Föräldrar och skolor anmäler varandra

Nyligen skrev Åsa Fahlén och Simon Sandström, ordförande och skyddsombud i Lärarnas riksförbund, en debattartikel i Svenska Dagbladet om föräldrar som okynnesanmäler skolor till Skolinspektionen och skapar drev mot lärare. Enligt förbundets egna undersökningar har sju av tio lärare upplevt att föräldrar försökt påverka deras arbete.

– Det handlar väldigt ofta specifikt om det egna barnets situation och man har inte alltid förståelse för att barnet befinner sig i en grupp, i en klass och i en skola där man inte alltid kan se till enbart individuella behov om det går ut över andra barn. Vissa föräldrar kan bli lite väl enkelspåriga, säger Åsa Fahlén.

Dessa föräldrar kan hota med att anmäla till Skolinspektionen eller att byta skola om inte läraren gör som de säger. De vet att det skulle ge skolan ett dåligt rykte, menar Åsa Fahlén. 

Skolinspektionens generaldirektör Helén Ängmo bekräftar att antalet anmälningar mot skolor ökar för varje år. Under 2017 fick Skolinspektionen in cirka 5.000 anmälningar. 

– Ungefär 40 procent av anmälningarna handlar om kränkande behandling. Ett annat stort område gäller elever som inte fått tillräckligt stöd av skolan, säger hon.

Ungefär en tredjedel av anmälningarna leder till kritik mot skolan från Skolinspektionen. Det kan handla om att en elev inte fått det stöd som den behöver eller att skolan inte gjort tillräckligt för att se till att en elev kommer till skolan.

En tredjedel av anmälningarna återremitterades till skolorna eftersom skolorna inte kände till förälderns missnöje.

– Vissa föräldrar vänder sig direkt till Skolinspektionen utan att först kontakta skolan eller huvudmannen. Det kan bland annat ha att göra med att den lokala klagomålshanteringen inte varit tillräckligt synlig eller tillgänglig. Då finns en risk att ärendet hamnar i långa tider av utredning i stället för att eleven får respons eller hjälp direkt, säger Helén Ängmo.

Debattartikeln från Lärarnas Riksförbund satte igång en livlig diskussion på sociala medier. 

Jiang Millington i föräldranätverket Barn i behov lyfter fram att skolan fungerar dåligt för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är svårt att få rätt stöd och barnen har ofta hög frånvaro. Hon hävdar att det blivit vanligt att skolor anmäler föräldrar till socialförvaltningen,  eller till polis med hot om böter, för att deras barn inte kommer till skolan. Och att detta kan vara ett slags hämnd för föräldrars anmälningar till Skolinspektionen:

– Om en förälder anmäler en skola så kommer en motanmälan mot föräldern tillbaka som ett brev på posten. Det har blivit ett jätteproblem, säger hon.

Om en förälder anmäler en skola så kommer en motanmälan mot föräldern tillbaka som ett brev på posten.

Föräldranätverket gjorde nyligen en snabbenkät bland sina medlemmar. Av de 106 som svarade hade 21 procent varit med om att ha blivit hotade eller fällda med vite för att barnen inte går till skolan. 

– Det kan få fruktansvärda konsekvenser för familjen. Vi har ju barn som omhändertas, säger hon.

Jiang Millington har själv två barn med neuropsykiatriska diagnoser. Hon har blivit utsatt för orosanmälningar till socialtjänsten på grund av att hennes barn haft svårigheter med skolgången så många gånger att hon tappat räkningen, men hon gissar på någonstans mellan 25 och 30.

– Skolan vill sällan erkänna problem med sin egen miljö och så gör man en orosanmälan i stället när barnen inte kommer till skolan. Men när det inte finns dåliga hemförhållanden i dessa familjer, vad ska socialförvaltningen göra? De kan inte ta över de problem som skolan har att lösa. 

Konsekvensen blir att många barn blir hemmasittare, inte sällan med depression, utmattning eller andra psykiska problem, eftersom skolmiljön gjort dem sjuka, menar hon.

I en debattartikel i tidningen Skolvärlden nyligen uppmanade Jiang Millington både lärare och föräldrar att sluta kasta grus på varandra. Hon menar att bråket skapar ett ohållbart arbetsmiljöproblem för lärarna och dessutom kraschar barnens liv.

– Det jag reagerat på är att lärare och lärarförbunden hoppar på föräldrarna, som är de som har minst makt att påverka hur skolan ser ut och hur lärarnas arbetsmiljö kan förbättras. Det är skolans huvudmän och skolpolitiker som måste skapa bättre förutsättningar, säger hon. 

Åsa Fahlén och Jiang Millington har nu träffats och insett att de egentligen är ganska överens. Det stora ansvaret ligger på skolledning och huvudmän.

