Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 21:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/insidan/hemma-i-pajala-sitter-man-tyst-i-tre-timmar/

Insidan

”Hemma i Pajala sitter man tyst i tre timmar”

02:12. Musikerna Sanna Kalla och Rebecka Digervall från Pajala: "Vi tillhör den generation som inte har fått språket naturligt av våra föräldrar."

Tornedalingar är kanske Sveriges minst kända minoritet. För musikerna Sanna Kalla och Rebecka Digervall från Pajala har det betytt mycket att växa upp i den tornedalska kulturen, även om de inte fått lära sig sitt eget språk – meänkieli. 

En onsdagskväll i februari framför The Magnettes några av sina senaste låtar inför en hängiven publik i en bar på Stureplan i Stockholm. Mer än hundra mil därifrån ligger Pajala, orten där bandets frontfigurer Rebecka Digervall och Sanna Kalla växte upp.

När de kom till Stockholm första gångerna kände de sig som ufon. Sättet att krama varandra och fråga ”är det bra?” Att ta i hand och säga ”trevligt” när man presenterat sig för varandra med ett glas bubbel i handen.

– Det här med mingel var ju hopplöst för oss. Att gå runt på tillställningar och småprata med människor som vi inte kände. Eller ”kallprata”, som vi kallar det. Vi tyckte det var jättejobbigt, säger Sanna och Rebecka och skrattar åt minnet.

Hemma i Pajala kan man ju bara träffas, sitta helt tysta i tre timmar och sedan skiljas åt och tycka att man haft det riktigt trevligt.

– Det finns någon trygghet i det där. Man vet att alla är som de är. Det är en del av vår kultur. Men även det här förändras. Vi yngre pratar nog mer, säger Rebecka.

– Men det var ingen i Stockholm som stötte ut oss för att vi var annorlunda. Vi har lärt oss att det är okej att vara tyst här också och inte kunna alla sociala koder, säger Sanna.

Sanna Kalla och Rebecka Digervall har haft med sig musiken från sina fäder sedan de var små. Sannas pappa har alltid spelat dragspel och överraskade henne nyligen med ett eget.
Sanna Kalla och Rebecka Digervall har haft med sig musiken från sina fäder sedan de var små. Sannas pappa har alltid spelat dragspel och överraskade henne nyligen med ett eget. Foto: Vanni Jung Ståhle

Som fjortonåringar startade de en duo som några år senare kompletterades med musikern Tomas Bäcklund Thuneström till en trio och fick namnet The Magnettes. 

Bandets manifest betonar rätten att säga vad man vill och så högt man vill, rätten att få vara ful och för mycket.

– Vi är så trötta på att man ska visa upp en så snygg och välpolerad yta i den svenska musikbranschen. Vi vill framhäva det råa och få tjejer att våga ta plats som de är, säger Sanna.

Vi har alltid sjungit låtar och ramsor på meänkieli i Pajala. Alla kan dem. Det är nog det som hållit språket vid liv

Hon och Rebecka tillhör Sveriges kanske minst kända minoritetsgrupp: tornedalingar. De sjunger sina låtar på engelska, men har ändå med sig den tornedalska identiteten in i musiken. Här och där dyker det också upp någon strof eller några ord på meänkieli, språket som länge närmast var förbjudet i Sverige.

– Vi tillhör ju en generation som inte fått språket naturligt av våra föräldrar eller vår omgivning. Men det har funnits omkring oss. När vi började med musik fanns det ändå ingen tanke på att sjunga på meänkieli. Vi ville ju ut i världen! säger Sanna.

– Kulturen har varit en tydlig och otroligt viktig identitetsmarkör för oss. Vi har alltid sjungit låtar och ramsor på meänkieli i Pajala. Alla kan dem. Det är nog det som hållit språket vid liv, säger Rebecka.

