Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Hatet gör att jag undviker att ta vissa debatter”

När nätforskaren Elza Dunkels sa i radio att småbarnsföräldrar själva kan bestämma hur mycket de vill kolla i mobilen blev hon överöst med hatmejl.
När nätforskaren Elza Dunkels sa i radio att småbarnsföräldrar själva kan bestämma hur mycket de vill kolla i mobilen blev hon överöst med hatmejl. Foto: Roger Turesson

Det är historielöst att påstå att det höga tonläget och hatet i samhället i dag beror på de sociala medierna och internet, menar nätforskaren Elza Dunkels som själv utsattes för så mycket hat att hon gick in i väggen. ”Det var inga ungdomar, utan en ganska hög medelålder på dem som skickade”, säger hon.

Det har blivit allt viktigare att ställa sig i centrum och ta plats, både på nätet och i den fysiska världen. Hur påverkar det oss? Tidigare artiklar: I stället för beröm” (15/11) och ”Nätet är den nya skolgården” (16/11)

Det var under påskveckan förra året som det plötsligt hände för Elza Dunkels. Hon var inbjuden att prata i radions P1 om små barn och skärmtid. Hon visste att småbarn och föräldraskap var känsliga ämnen. Men det hon råkade ut för kom ändå som en överraskning.

I tre sändningar framförde hon sin åsikt att det är upp till varje förälder att själv få bestämma hur mycket och ofta de vill kolla sin mobil. Hon sa också att de äldre generationerna inte ska klanka så mycket på de yngre eftersom föräldrar förr satt i parken och läste tidningen när de vaktade sina barn.

Det här gjorde att folk ilsknade till. De första hatmejlen kom redan innan Elza Dunkels hade hunnit prata färdigt i sändningen. På mindre än en minut hade några hunnit leta reda på hennes mejladress och skicka iväg sina meddelanden.

Under veckan som följde strömmade sedan hatmejlen in.

– Det var inga ungdomar, utan en ganska hög medelålder på dem som skickade, säger Elza Dunkels.

Mängden av reaktioner och intensiteten i dem gjorde att hon blev rejält omskakad och sjukskriven i tre månader. Diagnosen som hon fick var posttraumatiskt stressyndrom.

– Under den tiden tålde jag ingenting. Adrenalinet rusade runt i kroppen och jag fick stressreaktioner för det minsta lilla.

Efter tre månader började Elza arbetsträna och kom sedan successivt tillbaka till jobbet som forskare i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon bloggar och använder mest Facebook och Twitter.

– Min forskning är filosofisk såtillvida att jag läser, spanar och tänker. Jag behöver vara i kontakt med folk för att komma framåt, få input och veta vad andra tänker för att den typen av forskning som jag bedriver ska fungera.

– Jag har fått både kärlek och hat på nätet. Men hatet har gjort en enorm skada och tvingat mig att ändra hela mitt arbetssätt. Det har gjort mig mindre tillgänglig, säger Elza Dunkels.

I dag är hon också försiktig med vad hon pratar om i medierna, särskilt i public service som har visat sig vara den kanal som väckt mest hat i hennes fall.

– Hatet har gjort att jag undviker att ta vissa debatter, berättar hon.

– Jag har diskuterat tiggerifrågan, men det har inte genererat tillnärmelsevis så mycket hat som ämnet småbarnföräldrar och deras skärmtid. Det är farligare än något annat ämne.

Trots sina erfarenheter är Elza Dunkels kritisk till att så många säger att den polarisering som vi ser i samtalsklimatet i dag kommer av att vi använder internet och sociala medier.

– När vi diskuterar näthat så låter det ibland som om det knappt fanns något hat tidigare. Men se bara på hatkulturen som fanns runt Olof Palme på åttiotalet. Det fanns klistermärken att köpa och tröjor som hade tryck med Palmes panna som måltavla, säger Elza Dunkels.

Hon refererar till vad den danska sociologen Kirsten Drotner kallar för ”historisk minnesförlust”. Det betyder att vi gör samma saker om och om igen men kallar det för något nytt.

Olof Palme var statsminister. Men det var inte bara människor med makt som kunde råka illa ut, påpekar Elza, och nämner den skruvade jakten på artisten Ted Gärdestad som ett exempel på en offentlig smutskastning mot en svag och utsatt person.

– Etablerade medier utsatte honom för en helt sanslös hetsjakt och publicerade helt grundlösa anklagelser, som att han var en av de misstänkta för Palmemordet.

Hatet fick på sätt och vis stå mer oemotsagt på den tiden eftersom det inte gick att googla fram information som talade emot angreppen, menar Elza. Det fanns inga arenor där man kunde gå till motangrepp och utrycka sitt stöd för någon som exempelvis Ted Gärdestad.

När hon växte upp på sextio- och sjuttiotalen var Sverige ett jämförelsevis homogent samhälle där de som inte passade in i dåvarande normer, till exempel homosexuella eller transpersoner, hade svårt att hitta stöd när de utsattes för trakasserier och hat.

Just dessa minoriteter tror Elza Dunkels i dag kan hitta en hel del stöd och pepp i de sociala medierna.

