Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Insidan

"Hämnden är att försöka må bra"

För tretton år sedan blev sonen John brutalt mördad av unga nazister. I dag tycker Tony och Marie-Louise Hron att fegheten hos många vuxna bäddar för ett ökat våld bland unga killar och män.

I augusti 1995 mördades fjorton-
årige John Hron av några skinnskallar med nazistsympatier. Mordet väckte enorm uppmärksamhet och tusentals personer deltog i protestmarscher över hela landet.

I dag har debatten om ungdomsvåldet tagit ny fart, bland annat efter att Riccardo Campogiani sparkades till döds i centrala Stockholm i slutet av förra året.

- Få verkar ändå reflektera över vilket eget ansvar de har för vad som händer. Hur försöker de konkret skapa ett samhälle där unga inte dödar andra unga? frågar sig Marie-Louise Hron.

En tonåring smutsar ned sätet i tunnelbanevagnen med skorna. Nazister delar ut flygblad vid en skola. Ett gäng unga män trakasserar busschauffören. Andra kallar en ung kille för "jävla bög".

- Många vuxna blir rädda när unga killar är tuffa. Det är något man inte kan styra över. Men ungdomar tolkar reaktionen som ett bevis på att "jag är så farlig eftersom även vuxna blir rädda för mig". Som bonus upplever ungdomarna att de får makt över vuxna, men unga människor mår inte bra av att skrämma och ha makt över vuxna.

Marie-Louise berättar att flera skolor i Sverige har infört "livskunskap" på schemat. Eleverna får träna sig i social kompetens, lär sig att leva sig in i andra människors känslor.

- Man föds inte med social kompetens utan det kräver daglig träning. Kunskap om social komptens är lika viktigt som alla andra ämnen i skolan. Det ger våra barn förutsättningar att känna sig trygga och minskar därmed deras rädsla. Och ju flera trygga människor, desto mindre våld.

Alla människor har ansvar för sina livsval, fortsätter Marie-Louise. Nazisterna som plågade hennes son till döds visste vad de gjorde. Och hon själv kunde ha valt att bli en martyr eller att gå in i offerroll som sörjande mamma.

- Jag bestämde mig för att nazisterna aldrig skulle få se mig ge upp, de skulle inte få makten över mitt liv. Hämnden mot dem som dödade John är att försöka må bra. Vi finns inte så lång tid på jorden och jag är nyfiken på så mycket att tiden inte riktigt räcker till.

Vi möter Marie-Louise och maken Tony en marsdag när snön täcker marken i vitt. På en vägg i villan ett par mil utanför Göteborg hänger ett foto av John.

- Vi uppfostrade honom att inte bara tänka på sig själv. John ställde ofta upp för att hjälpa utsatta människor, till exempel skolkamrater som var mobbade. Han svek inte det han trodde på och det syns i fotot tycker jag, säger Tony Hron.

Både han och Marie-Louise Hron anser att det råder en flathet mot högerextrema grupper i Sverige. Men det finns undantag. Som det som hände i sörmländska Nyköping.

Varje lördag samlades nazister på stadens torg för att demonstrera. Men så började människor visar sitt missnöje genom att skramla med sina nyckelknippor när de passerade torget.

För en månad sedan uppträdde nazisterna aggressivt och folk reagerade med ännu mer nyckelskrammel, och ropade åt gruppen att de skulle ge sig av. En stund senare lämnande nazisterna platsen, något som möttes med applåder.

Marie-Louise och Tony anser att många svenskar bara tänker på sig själva, på sin egen trygghet. Passiviteten leder ett otryggare samhället, säger de. När den tysta massan reser sig blir det däremot resultat. Som i Nyköping.

En kort tid efter att John mördats började makarna Hron att besöka skolor för att tala om sina upplevelser och diskutera hur våldet bland unga kan stoppas. Marie-Louise berättade medan Tony sjöng och spelade sina egna låtar.
Under sju år hann de möta 400.000 elever samt många lärare och föräldrar. En dag kände Marie-Louise att hon inte längre var helt äkta i sina möten med de unga tjejerna och killarna.