Under uppväxten tänkte Sanna Kalla och Rebecka Digervall inte på att de är tornedalingar. I dag har det blivit viktigt för dem. Men de har aldrig fått lära sig sitt minoritetsspråk meänkieli.
Under uppväxten tänkte Sanna Kalla och Rebecka Digervall inte på att de är tornedalingar. I dag har det blivit viktigt för dem. Men de har aldrig fått lära sig sitt minoritetsspråk meänkieli. Foto: Vanni Jung Ståhle

Rebecka och Sanna förstår känslan av ett ”vi tornedalingar” och ”dom andra”, och kan till och med tycka att det är något positivt – även om det självfallet inte får dras för långt. 

– Eftersom Tornedalen varit ett ”dom” så länge i Sverige, så har vi som bor här blivit ett starkare ”vi”. Särskilt stark är känslan kanske för dem som flyttat härifrån, säger Sanna.

– Om du som minoritet inte blir insläppt för den du är i de stora rummen blir tillhörigheten det som för oss samman och ger oss trygghet, säger Rebecka. 

Runt förra sekelskiftet inleddes en brutal försvenskning av Tornedalen. Det finska språket och den finska kulturen skulle stoppas. Ända fram till 1957 var det förbjudet för skolbarnen att prata meänkieli i skolan – till och med på rasterna.  Språket dog nästan ut och i dag är det ytterst få yngre personer som talar meänkieli.

– Jag kan förstå att man ska lära sig svenska om man bor i Sverige, men det skedde så klart på fel sätt, genom att förbjuda vårt modersmål, säger Rebecka.

Hennes eget efternamn Digervall är också ett exempel på försvenskningen. Tidigare hette släkten Isovaara. Namnbytet var ett sätt att försöka anpassa sig till det svenska samhället.

 

Nyligen gav kulturminister Amanda Lind (MP) beskedet att regeringen ska tillsätta en sannings- och försoningskommission där den svenska statens övergrepp mot tornedalingar ska synliggöras. 

– Det känns bra att framför allt folk som var med under tiden för statens övergrepp får en ursäkt och upprättelse innan det är för sent, säger Sanna.

– Vi är ju resultatet av de övergrepp som begicks i försvenskningens namn. När vi i början skulle prata om oss som en minoritet kändes det jättesvårt, eftersom vi inte behärskade språket så bra. Hur kan jag vara en del av en minoritet med så lite att ta på eftersom allt har försvenskats? säger Rebecka.

Det finns en speciell melodi som man har hört hela sitt liv, så om jag läser någonting på meänkieli så jag uttala allting precis rätt trots att jag inte förstår innehållet

Hon och Sanna brydde sig inte särskilt mycket om sitt minoritetsspråk som unga. Sannas föräldrar lärde sig aldrig språket av sina föräldrar, men har gjort det som vuxna. Rebeckas mamma kunde meänkieli, men har aldrig använt sig av det. 

Ändå har Sanna och Rebecka varit omgivna av den tornedalska kulturen och sitt modersmål hela uppväxten. De har lärt sig att förstå vissa enklare sammanhang, 

– Det finns en speciell melodi som man har hört hela sitt liv, så om jag läser någonting på meänkieli så jag uttala allting precis rätt trots att jag inte förstår innehållet, säger Rebecka.

03:13. Här framför The Magnettes låten "Pajala State of Mind".

I dag känner båda starkt att de tillhör ett minoritetsfolk. Den musik de skapar är deras egen tolkning av den tornedalska kultur som de växt upp med. 

– Jag tror att det är ganska viktigt för yngre generationer att uttrycka den gamla kulturen på nya sätt inom minoriteten. Det är ju vi som ska ta det här vidare, säger Rebecka.

Låten ”Pajala State of Mind” är till exempel en tolkning av en typisk tornedalsk folklåt ”som alla dragspelsgrupper i Pajala har spelat”. Men Sanna och Rebecka sjunger den på engelska.