– Den här gruppen föräldrar kämpar för att få det stöd för sina barn som de inte får. En av de saker som stressar lärare allra mest är just att man ser elever som mår dåligt och har särskilda behov och som inte får det stöd de behöver, säger Åsa Fahlén.

Vad var tanken när ni skrev debattartikeln om föräldrar som hotar, anmäler och skapar brev mot lärare?

– Vi har under lång tid märkt hur det är en ökad press på lärarna när det gäller vad som är skolans ansvar och hemmets ansvar. Det finns en liten, och jag vill verkligen betona att det är en liten, grupp föräldrar som använder sin "konsumentmakt" till att påverka alltifrån friluftsdagar till undervisning och läxor. Om de inte får som de vill hotar de att anmäla lärarna till Skolinspektionen. Det leder i bland till en helt ohållbar arbetssituation på skolan, säger Åsa Fahlén.

Hon understryker att debattartikeln inte riktade sig mot de föräldrar som, likt Jiang Millington, har barn med behov av särskilt stöd. För när det gäller dessa föräldrar står lärarna  på samma sida gentemot skolledningar och huvudmän.

– Föräldrarna vet inte vart de ska vända sig med sin frustration och så går man på lärarna – som inte har någon makt att göra någonting. Även lärarna känner samma frustration. Det är klart att det uppstår konflikter, säger Åsa Fahlén. 

Hon säger att skolmiljön i dag är ogynnsam för många barn. Klasserna är ofta stora, lärarna har många  arbetsuppgifter och små möjligheter att på riktigt möta varje barn under varje. 

– Hade man kunnat få en bättre och lugnare arbetsmiljö i skolan skulle färre elever vara i behov av särskilt stöd. Då skulle vi kunna använda de resurser som finns till de barn som inte klarar en vanlig skoldag utan särskilt stöd, säger Åsa Fahlén.

Debatten efter Lärarnas Riksförbunds artikel kom att särskilt handla om barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf, som har särskilt stora behov. Om dessa elever inte ges rätt förutsättningar för att klara av skolan så kan de bli stökiga eller sluta gå till skolan. 

Jiang Millington säger att hon och andra föräldrar till dessa barn tvingas bli väldigt drivna för att kämpa för sina barn. De kan lagar och skolförordningar och vet sina rättigheter. Hon förstår att de ibland uppfattas som "besvärliga". Det har sina skäl. Det finns ingen som tycker om dem eller deras barn, menar hon.

– Ingen skola vill ha våra barn. Inga andra föräldrar vill heller ha våra barn i sina barns klass. Men våra barn måste gå i skolan enligt lag och då går det inte att skolan säger att de inte har resurser eller inte vill ha våra barn. De har samma rätt till utbildning och en framtid som alla andra barn, säger hon. 

Jiang Millington säger att barn med de här problemen finns i varje klassrum i Sverige. 

– Alla känner till de här barnen som pajar arbetsron i skolan. Det är så lätt att gå på den här gruppen. Det finns ingen som försvarar oss. Därför är det ofarligt att ge sig på oss.

Har man 30 elever varav tre har jättestora behov, då har man inte möjlighet att lösa det utan rätt förutsättningar.

Å andra sidan är hon samtidigt överens med Åsa Fahlén om att lärarna också är väldigt utsatta. 

– Vart tionde barn har särskilda behov och lärarna får inte tillräckligt med stöd för att hantera detta. Har man 30 elever varav tre har jättestora behov, då har man inte möjlighet att lösa det utan rätt förutsättningar, säger Jiang Millington.

Redan på lågstadiet har exempelvis hälften av alla flickor med autism och med hög eller normal begåvning problem med att vara i skolan, menar Jiang Millington. Hon säger att den här gruppen barn är oerhört överrepresenterade bland de mellan 15 och 20 procent som går ut grundskolan utan godkända betyg.

– Vi har så enormt många föräldrar som gråter och inte vet vad de ska ta sig till. Skolan har inte gjort de anpassningar som behövs. Det finns en mängd statliga garantier för barn med olika behov. Men de gäller inte barn med autism och adhd som inte har någon intellektuell nedsättning. Dessa barn är inte sällan särbegåvade, men faller utanför skolramen.

Själv har Jiang Millington en son som fyller 18 i år. Han har adhd och gick ut grundskolan med  endast två godkända betyg – i idrott och kemi. Hennes snart 14-åriga dotter slutade gå i skolan i årskurs tre.

– Jag satt med henne nästan varje dag i skolan och sedan var hon hemma i fem år. I dag bor hon på LSS-hem. Det hade aldrig behövt gå så långt om vi fått rätt stöd. Det är en tragedi, säger hon.