Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

”Gösta är död, men jag är kvar”

Ann Hageus har skrivit en bok om sorgen efter sin nioårige son.
Ann Hageus har skrivit en bok om sorgen efter sin nioårige son. Foto: Andreas Apell
Ann Hageus förlorade sin nioårige son Gösta i tsunami­katastrofen. Nu har hon skrivit en bok om sina tankar och känslor. Hon var också bollplank när Teater Komet arbetade med sin nya pjäs om sorgen efter att en närstående hastigt rycks bort.

Resväskorna var packade, taxin beställd och det var några timmar tills Ann Hageus, maken Bertil samt barnen Julius, Gösta och Karin skulle resa hem. Semestern hade varit underbar och nog fanns det tid till ett sista bad.

Nere på stranden undrade Ann varför havet hade dragit sig tillbaka så mycket, och borta mot horisonten skymtade hon klippor som inte funnits där tidigare.

Hon bad en av sönerna att hämta pappa Bertil som låg kvar i bungalowen med feber. Han borde filma det märkliga. Så fort Bertil, en van seglare, kom ned till stranden förstod han att något var galet.

”Spring” ropade han åt de övriga familjemedlemmarna och tog dottern Karin under ena armen. De sprang för att undkomma något de inte visste vad det var. Först Julius och Gösta, så Ann och sist Bertil med Karin.

– Jag minns att jag såg en bil och tänkte att vi skulle kunna hoppa upp på flaket. Jag tog tag i bilen, tittade mot pojkarna och plötsligt låg jag på rygg under bilen som sköljdes med av vattenmassorna.

När vågen dragit sig tillbaka såg hon Bertil och Karin vid ett träd och där var Julius vid ett annat träd. Men Gösta var försvunnen, bortspolad. Först fyra månader senare hittades hans döda kropp.

Nioåriga Gösta var en av de 543 svenskar som omkom när tsunamivågen för snart fem år sedan drabbade Thailand och flera andra länder utefter den sydostasiatiska kusten.

En vacker sommardag för ett år sedan hamnade Ann under träd i södra Frankrike tillsammans med dramatikern Ninna Tersman. De två kvinnorna hade träffats vid en lunch några timmar tidigare.

Solen sken från en klarblå himmel och det var skönt under det skyddande lövverket. Ninna nämnde att den nya pjäs hon arbetade med skulle handla om sorg. Då berättade Ann om hur hon förlorat sonen Gösta i tsunamin 2004.

Resultatet av samtalet blev att Ninna skrev en pjäs som tar sin utgångspunkt i tsunamin och att Ann inbjöds att fungera som ett bollplank under repetitionsarbetet.

Ann skrev också klart den bok hon burit inom sig en tid. Den heter ”Att leva på ändå – om sorgen efter mitt älskade barn” och ges ut till jul på Holms förlag.

För Ann har livet gått vidare även om hon fortfarande kan dyka ned i djupa sorgdalar. I inledningen till sin bok skriver hon:

”Gösta är död, men vad betyder det? Jag vet och förstår att det betyder att jag aldrig mer får se honom. Men jag börjar se att han är borta också ur andra vinklar. Jag försöker betrakta det som har skett lite ovanifrån. Hur ser tomrummet efter Gösta ut? Vad är det som gör ont? Jag måste titta på orden och upprepa dem högt för mig själv för att tvinga mig att förstå det som är omöjligt att förstå, upprepa det ännu en gång; Gösta är död.”

Men för Ann är det också ett självplågeri att tvinga sig till att upprepa dessa grymma ord. Varför måste hon påminna sig om att Gösta är död? Är det för att orden ska slipas ner, så att de så småningom inte betyder något? Nej, det är för att de över huvud taget ska gå in.

Ann träffar regelbundet en psykoterapeut för att bearbeta sina tankar och känslor. Hon säger att livet aldrig mer blir som förr, som det var. Hon är en mamma som förlorat en nioårig son. Plötsligt kan hon känna hugg av längtan efter honom.

– Men samtidigt tror jag inte att Gösta skulle ha velat att jag gick omkring i ständig sorg. Vi som är kvar måste leva vårt liv.

Ann brukar säga att ”om hon var hundra procent före katastrofen så är hon sjuttiofem procent i dag”. En mamma med tre levande barn har blivit en mamma med två levande barn.

– Men jag försöker att leva de sjuttiofem procenten till hundra procent. Den tanken ger mig kraft och hopp. Och jag försöker undvika att överföra min sorg till barnen som överlevde.
Ann och familjen bodde i Singa­pore när Gösta dog, men några månader senare återvände de till Sverige. I dag är dottern Karin nio år och Julius har fyllt sexton.

I förra veckan hade Teater Komet i Stockholm premiär på sin nya pjäs ”Det mest mätbara” med sorg som tema. Ann har på nära håll följt teatergruppens arbetet. Hon har berättat om hur det känns att förlora ett barn, och hur hon gått vidare i livet.

– Jag tror att det är viktigt att sätta ord på smärtan och det svåra. Kanske kan det hjälpa andra att lättare hantera sin sorg.

Teatern som talar om sorg

I den kritikerrosade föreställningen ”Det mest mätbara” skildrar Teater Komet sorgen i en familj som förlorat anhöriga under tsunamin. Pjäsen handlar inte om själva katastrofen, utan om hur de drabbade mår efteråt.
 

Skådespelaren Peter Eriksson och kollegerna har ägnat senaste året åt att samtala om sorg med varandra och med olika experter.
 

– Sorg måste bearbetas för att läka, annars blir det som en varböld i ens inre. Men hur underlättar ett samtal om döden och sorgen? Det ville vi ta reda på, säger Peter.
 

Psykologen Ann-Kristin Lundmark, som även medverkar i Insidans panel, är en av de terapeuter skådespelarna träffat. I sitt arbete märker Ann-Kristin att många människor bär en ”obearbetad, frusen sorg som fortplantar sig från generation till generation”.
 

Det senare är något som dramatikern Ninna Tersmann tagit fasta på i ”Det mest mätbara”, där fyra personer återupplever den händelse som gett dem en sådan sorg.
 

Under arbetet med pjäsen har skådespelarna tvingats att konfronteras med sina egna tankar och känslor om sorg. En av dem, Malin Alm, mötte en dag oväntat en bekant som förlorat sin man.
 

– Jag blev nervös och visste inte vad jag skulle säga. Vi bara kallpratade. Kort dessförinnan hade jag varit på teatern och arbetat med pjäsen vars budskap är att vi ska vara öppna med sorgen. Under mötet insåg jag hur svårt det kan vara att beröra det tabubelagda.
 

Malins fyraårige son gick nyligen tillsammans med sin förskolegrupp förbi en begravning.
 

– Fröken berättade vad som pågick på kyrkogården och efter en stund brast det för min son. Han drabbades av stark existentiell ångest. På kvällen grät han och sa att han inte ville dö.
 

Peter Eriksson påpekar att sorgen ofta är tyst. Ibland tror han att det är bäst att glömma, att inte fastna utan i stället gå vidare.
 

– Men ofta är samtalet, att våga beröra det svåra, mer fruktbart än tystnaden. Jag hoppas att vi kan bidra till ett sådant samtal.
 

Thomas Lerner

”Det mest mätbara” spelas till och med den 11/11 på Fria Teatern i Högdalen, Stockholm. Därefter runt om i landet. Efter varje föreställning inbjuds publiken till samtal.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.