Gabriella kände sig som en usel partner

Gabriella Boijsen har aldrig haft någon önskan att skaffa barn.

– Jag har aldrig haft något inre driv, eller sett att barn skulle vara en del av min framtid. Jag ser bara uppoffringar och vill inte ge upp min frihet för att ta hand om någon annan, säger Gabriella.

I den nyutkomna antologin "Ingens mamma" (Atlas förlag) skriver hon att hon till och med är rädd för att hon skulle kunna må riktigt psykiskt dåligt av all stress och sömnlöshet.

– Särskilt spädbarn är min stora skräck. Jag kanske skulle klara några nätter, men ganska snart tror jag att jag skulle gå sönder eller bryta ihop. Någon kanske tycker att det låter egoistiskt, men jag skulle få svårt att sätta gränser eftersom jag lätt blir alldeles för självuppoffrande.

Hon tror att hennes rädsla eller ovilja att skaffa barn kan ha förstärkts av att hon tidigare var singel under så lång tid.

Det var dock ett tillstånd som fick ett abrupt slut en junidag 2012 när hon gick på en dejt med Ida Gunnarsson. Det visade sig att de hade så många gemensamma värderingar och intressen att de nästan inte kunde sluta prata med varandra.

– Det flöt verkligen på. Mest pratade vi om tv-serier och hundar och vi skrattade mycket. Vi konstaterade att om vi inte blir ett par, så blir vi i alla fall bästa kompisar, säger Gabriella.

De blev tillsammans nästan direkt och vi träffar dem i deras gemensamma lägenhet i Malmö där vi sitter uppkrupna i soffan tillsammans med deras två hundar. Dilemmat i deras relation är att Ida har velat ha barn så länge hon kan minnas. Hon började planera för insemination redan för flera år sedan, när hon var i 25-årsåldern. Först som singel men också när hon befann sig i ett annat förhållande.

– Den här längtan som jag har är så stark att den känns fysiskt. Det kan ha att göra med att jag själv inte kommer från någon kärnfamilj, och att jag vill skapa en enhet, en trygg punkt, säger Ida.

Rent intellektuellt kan hon precis som Gabriella tycka att de redan är en familj, med sina två hundar, syskon, föräldrar och nära vänner.

– Men av någon anledning vill jag att det också ska finnas yngre individer i mitt familjeprojekt. Barn som ska uppfostras, och som jag får överföra mina värderingar till. Vettiga individer som jag får vara med om att skapa, säger Ida.

För ungefär ett år sedan gick det så långt att Ida ville separera. Hon kom ut från duschen och sa plötsligt att hon inte orkade mer. De var båda i trettioårsåldern och Ida tyckte att de höll på att slösa bort sina mest fertila år.

– Det var verkligen jättehemskt och jag börjar nästan gråta nu när jag ska prata om det. Men det var mycket som hände under den där perioden. En av våra bästa kompisar var höggravid och jag klarade knappt av att vara bland folk som skulle få barn eftersom jag kände mig så utanför, säger Ida.

Många av Idas vänner tyckte synd om henne eftersom de visste hur gärna hon ville ha barn. Och Gabriella hade ständigt malande tankar om att hon blockerade Idas chanser att skaffa en ”riktig familj” innan det var för sent. Hon var också rädd för att Ida skulle få för sig att det var bara med henne som Gabriella inte ville ha barn.

– Jag kände mig verkligen som ”the bad guy” och världen sämsta partner, som om jag höll Ida som gisslan, säger Gabriella.

Men när Ida hade fått ur sig sin ångest och pratat igenom det värsta med Gabriella, förstod de båda att deras relation var viktigast av allt. Det gjorde att de kunde närma sig varandra på ett nytt sätt. De började prata om att gå halva vägen var. Ida som hade varit så väldigt säker på vad hon kände kunde plötsligt tänka sig att inte vilja ha barn. Det gjorde att även Gabriella kunde tänka om. Efter många diskussioner kom de fram till en kompromiss.

– Det vi ser som ett drömscenario är därför att jag träffar en kille eller ett killpar som jag delar värderingar med och som det känns rätt med. Det troliga i så fall blir att vi gör insemination på egen hand, så kallad heminsemination, säger Ida.

När barnet sedan föds räknar de med att Ida flyttar hem till pappan för att de ska dela på omvårdnaden det första halvåret. Mycket eftersom de är övertygade om att Gabriella annars skulle ta på sig ett ansvar som hon egentligen inte vill ha.

– Vi skulle vara särbo och jag skulle så klart ställa upp massor, men jag vill inte ha något juridiskt ansvar, eller något huvudansvar. Om jag vill åka på semester ska jag kunna göra det, säger Gabriella.

– Och om allt det här skiter sig, är det inte hela världen, säger Ida och skrattar. Vi hoppas på det här scenariot, men det är ingen ”dealbreaker” längre. Det viktigaste är att vi får leva med varandra.

Både Ida och Gabriella menar att hbtq-kampen har lett till en situation där ingen längre kommer undan trycket att skaffa barn. Som ett lesbiskt par förväntas de ta ansvar och förvalta de möjligheter till reproduktion som hbtq-personer har uppnått. Det känns nästan oförskämt att inte ta emot de möjligheter som andra har kämpat så hårt för, menar de.

– Kärnfamiljsnormen har blivit minst lika stark i hbtq-samhället. Vi får ständigt höra att det här är viktiga rättigheter som vi alla har kämpat för. Om man för tjugo år sedan kom hem till sina föräldrar och berättade att man var lesbisk och hade träffat någon, tänkte de bara ”jaha, då blir det inga barnbarn”, säger Ida.

Nu tycker de att det känns som om femtiotalskonceptet med kärnfamiljen i centrum har kommit tillbaka, med den skillnaden att det nu omfattar personer som tidigare kom undan. Det har också att göra med att fertilitetsteknikerna har utvecklats och gjort det svårare att ställa sig utanför familjenormen, menar de.

– Jag har många äldre släktingar som har sluppit den här frågan. Men i dag finns teknik som gör det möjligt för fler. Det gör att vem som helst tar sig rätten att fråga – och du måste förklara dig på ett helt annat sätt än tidigare.

– Men även om jag inte får några barn kommer vi att hävda att vi är en familj. Förresten har vi ju våra hundar. Och vi har aldrig kommit på tanken att försöka få andra att skaffa hund, säger Ida.

– Egentligen borde man bolla det tillbaka till alla som frågar varför vi inte har barn: ”Varför har ni inte hund?”, säger de och skrattar.

Borde fler ställa sig upp och hävda sin rätt att inte vilja skaffa barn, eller ska de slippa ta diskussionen?

Det är en klassisk frågeställning som diskuterats fram och tillbaka i hbtq-sammanhang, menar Gabriella.

– Jag har alltid varit öppen med att jag inte vill ha barn. Precis som jag alltid varit öppen med att jag är lesbisk. Men man har all rätt i världen att inte svara på varför. Och ibland vill jag verkligen slippa svara. Det är inte alltid den som avviker från normen som ska behöva förklara sig.