Först i högstadiet fick de som tornedalingar möjligheten att läsa ”sitt” språk i skolan. Men de klarade sig ju utmärkt med svenskan och behövde inte sitt modermål i vardagen. Inga andra svenskar behövde ju heller lära sig meänkieli. 

Senare har de insett att det inte handlar om att lära sig språket för att överleva i samhället, utan om att det är en viktig symbol för att känna tillhörighet. 

– Folk känner en trygghet av att ingå i en grupp. Att få vara tornedaling har blivit otroligt viktigt för oss, säger Sanna. 

Under tonåren ville Sanna och Rebecka bort från Pajala, komma ut och upptäcka världen. Båda har bott i Stockholm i omgångar – och alltid längtat hem.

Nu är Rebecka bosatt i Luleå tillsammans med sin pojkvän. Sanna bor i Stockholm med sin pojkvän, men båda tillbringar hela vintern i Pajala.

När The Magnettes började komma ut i världen och spela blev rötterna i Pajala ännu viktigare för Sanna Kalla och Rebecka Digervall.
När The Magnettes började komma ut i världen och spela blev rötterna i Pajala ännu viktigare för Sanna Kalla och Rebecka Digervall. Foto: Vanni Jung Ståhle

Sanna och Rebecka tycker att det är svårt att förklara vad som utmärker deras minoritet, trots att de känner det så starkt när de kommer hem till Pajala.

– För mig handlar det mycket om identitetsmarkörerna i musiken, personlighetsdragen med humorn och attityden. Man har någonting tillsammans som inte alla förstår. Det gör oss till tornedalingar, säger Rebecka.

– Direkt när man träffar någon från Tornedalen så klickar man på en gång, säger Sanna.

Musiken har alltid funnits runt omkring dem. Rebeckas pappa är med i Raj Raj Band, ett ”etno-folkpunk-band” starkt förankrat i den tornedalska kulturen och känt av alla generationer i hela Tornedalen. Sannas pappa var rörmokare och älskade att spela på sitt dragspel.

Sanna och Rebecka lärde känna varandra i femårsåldern och började spela och sjunga tillsammans när de var elva. Den kommunala Kulturskolan fanns intill den vanliga skolan och blev avgörande för att ta deras musikintresse vidare. 

Vi skulle aldrig kriga oss fram med armbågarna. Vi skulle aldrig be någon lyssna på vår låt

Lärarna var mycket positiva och stöttade Sanna och Rebecka i att göra saker som de inte riktigt vågade själva. Pushade dem att ge sig ut och spela. Utan sina lärare hade de antagligen fortfarande suttit hemma och spelat för varandra, tror de.

De säger att ett typiskt drag i den tornedalska kulturen är att man inte ska tro att man är något, inte förhäva sig.

– Det har verkligen präglat oss. Vi skulle aldrig kriga oss fram med armbågarna. Vi skulle aldrig be någon lyssna på vår låt. I musikbranschen har det varit en nackdel. Men även till fördel. Folk tycker att det gör oss mer genuina, säger Sanna.

Ändå har musiken tagit dem ut i världen. De har haft ett skivkontrakt i USA, och har turnérat i USA, Kanada och Tyskland, bland annat. 

Det var när de reste utomlands med sin musik som de blev mer medvetna om sin bakgrund. På varje spelning berättar de att de kommer från ett litet samhälle långt uppe i norra Sverige.

– Då blev det tydligare vilken kontext man kommer ifrån, och hur tacksamma vi är för att vi fått växa upp i Pajala och i den kulturen. Det känns så speciellt för oss, säger Rebecka.

The Magnettes från Pajala består av Tomas Bäcklund-Tuneström, Rebecka Digervall och Sanna Kalla.
The Magnettes från Pajala består av Tomas Bäcklund-Tuneström, Rebecka Digervall och Sanna Kalla. Foto: Karina Ljungdahl/TT