Om orden inte längre kom inifrån och hon bara höll föredrag skulle inte budskapet få fäste.
Marie-Louise återvände till arbetet inom socialvården i Göteborg. Det var ett sätt att hitta tillbaka till en för henne normal vardag. I dag är hon enhetschef i ett av stadens mer utsatta bostadsområden.

Tony hade svårare att hitta en ny plattform. När allt en dag för fyra år sedan kändes meningslöst försökte han ta livet av sig.

- Jag växte upp på barnhem i Tjeckoslovakien. Min dröm var att bilda en egen familj när jag blev stor. Kanske bli farfar. Mördarna krossade den drömmen. Jag såg döden som en befrielse, livet hade ingen mening längre.

Nu har Tony utbildat sig i silversmide och guldsmide, och sedan januari i år har han fast anställning hos en guldsmed. Bland annat designar han och tillverkar egna smycken, många har formen av ett hjärta.

Flera gånger under årens lopp har John Hrons gravplats strax utanför Kungälv skändats. Bland annat har någon försökt välta omkull gravstenen och nyligen målades den i en grön färg som verkar omöjlig att få bort.

- Johns minne finns inte på kyrkogården utan det bär jag ständigt med mig. Så de som förstör hans grav har misslyckats med sitt syfte, säger Tony Hron.

Han har ofta Johns gamla träningsbyxor på sig. Då är sonen nära honom på nytt. I trappen till villans andra våning hänger Johns värja intill masken och tröjan han hade på sig när han fäktades.

Hatar du dem som mördade John?

- Ja, jag känner nog ännu ett hat mot dem som dödade John. De tog den jag älskade mest i hela världen ifrån mig, mitt barn, svarar Tony.

Marie-Louise säger att männi-skor som inte känner empati aldrig borde straffas med fängelse. De skulle i stället behandlas av landets bästa terapeuter för att få kontakt med sina innersta känslor.

- Då kanske de inser vad de gjort och ångrar sig. Det vore det bästa straffet för dem som mördade John.

Kan ni någonsin förlåta?

- Bara offret kan förlåta dem som gjort ont, svarar Tony. Men John är ju död och därmed är det oförlåtligt.

- De som talar om förlåtelse verkar mest intresserade av att livet ska återgå till det normala, säger Marie-Louise. Men jag förlåter aldrig dem som mördade John. De hörde inte av sig efter mordet och har aldrig uttryckt ett ord av ånger. Snarare verkade de stolta över vad de gjorde.

Förlåtelse sker inte över en natt utan är en process och föregås av att försona sig med det som hänt, fortsätter hon. En förutsättning för att ge förlåtelse är att den andra människan vill bli förlåten.

- De som mördade John har inte bett om att bli förlåtna.

Kvällen den 16 augusti 1995 tältar

Kvällen den 16 augusti 1995 tältar den då 14-årige John Hron och en jämnåriug kamrat vid Ingetorpssjön i Kungälv. Fyra nynazistiska skinnhuvuden, mellan 15 och 18 år gamla, kommer till platsen och misshandlar John svårt i drygt två timmar.

De slänger honom i vattnet för att han ska drunkna, men han lyckas simma ut i sjön. Då tvingas kamraten ropa: ”Snälla, snälla. Simma tillbaka, annars dödar de mig.” John simmar tillbaka. Då har kamraten släppts fri, men tortyren av John fortsätter. Han sparkas i huvudet under nästan tio minuter innan han slängs medvetslös i vattnet medan nazisterna väntar på att han ska drunkna.

Två av nazisterna döms för mord, en av dem för grov misshandel och den fjärde för att han inte kallat på hjälp genom sin mobiltelefon.

Efter mordet bildar Marie-Louise och Tony Hron en stiftelse i sonens namn.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.