Orsakerna till det känslomässigt laddade tonläget på nätet står att finna i diskriminering, enligt Elza Dunkels. I dag kan nya grupper av människor göra sig hörda på ett sätt som de inte har kunnat göra någon annanstans tidigare.

Det påstås med jämna mellanrum att det har uppstått en ”kränkthetskultur” i Sverige. Elza tycker att det är ett uttryck som används av dem som hon kallar för ”normbärare”. Personer som inte upplever att diskriminering är något problem som behöver diskuteras.

– Däremot finns det olika grupper som nu har möjligheter att berätta om vad de upplever på ett sätt som de inte kunde göra tidigare.

– Om det nu är så som en del säger, att vi svenskar är världens mest kränkta befolkning, så skulle jag i stället säga att vi har kommit längst i arbetet mot destruktiva normer.

Är inte ”normbärare” ett lika svepande begrepp med tanke på att alla människor är bärare av normer? Är det inte viktigt att urskilja och granska normer som olika grupper förvaltar?

– Jo, det är inte så enkelt så att man kan säga att det är en grupp som har tjänat och en annan som har förlorat på tillgången till alla nya arenor. Men man kan säga att marginaliserade personer har fått fler ställen att uttrycka sig på där de kan dela information med varandra. Det är ofta en del i en frigörelseprocess att hitta andra med liknande erfarenheter och se att ”oj, jag är inte ensam om det här”.

Elza Dunkels nämner unga kvinnor som ett exempel på en grupp som har mycket att vinna på att använda sociala medier. På nätet kan de hitta information om genus och lära sig mer om maktbalans, menar hon och nämner Instagramkontot ”Kvinnohat” som exempel.

Där kan användare lägga fram olika problem och teorier som de vill diskutera med sina följare.

– Det kan leda till att en tjej plötsligt kan sätta ord på vad det är som händer i klassrummet. Vad det är som gör att hon inte får lika mycket utrymme som pojkar. Det är en typ av kunskapsinhämtning som majoritetssamhället inte alltid hjälper till med, men som individen i dag kan skaffa sig själv.

Tidigare var detta inte möjligt för någon som kanske bodde på en mindre ort och var ensam om sina erfarenheter. Plötsligt finns den kunskapen i varje ficka, enligt Elza Dunkels.

Samtidigt med den nya öppenheten finns det mycket som tyder på att det är tuffare att vara flicka på många arenor. Nätet är inget undantag.

Skillnaden är att vi i dag uppmärksammar till exempel sexuella kränkningar på festivaler på ett sätt som inte gjordes tidigare, menar Elza Dunkels.

– Vi har börjat skaffa oss en vana att hashtagga problem som vi upplever. Unga kvinnor har också blivit modigare och stiger fram för att berätta om saker de varit med om och som tidigare kanske hölls inom familjen eller tjejkompisgänget.

Förr fanns det också en tydligare cirkeltänkande: Vad pratar man om med vem? I dag har nätet hjälpt till att luckra upp de här cirklarna, enligt Elza.

– För en del känns det hotfullt. Men för dem som inte hade möjlighet att uttrycka sådana här saker tidigare är det en öppning, som samtidigt betyder att man riskerar att utsättas för hat.

Det har blivit allt viktigare att ställa sig i centrum och ta plats, både på nätet och i den fysiska världen. Hur påverkar det oss? Tidigare artiklar: I stället för beröm” (15/11) och ”Nätet är den nya skolgården” (16/11)

Hur kan vi motverka näthatet?

Det lätt att säga att unga tjejer är utsatta på sociala medier och att de ska hålla sig undan.

Men vad gör vi för att skydda dem som vill ta plats från att utsättas för trakasserier?

Det är där vi ska sätta in resurserna, menar Elza Dunkels, som har en egen checklista för att klara av hatet.

– Skydda dig själv. Om du vet att du har stuckit ut hakan i något känsligt ämne, låt någon annan skrolla igenom dina mejl den närmaste veckan.

– Var snäll mot dig själv genom att helt enkelt blockera dem som får dig att må allra sämst.

– Om du utsätts för hat, var öppen och prata med andra om det. Det har gjort att Elza har fått mycket stöd.

– Sluta prata om "kränkthetskultur" och att håna "triggervarningar". Lyssna i stället och ta problemen med jämställdhet på allvar.

– Titta närmare på vad som är okej att säga och vilka skämt som riskerar att såra andra i fikarummet.

– Bidra inte själv med hat. Det kan vara svårt att se att man själv kanske använder ett alltför hårt tonläge.

– Stötta andra som blir utsatta. Om du ser någon bli mobbad på till exempel Facebook, kan du välja mellan att peppa den personen i ett privat mejl eller i en offentlig kommentar. Det kan vara kontraproduktivt att stötta offentligt eftersom det gör att tråden får en ännu större spridning.

– Låt andra dra sig undan. Ingen måste ta en debatt om de känner att de inte orkar.

Exemplen är hämtade från Elza Dunkels bok "Nätmobbning, näthat och nätkärlek", Gothia 2015.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.