignorera sorgen.

Hur ska man vara då?

– Visa att man bryr sig. Finnas där, hämta barnen, lyssna, säger Malin.

I dag mår Malin mycket bättre än hon gjorde i somras. Hon har gått länge hos en kurator. Nu har hon kommit över sorgen efter bebisen, säger hon.

– Ja, det har jag. Nu känner jag mer en generell sorg, att jag inte fick vara gravid, att jag skulle behöva vara med om detta. Att jag inte är samma person längre. Jag är inte bitter, men jag är heller inte lika lättsam som tidigare. Det här är en erfarenhet som jag bär med mig hela tiden på insidan.

Malin säger att hon inte berättar detta för att folk ska tycka synd om henne.

– Det är viktigt, jag är inget offer. Jag vill heller inte berätta detta för att jag har lärt mig någonting. Jag har inte ”carpe diem” på väggen hemma. Men om det kan hjälpa någon så är det bra, säger Malin Wollin.

Fakta:Malin Wollin

Ålder: 33

Bor: Kalmar

Familj: Joachim 34, tre barn 9 år, 7,5 år och 3,5 år.

Gör: Journalist, krönikör och bloggare i Aftonbladet (som ”Fotbollsfrun”) och i Mama. Har även gett ut krönikesamlingen ”Malin från Skaftnäs” (Piratförlaget, 2011).

Tycker bäst om: Att sova.

Fakta:Missfall

• Om en graviditet avbryts av sig själv före utgången av graviditetsvecka 22 räknas det som missfall, på fackspråk heter det spontan eller ofrivillig abort. Åttio procent av alla missfall sker före vecka 12. Ett missfall efter vecka 22 kallas för sent missfall. Fördröjt missfall (eller missed abortion) innebär att fostret dör utan att kroppen stöter bort det direkt.

• Cirka 20 procent av alla kända graviditeter slutar med missfall. Men mörkertalet är stort, de flesta missfall sker så pass tidigt att kvinnan inte ens upptäcker det.

• Ofta hittar man ingen förklaring till missfallet. De vanligaste kända orsakerna till missfall är defekter hos foster (ofta kromosomrubbningar), defekter i livmodern, moderkakan eller livmoderhalsen eller vissa underlivsinfektioner.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.